Alla flyktingar var inte palestinier

| av Lisa Abramowicz

Det var fler judar som fördrevs från arabländerna än palestinier som flydde från Israel i samband med kriget när staten bildades. Att problemen inte är lika synliga beror på att de judiska flyktingarna integrerats i de samhällen de flydde till. Trots det är deras problem inte över.

De problem som är eller handlar om de palestinska flyktingarna efter staten Israels bildande, är kända och debatteras ofta. Mindre uppmärksammad är den flyktingsituation som samtidigt uppstod när judarna med hemort i arabvärlden fördrevs. Det var mer än 850 000 judar som flydde eller fördrevs från arabländerna i anslutning till eller efter Israels tillkomst. Det första arabisk-israeliska kriget bidrog de facto till två flyktingproblem, det palestinsk-arabiska och det judisk-arabiska.

En rapport skriven av kanadensarna Stanley Urman och advokaten David Matas från organisationen Justice for Jews from Arab Countries, JJAC, har nyligen lagts på de amerikanska kongressledamöternas bord. Ett förslag som vill slå vakt om de judiska flyktingarnas rättigheter, har lagts fram i kongressen.

Denna kongressmotion föreslår att presidenten instruerar amerikanska UD att ta upp frågan om judiska flyktingars rättigheter varje gång som palestinska flyktingars rättigheter tas upp inför UD. Och häri ligger alltså pudelns kärna – att de tidigare judiska flyktingarna från arabvärlden ska behandlas på ett jämbördigt sätt med de palestinska, moraliskt och juridiskt, inom internationell diplomati.

JJAC hävdar att fler judar från arabvärlden fördrevs eller flydde än de 726 000 palestinier (FNs siffror) som blev flyktingar som ett resultat av kriget 1948 då Israel bildades. Vidare menar JJAC att ansvaret för dessa båda flyktingproblem vilar tungt på arabländerna, som startade kriget 1947-48 efter FNs beslut om delning av det brittiska mandatet Palestina i en arabisk och en judisk del. 681 FN-resolutioner behandlar den arabisk-israeliska konflikten, varav 101 behandlar den palestinska flyktingfrågan.

Inte en enda av dessa resolutioner tar upp den judiska flyktingströmmen från arabvärlden, då en folkgrupp som bott tusentals år i området, tvingades, eller såg sig tvingade att fly. Över två tredjedelar av dessa judar åkte till Israel, där de och deras ättlingar nu utgör ca hälften av befolkningen. År 2001 fanns endast 7800 judar kvar i hela arabvärlden, främst i Marocko, av en befolkning på 856 000 år 1948. De tillgångar som de arabiska judarna tvingades lämna kvar uppgick till ca en miljard USD i dåvarande penningvärde, i dag kan beloppet antagligen femdubblas.

Det finns enligt JJACs forskning bevis på ett slags hemligt samförstånd i arabländerna om hur man skulle bete sig mot sina judiska befolkningar. I samband med debatten i FNs Generalförsamling 24 november 1947 (5 dagar innan FN skulle rösta om delningsplanen för Palestina) uttalade sig den egyptiske delegaten Heykal Pasha på följande sätt: ”FN ska inte bortse ifrån att förslaget kan riskera en miljon judiska liv i de muslimska länderna. Delningen av Palestina kan skapa en antisemitism som kommer att vara ännu svårare att utrota än den antisemitism som de allierade försökte utrota i Tyskland...Om FN beslutar sig för att dela Palestina, kan det hållas ansvarigt för mycket svåra missförhållanden och massaker på ett stort antal judar.” Liknande hotfulla tongångar hördes från den irakiske utrikesministern Fadil Jamali som sade att ”massorna i arabvärlden kan inte hållas tillbaka.”

1949 rapporterade en syrisk tidning från ett toppmöte med arabiska diplomater i Beirut, att deltagarna hade kommit till slutsatsen att ”om Israel skulle motsätta sig återvändandet av de arabiska flyktingarna till sina hem, skulle de arabiska regeringarna fördriva de judar som bor i arabländerna”.

Men det fanns mer än bara hot mot judarna. Urmans forskning avslöjar ett stort antal bevis på diskriminerande lagstiftning mot judarna, där varje regering agerar på olika sätt, vid olika tider, beroende på den inhemska situationen. Judarnas flykt tyder inte alltid på fördrivning utan minst lika ofta på att livssituationen i stort gjordes omöjlig för dem i hemlandet. I Egypten till exempel utfärdades den första ”Nationalitetskoden” redan 1926. Den stipulerade att bara den som hade en far som ”rasmässigt tillhörde den arabiskspråkiga majoritetsbefolkningen, eller vars religion var Islam” var berättigad till medborgarskap. Detta uteslöt 85% av de egyptiska judarna. 1947 infördes en lag som gjorde det obligatoriskt att minst 75% av tjänstemännen i ett företag måste vara egyptiska medborgare och 90% av de anställda i allmänhet.

Detta ledde till att många judar förlorade sina arbeten och utkomstmöjligheter. 1956–58, med Sinai-kampanjen som förevändning, utfärdades lagar som utestängde ”sionister”(läs judar) från att vara egyptisk medborgare samt från att återvända till Egypten efter utresa. Den judiska minoriteten i Egypten minskade därför från 75 000 år 1948 till 1000 år 1968 (nu är de endast 100).

I Irak fanns den äldsta judiska diasporan, från tiden för den babylonska fångenskapen, 2700 år f.v.t. Där minskade den judiska befolkningen från 135 000 till 100 mellan 1948 till 2001. Men redan 1941 ägde en regelrätt pogrom rum i Baghdad då ca 200 judar dödades och tusentals skadades under ett upplopp under ledning av pronazisten Rashid Ali al-Jilani. 1950 utfärdade den irakiske kungen ett tillstånd för den judiska befolkningen att lämna Irak, men samtidigt förlorade de judar som tog tillfället i akt sitt medborgarskap och deras tillgångar frystes 1951.

De flesta av Libyens judar lämnade landet när utvandring blev tillåten under brittisk ockupation 1949. Efter upplopp 1967 uppmanades de kvarvarande tusental judarna att lämna landet av statstjänstemän. En lag 1961 hade gjort det omöjligt för andra än libyska medborgare att äga, sälja eller föra ut egendom. All egendom för judar som ansågs ha åkt till Israel, konfiskerades.

Så var temat med variationer i nio arabländer. I Algeriet, Egypten, Marocko, Aden/Jemen, Syrien, fråntogs judarna medborgarskap. De arresterades eller internerades i Egypten, Aden/Jemen, Syrien, Tunisien, Marocko. Pogromer och upplopp mot judar ägde rum överallt i arabvärlden.

Men all förföljelse började inte på 1940-talet. 17 000 jemenitiska judar flydde redan mellan 1923 till 1943. Över huvud taget var inte judarnas situation i arabvärlden före sionismen den idylliska bild man från arabiskt håll vill måla upp.

Den judiska befolkningen liksom den kristna minoriteten, räknades som Bokens folk -dhimmis – och åtnjöt ett visst skydd om de betalade särskilda skatter som den muslimska majoriteten slapp betala. De utsattes periodvis för diskriminering, förödmjukelser och förföljelser men inte av den enorma magnitud som den judiska befolkningen i Europa har fått erfara.

En intressant aspekt på FNs resolution 242, som anses vara en central hållpunkt för alla lösningar av den arabisk-israeliska konflikten är hänvisningen till behovet av ”att rättvist lösa flyktingproblemet”, utan att nämna vilka flyktingar det gällde. När Sovjetunionen försökte ändra skrivningen till det ”palestinska flyktingproblemet” insisterade USA: s FN-delegat Arthur Goldberg på att behålla denna medvetet vaga skrivning just för att omfatta båda flyktinggrupperna.

Ett viktigt skäl till att de judiska flyktingarna från arabvärlden inte är lika kända är hur olika dessa två flyktinggrupper har behandlats. De judiska flyktingarna har integrerats i Israel (den tillflyktsort 75% av judarna valde), USA, Frankrike, medan de palestinska flyktingarna – förutom i Jordanien – fortfarande inte har integrerats i den omgivning som så liknar den de flytt ifrån, språkligt, kulturellt, religiöst, geografiskt och som ofta befinner sig blott några mil från den plats de ursprungligen kom ifrån. UNRWA, FNs organ för palestinaflyktingarna, har till skillnad från UNHCR (alla andra flyktingars organ) inte gjort något för att integrera flyktingarna, utan har istället gjort det till sin uppgift att permanenta deras flyktingstatus. Det hör till saken att Sverige är det land som ger mest till UNRWA per capita jämfört med något annat land.

Paraplyorganisationen JJAC arbetar tillsammans med 27 andra internationella judiska organisationer samt regeringen i Israel. JJAC motsätter sig inte palestinska krav på kompensation, och begär inte i första hand pengar för egen del. Dess motiv är främst att sätta upp frågan om de judiska flyktingarna på dagordningen, menar Urman. Upprättelse kan förekomma på många sätt, till exempel genom att etablera professurer i judarnas historia i arabvärlden, bygga museer eller t.o.m. att upprätta en slags Sannings- och Försoningskommission, liknande den som upprättades i Sydafrika efter apartheids fall.

JJAC planerar att i höst fortsätta sin kampanj i FN.

Lisa Abramowicz är ordförande i Svensk Israel-Information.