Livet i skuggan av muren

Peter Handberg
Släpp ingen levande förbi — berättelser från murens Berlin
Natur & Kultur 2009

I höst är det 20 år sedan Berlinmuren hackades sönder och luften började gå ur hela östblocket, ett jubileum som inte passerar obemärkt. Detta innebär en utmärkt timing för Natur & Kultur att ge ut Släpp ingen levande förbi — berättelser från murens Berlin av Peter Handberg. Boken kan beskrivas som författarens personliga betraktelse av Berlinmuren, en sorts essäsamling med Muren som den sammanhållande länken.

Här spelas scener upp från sextiotal till nutid, med betoning på sjuttiotal och åttiotal, då Peter Handberg under långa perioder bodde i Västberlin. För honom själv var muren permeabel. Odramatiskt, snudd på uttråkat flyter han igenom den, insuper atmosfären på östsidan, växlar pengar hos vietnamesiska valutaspekulanter och besöker sin östtyska älskarinna, för att sedan strosa tillbaka medan övergångarna håller öppet. För invånarna i Östberlin var det däremot en hermetiskt tät och direkt livsfarlig barriär med taggtråd, minor och mur, bemannad av gränssoldater som entusiastiskt sköt tänkbara ”republikflyktingar” till döds.

Peter Handbergs kall är att få oss att se dessa flyktingar. De levde i ett grannland, närheten till Sverige är ett återkommande tema, och det var inte så många år sedan de pepprades fulla med bly av en enda orsak – de ville inte bo i den socialistiska utopin. En vanlig dödsorsak var annars minorna. Många slets bokstavligen sönder när de trotsade minfälten. Tyskland, inklusive före detta Östtyskland, är en gång för alla ett land med ordning och reda och det finns uppenbarligen gott om protokoll och gamla journaler att utforska för den som vill skapa sig en bild av republikflyktingarna. En del klarade förvisso livhanken, men Handberg fokuserar inte på några solskenshistorier, här är det lemlästning och ond bråd död som gäller, skildrat in i minsta makabra detalj. Blev man infångad följde utdragna förhör och fängelsestraff och även anhöriga kunde räkna med konsekvenser.

Boken växlar mellan dessa två teman, flyktingarnas desperata och som regel kapitalt misslyckade flyktförsök och författarens egna, inte speciellt dramatiska upplevelser på båda sidor muren, dekorerat med mer eller mindre triviala berättelser om svenska turister och polska migranter. Utan tvekan är det flyktingarnas öden som griper tag i läsaren; unga drömmande tyskar som helt bokstavligen får sina liv söndertrasade av minor och automateld.

Man får, om man säger så, veta ganska mycket om författaren själv i den här boken. Många kapitel kretsar till exempel kring ett besynnerligt förhållande med en gift, polsk kvinna bosatt i Västberlin. Den bild Handberg förmedlar av sig själv är ganska vilsen och denna vilsenhet smittar i viss utsträckning av sig på boken. Ibland tar essäskrivandet överhanden och boken hamnar lite ur kurs och man får en känsla av att passagerna om Polen är ett par gamla favoritmanus som dammats av för att nu komma i tryck.

Det som utmärker Peter Handberg på ett intressant sätt är att han ser det stora genom det lilla. Här finns inga analyser av stormaktsspelet bakom murens fall. Däremot finns ingående, närgångna skildringar av Östblockets förruttnelse på alla plan, förnedringen av de egna medborgarna, lögnerna, cynismen, polisstaten, tristessen, förfallet. Givetvis är det ett angrepp mot det forna DDR, men det handlar inte om någon lidelsefull ideologisk skrift (sarkasmer mot väst saknas för övrigt inte), utan snarare om ett nyktert konstaterande. Det östtyska samhällsbygget var i jämförelse med väst helt enkelt så uselt att alltför många medborgare skulle ha bytt sida om man inte stoppade dem med murar, minor och beväpnade vakter.

Undantag finns, men nuförtiden brukar även den politiska vänstern i till exempel Sverige ta avstånd från öststatskommunismen. Ändå är den dokumentation som Peter Handberg producerar värdefull. Så sent som på 1980-talet ansågs det i många sällskap ganska politiskt korrekt att tycka att Östtyskland och Västtyskland var ungefär lika bra eller lika dåliga. Denna åsikt har man kanske diskret backat ifrån idag, men en liten påminnelse om hur det var ställt i Östblockets mest ”lyckade” land skadar nog inte. Måhända hade man önskat få veta lite mer om Berlin och lite mindre om promenader i parken, men vill man ta del av Handbergs utan tvekan professionella hantverk så får man helt enkelt köpa hela paketet.

Tomas Brandberg, tankesmedjan Captus, är frilansskribent och forskningsingenjör.