Lärarutbildningsutredningen – bra men kunde vara bättre

Sverige har experimenterat med undervisningssektorn under lång tid. Klagomålen mot lärarutbildningen har accelererat och i första hand kommit från de lärarstuderande själva. De har protesterat mot låga krav och otillräcklig förberedelse för yrket.

Foto: Allan Seppa, SNS

Allt färre studenter med höga betyg har sökt sig till lärarutbildning, och dessutom är avhoppen många, ungefär 35 procent. Framför allt är det manliga studerande som avbryter utbildningen. Utvärderingar från Högskoleverket 2005 och 2008 har understrukit allvaret i kritiken och talat om dålig vetenskaplig förankring. Den nuvarande lärarutbildningen är samtidigt dyr och dålig.

Sigbrit Franke, professor i pedagogik och tidigare universitetskansler, lade för någon månad sedan fram utredningen ”En hållbar lärarutbildning”. Förslaget innebär att ett antal svaga punkter i utbildningen rättas till. Hon föreslår att man återinför specialisering mot en viss åldersgrupp elever samt, för äldre elever, mot vissa ämnen. För lärare upp till klass 6 föreslår hon klarare inriktning mot elevernas inlärningsbehov, vilket inte torde vara kontroversiellt. För lärare i teoriämnen för äldre elever och för lärare i estetiska och i praktiska ämnen föreslås högre krav på ämneskunskaper, också det något som välkomnas av de flesta.

Även om förslaget i det stora hela är bra, finns det delar som borde diskuteras ytterligare. Det föreslås att alla lärarstuderande ska ha ett års teori och ett halvt års praktik som förberedelse för själva lärarrollen. Det är inte bevisat att det skulle behövas ett helt års teoristudier som förberedelse för att vara lärare. De lärarstuderande har som sagt i decennier klagat på låg kvalitet och tunt innehåll i lärarstudierna. Har förslagsställaren verkligen undersökt om det inte skulle gå att effektivisera studierna? En hel termin för alla lärarstuderande innebär mycket pengar både för staten och för den studerande. Om man ska ha en extra termin, kanske den hellre ska ägnas åt ämnesstudier, ämnesdidaktik och/eller förstärkning av språklig färdighet?

Det är också tveksamt att hävda att ett didaktiskt perspektiv ska gälla i alla ämnesstudier. Har utredaren verkligen bevis för att den som ännu inte själv lärt sig ett ämne förstår vilka undervisningsmetoder som är bäst? En sådan inriktning kräver också att de blivande lärarna läser speciella kurser, vilket är dyrt och skiljer ut de lärarstuderande från andra studenter fast det kan vara viktigt att locka fler till läraryrket.

Det är också tveksamt att som utredningen föreslår ge stora summor till sju lärosäten under tio år för att utveckla utbildningsvetenskapen. Området pedagogik och lärarutbildning har haft ett mycket stort antal tjänster på 27 orter i Sverige och resultatet har varit svagt. Det är därför en ren chansning att samma miljö nu skulle producera ett bättre resultat med mer pengar. De här pengarna tas från andra delar av högskolans verksamhet.

Ett annat närliggande och tveksamt förslag är att behålla en utbildningsvetenskaplig kommitté inom Vetenskapsrådet. Det föreslås också att kommittén ska få disponera ett utökat anslag. Många forskare menar att området borde få söka sina medel i konkurrens med annan samhällsvetenskaplig forskning, framför allt med tanke på det svaga vetenskapliga resultat området presterat.

Det är svårt att värja sig för tanken att utredarens personliga bakgrund spelat en roll för de förslag hon lagt. Förslagen innebär visserligen att lärarutbildningen måste göra stora förändringar, men de föreslår också att lärarutbildningens volym behålls i stor utsträckning och det rekommenderas en kraftig ökning av forskningsmedel. Gissningsvis skulle en utredare som inte tillhört området inte varit lika generös. Kanske ska Frankes utredning ses som ett kompromissförslag gentemot den miljö hon representerar, eftersom förslagen ”sockrats” med en rad förmåner. Ytterligare en sådan är att utbildningarna ges ett helt år utan nyintag av lärarstuderande för att genomföra omorganisationen.

Utredningen påpekar helt riktigt att det viktigaste är att få rätt personer att söka till lärarutbildning. En aktuell studie citeras som påpekar att andelen lärarstuderande med höga betyg minskat under perioden 1987-2005. Exempelvis i språk och samhällsvetenskap hade bara en av tre sökande goda skolmeriter i början av den undersökta perioden, vid slutet av perioden hade antalet sjunkit till en av tio. Samtidigt har andelen sökande med låga betyg ökat kraftigt liksom äldre sökande.

Varför drar lärarutbildningen inte till sig bättre sökande? Utredningen nämner flera skäl utan att fördjupa sig i dem. Förutom utbildningens kvalitet är låga lärarlöner ett problem. Lärarlönerna i Sverige ligger under medel i OECD och lägre än vad akademiker i andra yrken kan få. Dessutom har lärarna i Sverige längre reglerad arbetstid än i andra länder. De upplever också att administratörer och skolledare beskär deras frihet. Utredningen glider emellertid förbi exempelvis kommunaliseringen, vilken bland annat lett till att staten avhänt sig inflytandet över lärarlönerna. Inte heller berörs negativa faktorer för en lärare som frånvaron av objektiv utvärdering av elevernas arbete och därmed lärarens. Det kanske allra viktigaste är att den nuvarande skollagen inte tillåter upprätthållande av det lugn som krävs för att lärarna ska kunna utföra sitt arbete. Många förändringar i lärararbetet har inneburit en byråkratisering, inte en effektivisering. Exempel kan vara obligatoriska konferenser och lärarlag. Läraryrket kan svårligen bli mer attraktivt innan en rad förändringar genomförts på olika nivåer i utbildningssystemet.

Kort sagt är Frankes utredning ett ordentligt steg i rätt riktning, men den kan ändå sägas vara mer inriktad på att bli accepterad av ”sin” högskolemiljö än att lyckas med det som den själv säger vara det viktigaste, nämligen att få duktigare och mer lämpade personer att söka till lärarutbildningen.

Inger Enkvist är professor i spanska vid Lunds universitet och författare bland annat till boken Uppfostran och utbildning, SNS, 2007