Hellre fulroligt än tråksnyggt

Oavsett vilka beslut tidningarnas chefredaktörer fattar finns det en arena där Sverigedemokraterna redan dominerar — youtube. Men det är inte enda skälet till att fler borde ladda upp egna, politiska filmer. Det är kul — och behöver inte vara särskilt svårt. Maria Eriksson tipsar om några favoritfilmer.

Att ta debatten eller inte ta debatten, det är frågan. Åtminstone i debatten om debatten med Sverigedemokraterna. Men vad som ofta glöms bort är att något har hänt i medielandskapet. Huruvida Sverigedemokraterna får ett ord med i laget eller inte avgörs inte bara av tidningskoncerner och broadcastade TV-kanaler.

Vi har hört det förut – sociala media, bloggosfären, IT-revolution – och man kan lätt bli trött på de frälsningstal om demokrati für alle som hålls av initierade. Fast de har en poäng. Sociala media är här för att stanna. Antingen lär man sig att använda dem, eller ser sig förbisprungen på en växande arena. Man behöver till exempel inte leta länge på youtube för att hitta mängder av klipp gjorda av Sverigedemokratiska sympatisörer. Låt oss göra en enkel jämförelse av exponering av olika partier på youtube.se respektive DN, samt se hur detta förhåller sig till partiernas resultat i SIFO:s väljarbarometer för oktober 2009.^*



När det gäller youtubeklippen framträder två saker – Sverigedemokraterna är kraftigt överrepresenterade och Socialdemokraterna är kraftigt underrepresenterade, i förhållande till uppmätta väljarsympatier. Andelen klipp för Alliansen som helhet ser rätt hyfsad ut, åtminstone om man jämför med oppositionen. Tittar vi istället på exponeringen i Dagens Nyheter så ger den en helt annan bild. Även här är Sverigedemokraterna överrepresenterade, men inte i samma utsträckning som på youtube. Moderaterna syns däremot knappast mer än Folkpartiet eller Kristdemokraterna. Och Centerpartiet ligger farligt nära de fyra procenten i alla tre fallen. Tittar man på de två blocken ligger oppositionen strax över Alliansen i exponering, ungefär som i väljarundersökningarna med andra ord. Nu ska man komma ihåg att de klipp, i tidningen eller på youtube, som förknippas med ett visst parti varken behöver vara positiva till partiet i fråga eller publicerade av företrädare för detta. Utan det är som sagt endast ett mått på exponeringen.

(Piratpartiet då, kanske någon frågar, de borde väl dominera nya media, även youtube? Ja, det skulle man kanske kunna tänka sig och en sökning på ’piratpartiet’ ger fler träffar än på ’kristdemokraterna’, ’centerpartiet’ och ’miljöpartiet’, men ändå långt mindre än till exempel Sverigedemokraterna.)

Av detta skulle man alltså kunna dra slutsatsen att det är främst när det gäller exponering i dagstidningar som allianspartierna behöver spotta upp sig – på youtube ser det ju trots allt rätt hyfsat ut. Men att marknadsföra sig eller sitt budskap via enkla filmer på nätet kan lika mycket vara ett sätt att hitta nya väljargrupper. Och man behöver inga stora budgetar för att göra det – det om något kan man lära sig av Sverigedemokraterna.

Särskilt svårt behöver det inte heller vara. Mathias Sundin, oppositionsråd i Norrköping (fp), har ett enkelt koncept som visserligen kräver en del arbete. Han har bestämt sig för att köra en klassisk amerikansk dörrknackningskampanj – 10 000 dörrar ska vara avklarade till valet – och i föredömligt korta filmer – under en minut, ofta kring en halv – får vi följa Sundin genom kampanjen. Det är inga djupa politiska budskap, men så är det också honom som person, snarare än ett visst parti eller budskap, vi förväntas rösta på. Budskapet är ”Mathias Sundin, orädd och självständig” och det går igen också i filmerna.

Längden har betydelse på youtube. I synnerhet som både ljud och bildkvalitet ofta är rätt kackig orkar man inte titta särskilt länge. En personlig favorit är dock Matresan där Gunnar Hökmark, EU-parlamentariker (m) och Magdalena Andersson, ordförande i moderatkvinnorna, lagar estnisk fisksallad. Att se Gunnar Hökmark hacka lök och prata om Estlands frigörelse är på många sätt en obetalbar upplevelse även om den ligger på, för youtube, modiga 25 minuter och 18 sekunder, uppdelat i tre klipp!

Humor hjälper definitivt till. Ofrivillig eller inte. De senaste dagarna har filmklipp med Anton Abele, som kandiderar till riksdagen för Moderaterna, ivrigt skickats runt på facebook. Och visst kan man skoja åt en riksdagskandidat som säger: ”som barn och ungdom finns det till och med lagar och regler som säger att man ska hålla sig ifrån kriminalitet tills man blir 18 år gammal”. Men Abele har trots allt fått stor spridning – 30 000 visningar är inte att förakta – på ett klipp där han faktiskt framträder som uppriktigt engagerad i frågor om våld bland unga.

En annan personlig favorit är Lilith Svensson, en kristdemokrat från Halland, som videobloggar. Med en dramaturgi som för tankarna till Lonely girl, för er som minns henne, resonerar Lilith, ofta till synes utan manus, kring olika politiska frågor, inte sällan inramad av sitt vardagsliv (”det som låter i bakgrunden är en katt och inte min bebis”). Liliths videoblogg må vara en förvärvad smak, men visar hur enkelt det kan vara. En webkamera behöver inte vara dyr och att sitta hemma framför datorn ger ofta bättre ljud än att springa runt ute på stan.

Just ljudet kan annars vara ett problem för den som vill göra egna filmer. Men inget säger ju att man behöver spela in ljudet själv. Man behöver inte ens spela in en film. Ett klipp som blivit oerhört spritt är Mona fifflar. Här varvas helt enkelt stillbilder med texter om Sahlins ekonomiska förehavanden till pålagd musik. Hoppas man på att bli minister bör man dock akta sig extra noga för att använda upphovsrättsskyddat material.

Även om de etablerade partierna börjat arbeta mer och mer med sociala media, inklusive youtube, finns det all anledning för enskilda kandidater och sympatisörer att, inför både val och provval själva utnyttja möjligheten att lägga upp filmer. Inte minst för att de lite töntiga och ofrivilligt roliga, men personliga, filmerna ofta ses av fler än de mer korrekta filmer som görs centralt.

Kolla till exempel in Folkpartiets provvalsfilmer i Stockholms län. Min gissning, vilket tittarstatistiken visar, är att de här filmerna har mycket små möjligheter att spridas vidare. Och det beror inte på bristande ljud- och bildkvalitet. Å andra sidan ska man kanske komma ihåg att målgruppen här främst är folkpartister själva – filmerna ingår ju i kampanjen inför provvalet.

Slutsatsen blir ändå att ett dåligt klipp som folk ser är bättre än ett välgjort som ingen tittar på.

Maria Eriksson är frilansskribent och redaktionssekreterare på Svensk Tidskrift.

^*Jämförelsen har gjorts så här: Sökning på respektive partinamn på www.youtube.se, därefter har andelen träffar för respektive parti av den totala summan träffar för de åtta partierna räknats ut. Motsvarande fast med googlesökning på site:dn.se och partinamn. Viktigt att komma ihåg är att väljarbarometern tar med fler partier, summan för de åtta som ingår i undersökningen blir därför 98% och inte hundra. Därför är siffrorna inte helt jämförbara mellan youtube/DN och SIFO, men tillräckligt nära.