Biologin styr över jämställdheten

”Statistiken antyder att det skulle finnas en sekreterargen och en vårdgen (kvinnlig), samt en byggnadsgen och en motorgen (manlig). Ett sådant antagande saknar dock vetenskapligt stöd.”
Så skrev de moderata riksdagsledamöterna Hillevi Engström och Mats Johansson i en debattartikel om jämställdhet (SvD 8/8). Här får de svar av Magnus Nilsson, riksdagskandidat (m) i Solna.

Frågan är vad Engström/Johanssons genetikargument egentligen fyller för syfte? Det är en märklig tanke att en viss samhällsordning skulle vara oacceptabel bara för att den saknar genetisk grund. Det finns inte heller någon demokratigen, marknadsekonomigen eller frihetsgen. Skulle man därför ifrågasätta demokrati, marknadsekonomi eller frihet?

Man kan inte avvisa en företeelse för att den saknar genetisk grund. Men självklart påverkas vår bedömning om vad som är politiskt önskvärt av vad som är möjligt att åstadkomma med en viss uppsättning politiska medel.

Det finns tre biologiskt grundade egenskaper som i hög utsträckning bestämmer våra livsval och livsmöjligheter. Det första är det faktum att män som grupp har en större spridning kring medelvärdet än kvinnor. Detta gäller de allra flesta egenskaper. Det betyder att även om män och kvinnor i genomsnitt är lika intelligenta har männen en plattare normalfördelningskurva. Det betyder att om man letar efter en riktigt intelligent person hittar man en man, och om man letar efter ett riktigt pucko hittar man också en man. Det är därför vi har ett överskott av män som är professorer och VD:ar och ett överskott av män som är oanställningsbara, missbrukare, fängelsekunder och svårt sinnesjuka.

För det andra är män som grupp mer aggressiva och tar större risker än kvinnor. Även detta är biologiskt grundat. Evolutionen har gynnat aggressivitet och riskbenägenhet hos män men inte hos kvinnor. Djingis Khan tog stora risker i sin karriär. Men han fick också uppemot tusen barn. Ingen kvinna, oavsett hur stora risker hon tar, kan få fler barn än ett par tjog, i normalfallet långt under tio.

Historiskt sett har bara 40 procent av männen fortplantat sig, medan motsvarande siffra för kvinnor är 80. Det är inte bara så att rädda killar inte får kyssa vackra flickor. I normalfallet får de inte ens pussa fulingarna. Kvinnor däremot får förr eller senare pussas – i värsta fall vare sig de vill eller inte.

I den moderna tillvaron yttrar sig detta som en allmän benägenhet att inte bry sig allt för mycket om den egna komforten och säkerheten. Män sätter allt på spel för att rädda sitt företag, går upp i kommunfullmäktiges talarstol fast det känns skrämmande, tar fighten med överheten när situationen kräver det och biter sig fast vid sammanträdesbordet när det ska nattmanglas. Män gör också huvuddelen av tunga, farliga och smutsiga jobb i de moderna samhällena. Beredskapen att offra den egna säkerheten och komforten för gruppen är värdefull och belönas därför med status och höga ersättningar.

För det tredje brukar vi ibland säga att kvinnor är bättre på sociala kontakter än män. Men det är en förenkling. Frågan är nämligen vilken typ av sociala kontakter det handlar om. Menar vi nära och intima kontakter stämmer det. Men menar vi ytliga och kortvariga kontakter stämmer det inte. Män har många kompisar men kanske inte en enda bästis. Kvinnor har en eller par nära vänner, men inte så många kompisar.

Män har också lättare att inordna sig i hierarkier för att kunna samarbeta. Den samvaron räcker för att männen ska kunna bedöma varandra. Män känner inte andra män särskilt väl, men män vet vad andra män går för. Och i alla stora organisationer, vare sig det är ett företag eller ett parti, finns inslag av konkurrens och revirtänkande. Folk som är lojala, visar mod och står upp för gruppen när det verkligen gäller är värdefulla.

Självklart finns det fler egenskaper som är biologiskt grundade och självklart finns det vanor och föreställningar som styr hur män och kvinnor agerar. Men att ovanstående tre faktorer väsentligen skulle kunna motverkas med politiska medel acceptabla i moderaterna är inte sannolikt.
——
Svar direkt från Engström och Johansson:
Vår artikel var ett resultat av en rapport från en moderat arbetsgrupp för politikutveckling på jämställdhetsområdet. Där behandlas bland annat könsuppdelningen på arbetsmarknaden som ett hinder för fria yrkesval, därav den ironiska formuleringen om gener. För att ta några exempel; vi ser positivt på att – utan kvotering – fler män söker sig till vårdyrken och fler kvinnor till teknikyrken. Vi lyfter också fram ansträngningar i svenskt näringsliv i samma riktning, t ex det faktum att andelen kvinnliga chefer har ökat med hela 50 procent på fem år bland mellanchefer och arbetsledare, från 24 procent 2004 till 36 procent 2008. Kanske är de inte medvetna om de biologiska begränsningar ”naturen” enligt Magnus Nilsson har skapat.