Ge medborgarna makten över välfärden och tryggheten

Medborgarna måste återfå makten över sina egna liv. Vägen till ökad trygghet är inte att yttrligare bygga ut de offentliga trygghetssystemen utan snarare att minska dem. Det menar Dick Kling, ordförande i Skattebetalarnas Förening, f. d. statssekreterare (m) och författare till Radhusproletärer och ombudskapitalister (Timbro) samt Johnny Munkhammar, VD i Munkhammar Advisory, forskningschef på European Enterprise Institute och författare till The Guide to Reform (Timbro/IEA) och En annan välfärd är möjlig (Lif).

Är trygghet att klara sig själv eller att vara beroende av andra? Många svarar antagligen att trygghet både är att klara sig själv och att kunna få hjälp av andra om det skulle behövas. Det är ju också så människor har byggt upp sin trygghet i alla tider och alla kulturer. Familjen, släkten, den religiösa gemenskapen eller arbetsgemenskapen har varit en kompletterande trygghet till den egna förmågan. Så småningom har det offentliga allt mer tagit över detta ansvar i utvecklade välfärdsländer.

Men trygghet kan aldrig vara beroende av en lösning. Vi har alla fått lära oss att inte lägga alla ägg i samma korg. Ändå är det precis det vi gjort i Sverige när det gäller tryggheten – vi har lagt alla äggen i den offentliga sektorns korg. Klokskapen i detta har många svenskar bittert fått erfara under det senaste året när Försäkringskassan inte klarat av sina åtaganden.

Många svenskar lever i en bankomatekonomi där kontot fylls på en gång i månaden och dras ner till noll en gång i månaden. Någon buffert för oförutsedda utgifter finns inte och inte heller någon buffert för försenad påfyllnad. Det som skulle vara en trygghet har blivit en otrygg förhoppning att myndigheter eller politiker inte ska hitta på något som stör den månatliga påfyllningen.

Vi har avsagt oss makten över vår egen trygghet till de offentliga systemen. Varje brist i dessa system följs av krav på ytterligare skattemedel för att bota bristerna, vilket gör oss än mer beroende. Trots detta möts förvånande nog varje försök att ändra spiralens riktning av misstro och misstänksamhet.

Regeringens reform av a-kassan innebar något högre avgift och något snålare ersättningsvillkor (dock inte sämre eftersom de stimulerade till arbete). I gengäld sänktes skatterna och vi fick själva välja om vi ville använda pengarna till en dyrare a-kassa eller spara dem för att själva ta hand om vår trygghet. Att många uppskattade denna valmöjlighet visades av de snabbt fallande medlemstalen i a-kassorna. Men i den politiska debatten har dessa val underkänts som ett uttryck för människors oförstånd och ansvarslöshet.

Sverige har i ett halvsekel varit ett av världens rikaste länder. Tack vare en liberal ekonomisk politik svepte landet förbi andra och gick snabbt från fattigdom till välstånd, men från 1960-talets mitt steg skattetrycket dramatiskt. En stor del av inkomstökningarna kollektiviserades inom ramen för offentliga system.

Just för att det offentliga skulle stå för hög ersättning om vi av någon anledning blev av med inkomsten var vi tvungna att betala mycket till systemen. Istället för egna pengar att spara, investera eller köpa egna inkomstförsäkringar för fick vi statens system. System som vi kan påverka en gång vart fjärde år, som en röst bland miljoner, och där en modell förutsätts passa miljontals individuella krav.

De flesta anser att sjukvård, barnomsorg och inkomstförsäkringar vid sjukdom och ålderdom är viktiga för tryggheten . Men just i dessa för livet så viktiga avseenden får vi bestämma lite eller intet. Visst innebar pensionsreformen lite större inflytande. Och visst kommer vårdvalen i många landsting att öka konsumenternas makt. Men det finns mycket kvar att förändra.

I det Orange kuvertet står hur mycket pengar vi har tjänat ihop till pensionen. Men vi får inte förfoga fritt över dessa pengar och rent juridiskt äger vi dem inte. De statliga företagen påstås vara ägda av oss, men vi kan inte påverka vårt ägande. Vi betalar 13 000 kr per månad för ett barn i barnomsorg, men föräldrarna får inte bestämma hur dessa pengar ska användas.

Ett monopol kännetecknas av att inget alternativ tillåts. Så är det med de offentliga system som vi nu tvingas betala till för att öka tryggheten i våra liv. De som styr monopolen får väldig makt över allas våra liv; tjänstemän och politiker styr vår vardag. I många fall är det omöjligt att välja något annat alternativ.

Varför ska vi inte få ta den summa pengar vi idag betalar till Försäkringskassan och istället teckna inkomstförsäkring hos Trygg-Hansa eller Skandia? Kanske kunde vi rentav själva få välja omfattning och därmed påverka premie- och ersättningsnivå? På det viset skulle vi inte vara utlämnade till godtycket hos ett monopol. Är vi inte nöjda kan vi byta.

Hos leverantörerna skulle drivkrafter uppstå som idag inte finns. De skulle tvingas erbjuda olika attraktiva paket för att vi ska välja just dem. Ett försäkringsbolag där man tecknar en inkomstförsäkring kanske skulle samarbeta med sjukvården för att man snabbt skulle bli frisk – och med ett bemanningsföretag så man snabbt kunde komma i arbete igen.

De som försvarar dagens monopol drar sig inte för att antyda att utan dagens system skulle vi inte ha någon trygghet alls. Men det är fel. Eftersom vi efterfrågar sådana tjänster, och har inkomster för att finansiera dem, kommer de att finnas. Men utan de offentliga monopolen skulle vi bestämma själva.

Större delen av de skatter vi betalar idag går tillbaka till oss själva som individer, förr eller senare – när de har finansierat den offentliga administrationen. Endast en liten del, ca 20 procent, omfördelas till andra, för en person med genomsnittlig inkomst. Att vi själva fick bestämma över de skatter som syftar till vår egen trygghet skulle alltså inte behöva innebära någon minskning av omfördelningen till dem som verkligen behöver.

Inte minst under de allra senaste åren har det varit uppenbart att skatterna kan sänkas. Det är en viktig ökning av egenmakten. Men den stora ökningen handlar om att ge medborgarna ökad makt över de tre fjärdedelar av skatterna som går till välfärd och trygghet. De första stegen i en sådan reform skulle kunna handla om pengsystem, vårdvalsmodeller och differentierade erbjudanden. Sådana modeller skulle innebära flera viktiga fördelar.

För det första ökar kontrollen över det egna livet om man får komponera sitt eget välfärds- och trygghetspaket. Man skulle då kunna välja lite lägre premier i vissa fall för att kunna skapa sig en större egen ekonomisk buffert, och i andra fall kanske man skulle välja högre ersättningsnivåer till högre premier. Alla skulle inte tvingas till samma lösning och beslut av politiker och tjänstemän skulle betyda mindre i vår vardag.

För det andra skulle vi under ekonomiska kriser vara mindre utlämnade till offentliga system som också drabbas av kriser när den ekonomiska utvecklingen är dålig. Sverige har världens kanske mest konjunkturkänsliga offentliga finanser just för att de utgör en så stor andel av ekonomin. En och annan minns säkert neddragningarna i de offentliga trygghetssystemen när de behövdes som mest under krisåren i mitten på 1990-talet.

För det tredje skulle fler aktörer och mer konsumentmakt på socialförsäkringsområdet leda till en helt annan produktutveckling än vi nu har inom ramen för de statliga monopolen. Vi har sett hur skolpengen stimulerat till pedagogsikt nytänkande. Liknande nytänkande och en stimulans att ta fram nya lösningar är naturligtvis möjligt på socialförsäkringsområdet.

Sverige är ett av världens rikaste länder. Men svenskarna är relativt fattiga. Medianförmögenheten i Sverige är t. ex. bara en sjättedel av den i Italien. Om man bortser från värdet av den egna bostaden saknar 80 procent av svenskarna en nettoförmögenhet. Ett par miljoner svenskar saknar en finansiell buffert som gör det möjligt att klara vanliga ”oförutsedda” utgifter – som att bilen behöver repareras, frysen går sönder eller att barnen behöver nya vinterkläder.

För att få trygghet har vi avstått så mycket av våra inkomster och förmögenheter till kollektiva system, att vi hamnat i extrem otrygghet i vardagen. I Sverige, där en större del av inkomsterna än i något annat land satsats på kollektiv trygghet, tvingas människor från hus och hem för att Försäkringskassan inte kan hantera sina åtaganden. I Sverige överbelastas SOS larmnummer för att människor inte har råd att köpa telefonkort så att de kan ringa till socialtjänsten. Det borde vara uppenbart att vägen till ökad trygghet i ett sådant land inte är utökade utan minskade offentliga trygghetssystem.