Professorn som blev näringslivstorped

Sven-Olof Lodin
Professorn som blev näringslivstorped. Min tid i skattepolitiken
Ekerlids 2009

Sven-Olof Lodin var under många år näringslivets skatteexpert och en av centralfigurerna inom svensk skattepolitik. Med ett förflutet som skattejurist och med internationella kontakter inom OECD och IMF ger han en initierad bild av spelet bakom kulisserna. Titeln syftar för övrigt på Lodins karriärbyte – från universitetsprofessor till näringslivets skatteexpert.

Som nationalekonom bävar man alltid inför att behöva läsa alster som engagerar den högra hjärnhalvan. Och lite på det sättet kände jag inför Sven-Olof Lodins memoarbok med undertiteln Min tid i skattepolitiken. Skulle det bli ändlösa beskrivningar av personliga möten och komplicerade intriger?

Lyckligtvis kom mina förväntningar på skam. Boken är, precis som jag hade hoppats, en mycket pedagogisk och intressant beskrivning av det svenska skattesystemets utveckling under drygt 40 år. Detta är dock inte det enda. Läsarna får också en god insikt i samspelet mellan politiker och lobbyister.

Jag rekommenderar framför allt lobbyister att läsa boken. En hel del av de besök som jag själv varit med om hade förmodligen aldrig ägt rum om besökarna först hade tagit del av Lodins goda råd om vad man bör tänka på inför ett besök i regeringskansliet. (Mattias Lundbäck var tidigare politiskt sakkunnig på Socialdepartementet, reds anm)

”Som jag tidigare framhållit är det viktigt att hålla i minnet att politiker är proffs på just det politiska spelet och politiska förhandlingar. Man ska inte tro att man med charm eller annat kan prata omkull dem. Framstående företagsledare har en tendens att grovt underskatta politikernas skicklighet på denna punkt och lika mycket överskatta sin egen förmåga.”

Lodins beskrivning av en företagsledares möte med dåvarande finansministern Bosse Ringholm beskriver ett annat vanligt misstag; att lyfta frågan till en alltför hög nivå:

”När en uppvaktning av finansminister Bosse Ringholm planerades, meddelade företagsledaren att han skulle klara av detta själv genom ett enskilt samtal med ministern. Efter sitt sammanträffande med ministern meddelade han att nu var problemet löst. Övergångsregeln skulle ändras. Men propositionen kom och lagstiftningen gick oförändrad igenom riksdagen.”

Sanningen om det hela avslöjades senare av en tjänsteman på departementets rättsavdelning:
”Jaså, det var den bestämmelsen som Bosse Ringholm avsåg och bad oss ändra, men vi lyckades av hans förklaring aldrig begripa vad han ville.”

Lodins goda råd till lobbyister är därför att alltid se till att en sakkunnig på departementet sitter med vid mötet. Tilläggas kan att den lobbyist som lyckas lösa ett allvarligt strategiskt eller tekniskt problem för departementet eller för regeringen kan räkna med att få en särskild gräddfil. Mycket av arbetet i regeringskansliet handlar nämligen om att få med alla ministrar, departement och partier på tåget. Att hitta lösningar som alla kan acceptera är därför A och O för att nå framgång.

Lodins perspektiv är Industriförbundets och för personer med erfarenhet från Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) kan det nog vara intressant att ta del av hans syn på vad som är prioriterat vid politiskt lobbyarbete. Medan Industriförbundet utkämpade varje slag för sig och med de metoder som för tillfället var de mest praktiska valde det näraliggande SAF att leta upp kommandohöjder från vilka striden skulle kunna föras mer effektivt i framtiden.

Man kan föreställa sig de konflikter som kunde uppstå när Industriförbundet och SAF möttes – innan organisationerna blev Svenskt Näringsliv. Ett sådant tillfälle var under Almedalsveckan 1998 då de tillsammans skulle arrangera ett seminarium om framtidens skatter.

Organisationernas gemensamma modell hade vissa likheter med det jobbavdrag som Alliansen senare gick till val på och genomförde, men saknade till stora delar finansiering. Den gemensamma skriften hade fått titeln Ge Sverige chansen.

Och kanske hade jobbavdraget kommit några år tidigare – och presenterats av en socialdemokratisk regering – om det inte varit för just detta seminarium. Utan att avslöja detaljer, läs boken, kan jag avslöja att det inte slutade så lyckligt. Efteråt publicerades en bild på Sven-Olof Lodin och H G Wessberg, som i förtvivlan lutade sig över balkongen vid vinterträdgården i Visby Hotell. Bildtexten löd: ”Vem hoppar först?”.

Bortsett från det första kapitlet, och beskrivningen av situationen för en blandfamilj i Sverige, USA och Zimbabwe lite senare i boken, handlar det om skatter. Detta kommer säkert innebära att många andra – som inte är fullt så intresserade av skatter som jag själv – går miste om dessa delar. Det vore en förlust, eftersom jag tror att Sven-Olof Lodin har mycket att säga även här. Det handlar om dold rasism i både USA och Zimbabwe, om problem med adoptionsmyndigheter och om konflikter med flodhästar.

Det svenska skattesystemets historia är dock bokens röda tråd och det handlar om allt från marginalskatter, 3:12, företagsskatter, fastighetsskatten och förmögenhetsskatten. Det känns faktiskt – efter att ha läst boken – lite märkligt att se Socialdemokraternas Veronica Palm tala sig varm för både förmögenhetsskatt och fastighetsskatt i Svenska Dagbladet (21/11), som om det vore ungefär samma sak.

På något sätt tycks det som om våra politiker inte har lärt sig något sedan Gunnar Sträng och 1970-talets pomperipossadebatt. Medan det finns goda argument för en fastighetsskatt är det nästan ingen ekonom som försvarar förmögenhetsskatten. Förmögenhetsskatten är en av få skatter som gjort att staten gått miste om skatteintäkter. Det enda argumentet för skatten är att den drabbar rika.

Däremot försvarar han fastighetsskatten. Och faktum är att han nästan övertygar mig – men bara nästan.

Skatter handlar om att få in tillräckligt mycket pengar till staten, utan att orsaka effektivitetsförluster på grund av snedvridande incitamentseffekter. Så orsaken till att Lodins argumentation om fastighetsskatten inte biter på mig är inte så mycket att den skulle vara en dålig skatt, utan mer att politikerna inte kan avhålla sig från att ständigt förändra principer och nivåer.

Mer förvånande är att Lodin försvarar dagens 3:12-regler, ett system som utsatts för hård kritik. Han menar dock att de undantag och möjligheter som nu har byggts in gynnar fåmansföretagare i förhållande till andra grupper. Och där lyckas han bättre med att övertyga. Sedan är det en annan sak att Sverige på sikt skulle tjäna på att helt avskaffa den statliga skatten.

Lodin ägnar relativt stort utrymme åt förslaget om att ersätta inkomstskatten med en utgiftsskatt som han ägnade flera år åt att utreda. Utgiftsskatt? Hur beskattar man utgifter och har vi inte redan en utgiftsskatt i form av momsen?

Fast även om det finns praktiska problem med en utgiftsskatt är tanken inte fullt så märklig. Utgifterna är bara den del av inkomsten som inte sparas. Och då förstår man att det mer handlar om att undanta sparande från beskattning än om att beskatta själva utgifterna.

Sten Dunér, vd för Länsförsäkringar, skrev nyligen på DN-debatt (13/11) om ett förslag för att undanta fondsparande från skatt: Trygghetsspar. Liknande förslag förekommer med jämna mellanrum, ofta syftande till att gynna fondsparande. Förslaget om den mer neutrala och generella utgiftsskatten verkar däremot ha fallit i glömska, vilket är tråkigt.

Skälen är sannolikt, vilket Sven-Olof Lodin också nämner, dels att inflationen är låg, dels att det finns svårigheter med att hantera kapitalrörelser över gränserna. Så vi lär inte få se någon utgiftsskatt i Sverige under överskådlig tid, även om en sådan nog är bättre ur ett rent samhällsekonomiskt perspektiv.

En stor del av boken ägnas förstås åt århundradets skattereform. Undrar om inte den reformen var helt unik, på sättet som den bröt mot all politisk logik? Eller fundera över om de politiska partierna i dag skulle kunna enas om att sänka marginalskatten för de rikaste, höja momsen på mat med tio procentenheter och finansiera allt detta med utebliven skatteflykt? Verkar inte så troligt, eller hur?

Förklaringen till att reformen gick igenom är nog en kombination av överraskning och att Sverige vid denna tidpunkt ännu var ett ganska korporativistiskt land. När man fått in LO, Socialdemokraterna och Wallenberg i båten och presenterat förslaget på DN-debatt var saken nära nog biff. Och så är det kanske inte riktigt längre.

Så vad har då Sven-Olof Lodin slutligen att säga om dagens skattesystem och framtidens? Föga förvånande ser han helst att differentieringen av momsen tas bort. Tyvärr är det väl troligt att utvecklingen snarare går i motsatt riktning. Han ser också behov av att förenkla kapitalbeskattningen.

Lodin skulle nog inte ha något emot en fastighetsskatt på en nivå som gör att skattebelastningen mellan egna hem och kommersiella fastigheter jämnas ut. Jobbavdraget bör behållas, men förenklas. Avdraget för särskild pensionsavgift bör avskaffas, vilket också skulle jämna ut beskattningen mellan pensionärer och löntagare.

Ja, som ni förstår är Sven-Olof Lodin, bokens titel till trots, ingen skatterevolutionär. Ändå har han varit med om att sjösätta något som i efterhand måste betraktas som en skatterevolution. Den stora skattereformen är världsunik och ett skäl till att Sverige klarat sig betydligt bättre än det andra land i världen där Lodin har satt stort avtryck. Han avslutar faktiskt boken med följande ord:

”Det är som bekant inte lätt att bli profet i sitt eget land. I Zimbabwe accepterade man emellertid så gott som allt jag föreslog. Men där har det också gått som det gått.”

Mattias Lundbäck, forskare vid Ratio, bloggar på ekonomism.us