Väskan i Washington (2)
Så kapades livlinan till Sveriges hemliga militärsamarbete med väst
Hösten 1959, i samband med Hjalmarsonaffären, skärptes den svenska neutralitetsdoktrinen i ett antal avseenden. Det handlade inte bara om att statsminister Erlander i tre större tal och i en skrift kategoriskt tog avstånd från förberedelser för och överläggningar om militär samverkan med medlemmar av en stormaktsallians. Avståndstagandet från sådana kontakter var bara en del av en övergång från en pragmatisk alliansfrihet till en mer programmatisk (eller om man så vill, dogmatisk) neutralitetspolitik.
Bibehållandet av neutralitetspolitikens trovärdighet i omvärldens (främst Sovjetunionens) ögon framställdes nu som centralt, och detta ansågs kräva att politiken bedrevs med fasthet och konsekvens, och att försvaret var riktat åt alla håll. Utrymmet för debatt i säkerhetspolitiska frågor snävades också in högst betydligt. Medan det tidigare hade varit tillåtet att uttrycka avvikande uppfattningar vad gällde detaljer och nyanser i den alliansfria politiken, krävdes nu ordagrann uppslutning bakom regeringens formulering av neutralitetspolitiken. Den som kom med invändningar eller besvärliga frågor riskerade att – likt Hjalmarson – stämplas som kättare och säkerhetsrisk.
Därmed etablerades inte bara ett klimat av ortodoxi som förhindrade en fungerande debatt om (och i förlängningen också förståelse av) säkerhetspolitiska frågor. Socialdemokratin lyckades också uppnå en inrikespolitiskt användbar position som den rätta säkerhetspolitikens uttolkare och väktare.
 |
|
|---|---|
|
|
I ett viktigt avseende ändrades dock inte doktrinen i samband med Hjalmarsonaffären. Sedan början av det kalla kriget hade linjen varit att Sverige skulle hålla en låg profil i internationella stridsfrågor, eftersom ställningstaganden skulle kunna kompromettera vår alliansfria/neutrala position. Därtill, menade Erlander, var svenska uttalanden och fördömanden av förtryck och övergrepp meningslösa, eftersom de inte skulle ändra något till det bättre och bara väcka falskt hopp hos de förtryckta.
Denna syn avspeglade Undéns småstatsrealistiska synsätt, enligt vilket det primära var den egna statens säkerhet i en hård värld, och där begrepp som mänskliga rättigheter, moral och solidaritet avfärdades. Våra motiv för politiken, sa han, ”ligger så att säga bortom ont och gott”. I 1962 års utrikesdeklaration fanns inget fördömande av Berlinmuren, som byggts föregående höst, bara ett torrt konstaterande att Sovjetunionen ”uppenbarligen vill befästa status quo” och att man vill ha ”kontroll över kontakterna mellan Västberlin och Östtyskland”.
Självfallet avspeglade Undéns återhållsamhet här inte bara en motvilja mot moraliska uttalanden överhuvud, utan också den strävan att inte stöta sig med Sovjetunionen som var en av ledstjärnorna i hans utrikespolitik.
Oviljan att stöta sig med makthavarna i Kreml skulle bestå i svensk säkerhetspolitik även efter att Undén 1962 lämnat UD, men den öppna amoralen och tystnaden i internationella stridsfrågor utanför vårt närområde gjorde det inte. Från mitten av 60-talet kommer i stället den ”aktiva utrikespolitik” som i mycket bar Olof Palmes signum, och som var starkt moraliskt laddad och ofta hade udden riktad mot USA.
På några år förvandlades bilden av Sverige från en tystlåten och västvänlig neutral, till en frispråkig och rättrådig förkämpe för folk som sökte frigörelse från kolonialism och ”USA-imperialism”. Detta innebar inte bara att Sverige distanserade sig politiskt från västblocket, utan också att neutralitetspolitiken gavs ett moraliskt innehåll den dittills hade saknat.
Även om innehållet och tonen i Palmes Vietnamkritik inledningsvis var inrikespolitiskt kontroversiell accepterade stora delar av det svenska folket snabbt grundtankarna angående Sveriges internationella roll. Den air av godhet som den nya rollen gav hade naturligtvis positiva konsekvenser för självbilden, och neutraliteten smälte snart samman med moderniteten och välfärdssamhället till något av en nationell överideologi. Att vara svensk var att vara neutral, att vara neutral var gott, alltså var det gott att vara svensk.
Att detta synsätt vunnit bred politisk acceptans visas inte minst av att de borgerliga regeringarna 1976-82 fortsatte med protester och fördömanden av olika förhållanden utomlands, även om de i nyanser skilde sig från Palmes budskap.
 |
|
|---|---|
|
|
Ungefär samtidigt som den aktiva utrikespolitiken introducerades försvann också i tysthet hjälp utifrån som ett element i den deklaratoriska doktrinen. I ÖB-dokument och försvarsbetänkanden formulerades i stället den så kallade marginaldoktrinen, enligt vilken huvuddelen av en angripares stridskrafter var uppbundna mot huvudmotståndaren, varför bara en mindre del återstod för ett angrepp på Sverige. Därmed förvandlades västblocket (Sovjet var den enda tänkbara angriparen) i svenskt tänkande från en dynamisk faktor som ingrep militärt för att hjälpa Sverige, till en statisk faktor som band upp sovjetiska styrkor.
1970 tog Palme upp Erlanders närmast bortglömda tema från 1959 om det otillåtna i förberedelser och överläggningar för militär samverkan med medlemmar av en stormaktsallians, och detta blev sedan ett stående inslag i betänkanden från försvarsutredningar ända till det kalla krigets slut. Runt 1970 inleddes också neddragningar av det svenska försvaret som successivt skulle urholka dess slagkraft, och som de facto minskade avskräckningselementet i den svenska säkerhetsdoktrinen.
Nästa omgång av mer påtagliga förändringar av doktrinen kom åren 1982-86 i samband med den tidvis hätska strid om säkerhetspolitiken som då fördes. Regeringen gjorde uttalanden som gjorde doktrinen än mer restriktiv, och som ytterligare betonade neutralitetspolitikens oföränderlighet och att försvaret var vänt i alla riktningar. En utrikespolitik som väckte Sovjetunionens förtroende sades vara viktigare än den avskräckning som försvaret stod för, och regeringen stödde eller drev en lång rad nedrustningsinitiativ som gick emot västblockets intressen och politik.
Kritiker som avvek från den då närmast ultraortodoxa linjen och som varnade för att Sovjet var farligt, kritiserade nedrustningsutspelen, och förordade ett starkare försvar, fördömdes av regeringssidan som avvikare, säkerhetsrisker eller överlöpare. Detta drabbade bland andra professorerna Kjell Goldmann och Kristian Gerner, docenten Ingemar Dörfer, översten Bo Hugemark och riksdagsman Carl Bildt.
Striden om säkerhetspolitiken avtog efter Palmes död. Under åren fram till Berlinmurens fall 1989 märktes en försiktig men tydlig återgång till den mer balanserade doktrin som funnits före stridens början.
Den militära ledningen var 1949 helt på det klara med att även ett alliansfritt Sverige kunde bli angripet, och att vi då skulle behöva samarbeta med Norge och Danmark, och att vi skulle behöva militär hjälp från Storbritannien och USA. Även regeringen syns ha delat denna uppfattning. Redan våren 1949 godkände Erlander en lobbyingkampanj som UD och försvaret drev gentemot amerikaner och britter för att öka chanserna att få hjälp.
I september samma år gav regeringen militärledningen klartecken att i hemlighet förbereda ”militär-teknisk” samverkan med Norge och Danmark i händelse av krig. Under ledning av respektive försvarsstabschef utarbetades ett antal bilaterala planer för bland annat koordinering av luftövervakningen, gemensamma rutiner för användning av krypto och chiffer, sjöfartsskydd. Genom successiva beslut inom regeringens inre krets utvidgades sedan godkännandet till att omfatta fler åtgärder, som koordinering med danskarna av försvaret av Öresund och planeringskontakter med Natos högkvarter för Nordeuropa.
Underrättelsesamarbetet med Storbritannien, USA, Norge och Danmark, som pågått sedan krigsslutet, byggdes ut och kom också att omfatta allt fler västländer. Samverkansgrupper av officerare, som vid krigshot skulle sändas till viktigare allierade huvudstäder och högkvarter (U-grupper), har redan nämnts. Man hade också förberett så kallade M-grupper som skulle ta om hand de samverkansgrupper man räknade med att de allierade skulle skicka till Sverige.
Inledningsvis var britterna den viktigaste stormaktskontakten i väst, eftersom amerikanerna ville isolera svenskarna som straff för att de valt att stå utanför Atlantpakten. Britterna däremot såg att ett starkt Sverige stärkte försvaret av nordflanken och var pragmatiskt villiga att gå så långt i samarbete som den svenska regeringen kunde godkänna. Gradvis mjuknade dock amerikanernas inställning, och 1952/1953 etablerades en förtrolig kanal mellan den svenska och den amerikanska militärledningen, och 1953/1954 en liknande kanal till Nato. Därmed fanns de viktigaste grundelementen för det hemliga västsamarbetet på plats.
 |
|
|---|---|
|
|
Från 1954 till mitten av 60-talet utvecklades sedan samarbetet på den grund som lagts. Planerna för samarbete med Norge och Danmark vidmakthölls och uppdaterades, och försvarsstabscheferna i de tre länderna stod i relativt tät kontakt via brev och besök. 1954 träffades en överenskommelse med britterna om utväxling av marina koder i händelse av krig. På marinchefens order planerades för samverkan med Natos sjöstridskrafter på västkusten, inklusive basering av västliga krigsfartyg i Bohuslän.
I mitten av 50-talet påbörjades byggandet av ett nät av militära radiolänkförbindelser som gav säkra kommunikationsvägar mellan militära organ i Sverige, Norge och Danmark. Med hjälp av vidarekoppling i Natos nät kunde samband etableras också med det amerikanska Europaflygets högkvarter i Wiesbaden och det brittiska bombflygets ledningscentraler.
Det är inte en slump att många av de viktigaste förberedelserna rör just luftoperativa förhållanden, eftersom det i händelse av krig skulle finnas ett stort behov av att koordinera allierade och svenska flyginsatser. Allierat bombflyg skulle i händelse av krig utnyttja svenskt luftrum för att nå bombmål i västra Sovjetunionen, och man hade kommit överens om olika metoder för identifiering, så att det svenska jaktflyget inte av misstag skulle angripa västliga plan. Via säkra sambandslinjer kunde Sverige ge västsidan förvarning om sovjetiska bombplansförband på väg västerut, samt signalspaningsdata om läget i det sovjetiska luftförsvaret. Sådan information kunde vara av bokstavligen vital betydelse för de staber som ledde det västliga jakt- och bombflyget.
Intressant nog föreställde man sig i det svenska försvarsdepartementet att denna informationsöverföring skulle föregå även i ett läge där Sverige var neutralt. Även Sverige hade starka direkta intressen av operativ samverkan på flygområdet. Att västligt bombflyg skulle slå till mot mål på andra sidan Östersjön (hamnar, flygfält) som utgjorde ett hot mot Sverige var ett återkommande svenskt önskemål från sent 40-tal till åtminstone 70-talet.
På svensk sida hoppades man också att västmakterna skulle skicka jakt- och attackflyg för att hjälpa oss i kampen mot det sovjetiska anfallet. Frambasering av västligt kärnvapenbeväpnat attackflyg till baser i Sverige var närmast ett stående inslag i svenska krigsspel från mitten av 50-talet till mitten av 60-talet, och förekom ännu en bit in på 70-talet. Förberedelser genomfördes också i form av växeltjänstgöring av brittiska och svenska flygvapenofficerare i respektive lands stridsledningscentraler, framtagande av en manual för ledning av Natoflyg, samt minst en övning där hjälp från Nato simulerades.
En svensk flygvapenofficer som växeltjänstgjorde i Storbritannien har bekräftat att syftet var att skapa förmåga att från svenska ledningscentraler kunna leda Natoflyg. Under sin tjänstgöring på en radargruppcentral i Skottland fick han ett infall och ringde upp sin eskaderchef i Göteborg via Natos förbindelser, som var kopplade till de svenska. När chefen svarade sa officeren: ”Det är XX, gissa var jag ringer från?” När han berättade varifrån blev svaret ”Lägg genast på!”, varefter han fick en utskällning vid hemkomsten.
Från tid till annan har det påståtts att frambasering eller annan nära samverkan med Natoflyg inte skulle ha varit möjlig av tekniska skäl, som olika bränsletyper, för små baser, och olika frekvensområden för radiokontakt mellan flygplan och mark. Att sådana problem – i den mån de alls förekom – var överkomliga visas av de så kallade nödlandningsövningar som inom ramen för SveNorDa-avtalet genomfördes från början av 60-talet regelbundet, där norska och danska stridsflygplan landade på svenska baser, servades och startade igen. Men skilda frekvensområden ansågs faktiskt vara ett problem. Därför installerades i mitten på 60-talet särskilda radioapparater för UHF-bandet med det uttalade syftet att kunna kommunicera med Natoflyg i svenskt luftrum.
I början av 60-talet märks en ökande försiktighet inom den militära ledningen vad gäller förberedelser för samverkan med västmakterna. Med hänvisning till frågornas känslighet centraliserades hanteringen till försvarsstabens operationsledning, och inom denna till en trängre krets. Några förberedelser (till exempel den marina planeringen på västkusten och kodutbytet) fick förfalla eller glömdes bort, men andra tillkom.
I början av 60-talet utvidgades samverkansgrupperna och fick tydligare uppgifter. Förberedelser gjordes för evakuering av regering och kungahus, och lokaler för dessa ordnades i England. Från cirka 1964 finns också tecken på en ny förtrolig kontaktkanal mellan den svenska och amerikanska militärledningen, via vicechefen för de amerikanska styrkorna i Europa, som normalt kom från det strategiska bombflyget. De sista signifikanta nya konkreta åtgärderna (UHF-stationerna, krypterad förbindelse till Wiesbaden) vidtogs åren 1964-66.
Från denna tid märks också en förändring av det sätt på vilket frågorna hanteras. Dittills hade västsamarbetet – om än mycket hemligt och hållet inom en snäv krets – behandlats ”stabsmässigt”; ansvariga officerare upprättade planer och PM som föredrogs för chefer, vid behov också för regeringen eller dess inre krets. När befattningshavare bytte jobb gjordes en ordentlig överlämning.
Men från andra hälften av 60-talet fick hanteringen ett allt större inslag av ”irregularitet”; försvarsstabschefen och senare överbefälhavaren Stig Synnergren kortslöt gärna systemet och gick direkt på den handläggande officeren. Allt mindre verkar ha fästs på papper, och ordergivningar/överlämningar kunde vara så kortfattade att de verkar meningslösa. När Bengt Lundwall skulle lämna över sysslan som högste samverkansofficer i väst, och potentiellt ÖB i exil, till Per Rudberg sa han ”Ja, och så är det det här andra som man håller på med…”. ”Ja, jag vet”, sa Rudberg, och så blev inte mer sagt om de åtgärder, kontakter, överenskommelser och bedömningar som var Lundwalls under åtta år på posten.
Uppdraget att hantera frågorna om västsamverkan började allt mer ses som ett personligt mandat som låg på en viss individ, snarare än en uppgift som följde med befattningen. När en nyckelofficer befordrades hände det inte sällan att han ”tog med sig” västsamverkansfrågorna till sitt nya jobb, och hans efterträdare fick inget veta. På så sätt trycktes hanteringen av förberedelserna för västsamverkan uppåt i hierarkin, samtidigt som kretsen av dem som var insatta krympte. Efter 1963 finns inga tecken på att föredragningar i frågan gjorts för hela regeringen, även om försvarsminister Sven Andersson och Erlander regelbundet hölls informerade.
Denna utveckling fortsatte under större delen av 70-talet. ÖB:s riktlinjer för krigsplaneringen sade under denna period fortfarande explicit att geografiska områden av betydelse för mottagande av hjälp utifrån skulle försvaras till det yttersta. På försvarsstabens operationsavdelning arbetade en handfull officerare med förberedelserna för västsamverkan och såg bland annat till att planerna för samverkan med Norge och Danmark och för samverkansgrupperna hölls aktuella. Enligt en officer, som lämnade sin befattning 1978, hade det varit ”go i planeringen” under 70-talet, det mesta hade gjorts om och inte mycket gammalt fanns kvar. Men utanför denna krets växte okunnigheten om västfaktorns roll i svensk strategi.
Ph D Robert Dalsjö är forskningsledare vid Totalförsvarets forskningsinstitut.
Texten är en något kortad, redigerad version av en studie som presenterades vid Försvarshögskolans militärhistoriska seminarium den 25 mars 2010. För källor och fotnoter, kontakta författaren.
I nästa vecka avsnitt 3 av 3: Hemlighetsmakeriet fortsatte efter maktskiftet
Läs del 1 i serien här.