Vem sa att LAS skapar trygghet?

Av Allan Åberg

”Arbetsgivaren är skyldig att beakta den enskildes intresse av trygghet och samhällets intresse av att även den svage får behålla sin plats i produktionslivet. Den enskildes önskan att tillhöra en kamratkrets är ett värde som skall tas med i bedömningen. Det är viktigt att förhindra en uppdelning i ett A-lag av högt utbildade som företagen bjuder över varandra för att behålla och ett B-lag som är lätta att byta ut. Det är önskvärt att varje företag sysselsätter unga och gamla, högutbildade och lågutbildade, psykiskt och fysiskt starka som svaga. Till grund för LAS ligger därför värderingen att en uppsägning alltid skall vara motiverad av starka skäl.”

Citatet ovan är hämtat ur min gamla lärobok i arbetsrätt, Folke Schmidts ”Löntagarrätt” i 1988 års version. Citatet fångar nog ganska väl själva motivet bakom lagen om anställningsskydd, LAS.

LAS är själva kärnan i den moderna svenska arbetsrätten. Den har under många år varit mycket omdiskuterad och ifrågasatt. Men nu förefaller den vara accepterad långt in i de borgerliga leden. Det är olyckligt eftersom detta är lag som är orättvis och som bidrar till en sämre fungerande arbetsmarknad.

Låt oss utgå ifrån citatet ovan. Av detta kan man dra slutsatsen att LAS ytterst syftar till att skydda den enskildes intresse av trygghet. Gör LAS det? Nej, LAS skyddar vissa anställda på bekostnad av andra arbetstagare, arbetslösa och arbetsgivare och, faktiskt, i vissa fall på den skyddades egen bekostnad.

LAS bygger på några huvudprinciper:
1)Tillsvidareanställning ska vara huvudregel vid anställning
2)Arbetsgivaren får endast säga upp anställda om det finns saklig grund
3)Uppsägningar vid arbetsbrist ska ske i turordning: Sist in först ut
4)Den som sagts upp på grund av arbetsbrist har företrädesrätt till ny anställning
LAS skyddar alltså den som har lång anställningstid från uppsägning vid arbetsbrist. Detta skydd sker uttryckligen på bekostnad av den som har kortare arbetstid.

Detta anses av LAS försvarare vara hög rättvisa. Som juristen och debattören Kurt Junesjö skriver på sin hemsida kurt.nu; ”Att bli av med jobbet är nog undantaget familjesorger bland det värsta som kan hända en människa. Men i dag kan den arbetslöse se sina grannar i ögonen och säga: ”Det gick rättvist till efter turordning”.

LAS skapar murar
Varför anställningstid skulle vara den enda rättvisa grunden vid uppsägning är för mig obegripligt. Varför är t ex inte skicklighet eller produktivitet lika rättvisa utgångspunkter? På vilket sätt kommer den uppsagda anställda som är bättre på sitt jobb än de kollegor som fått behålla sina jobb finna tröst i det faktum att de varit anställda något längre tid än hon?

LAS skyddar också den som blivit uppsagd på grund av arbetsbrist genom att ge denne företräde till nyanställning. Detta skydd sker alltså på bekostnad av den som inte har varit anställd. Detta gör det uppenbarligen svårare för dem som aldrig haft anställning att få en. Lagen bidrar till att bygga murar runt arbetsmarknaden som skyddar dem som har jobb men som gör det svårt för dem som inte har jobba att ta sig in.

Är en person med tillsvidareanställning mer i behov av lagens skydd än den person som aldrig kommit in på arbetsmarknaden?

Rättvisesyn
Andra, så som Svante Nycander i Lag och Avtal från april 2005, hävdar att turodningsreglerna är nödvändiga för att skydda fackligt aktiva. Detta känns inte särskilt övertygande som motivering till behovet av LAS generella turordningsregler med tanke på att fackligt aktiva och facklig aktivitet åtnjuter starkt skydd genom andra lagar, ytterst genom grundlagen.

Andra ser syftet mera renodlat maktpolitiskt. ”En grundbult i den svenska anställningstryggheten är turordningsreglerna som förhindrar att arbetsgivaren själv bestämmer vem som ska avskedas vid arbetsbrist.” säger t ex Vänsterpartiet på sin hemsida. För dem är det självklart att det är rättvisa att inskränka arbetsgivarens rätt till avtalsfrihet.

Inte bara turordningsreglerna bygger på en märklig rättvisesyn. Även stadgandet om att arbetsgivare måste kunna ange en ”saklig grund” för att få avsluta ett avtal om anställning är märkligt. Det påminner lite om gamla tiders stadganden om att skilsmässa i princip endast kunde beviljas om ena maken kunde visa att den andre maken brutit mot äktenskapets plikter genom att t ex vara otrogen.

Anställning och äktenskap är ju ytterst avtalsförhållanden som precis som andra avtalsförhållanden förutsätter en gemensam vilja hos båda parter att hålla fast i avtalet. Om denna vilja saknas måste avtalsförhållandet kunna avslutas, i anställningsförhållanden precis som i äktenskap och alla andra avtalsförhållanden.

Båda parter i ett anställningsförhållande har självfallet ett intresse i att kunna räkna med en viss varaktighet i avtalet. Därför finns bruket med uppsägningstider sedan gammalt. Om LAS avskaffades skulle säkert avtalskonstruktioner kring uppsägningstider utvecklas och få större betydelse än de har idag. Detta vore mycket sunt.

LAS skadliga konsekvenser
En av LAS mest skadliga effekter är nämligen just den att den låser fast människor i avtalsförhållanden, det vill säga anställningar, trots att riktiga förutsättningar för ett för båda parter framgångsrikt samarbete saknas. Arbetsgivare kan inte säga upp anställda som tappat intresset för sitt jobb och anställda som tappat intresset för sitt jobb känner sig inlåsta därför att de upplever att de har mycket att förlora på att byta jobb och därmed släppa sin plats i turordningskön.

Denna effekt bidrar till en stel och orörlig arbetsmarknad som sänker effektivitet i ekonomin och genererar mänskligt lidande i form av vantrivsel och därpå följande effekter så som ohälsa.

Att arbetsgivare, särskilt i mindre företag, tänker sig för både en och två gånger innan man tar steget och tillsvidareanställer en person är inte svårt att förstå om man betänker att arbetsgivaren i princip inte har rätt att avsluta anställningen innan den anställde går i pension eller gör något brottsligt, såvida inte arbetsbrist uppstår på arbetsplatsen. Självfallet är LAS på detta sätt ett hinder för nyanställningar. Självfallet bidrar lagen också på detta sätt till att vidmakthålla en insider – outsider situation på arbetsmarknaden.

Men om LAS avskaffas försvinner ju anställningstryggheten, invänder nu någon. Tja, vi får då en situation som liknar den man idag har i Danmark och den vi hade i Sverige innan LAS infördes 1974 där reglerna för uppsägning reglerades i avtal, individuella och kollektiva.

Självfallet har varje individ ett behov av viss trygghet i sin försörjning. I ett övergripande samhällsperspektiv uppnås maximal trygghet i detta avseende om det finns maximalt antal arbetsgivare och maximalt antal arbetstillfällen. Statens uppgift bör vara att skapa bästa möjliga förutsättningar för detta. I det perspektivet är LAS kontraproduktivt.

För individen finns också ett behov av individuell inkomsttrygghet. Dessa behov fylls av försäkringar, så som A-kassa, sjukförsäkring etcetera. Dessa system kan och bör också utvecklas, men det är ett annat ämne.

Avskaffa LAS så att människor vågar byta jobb och arbetsgivare vågar anställa.

—
Allan Åberg fd tillsvidareanställd i Svenskt Näringsliv. Han är jur kand och idag verksam som PR-konsult.