Den bildade borgerligheten
Arbetarrörelsens svunna bildningsideal

Idag inleder vi en ny artikelserie om den bildade borgerligheten. Bildning har varit ett ideal inom borgerligheten alltsedan det borgerliga samhället tog form under 1800-talet. Djupa och breda kunskaper inom språk, kultur och humaniora ansågs förädla människan och göra henne till en bättre samhällsvarelse. Hur ser det ut idag? Har bildningen någon plats i dagens borgerlighet och märks det i så fall på den förda politiken?

Kanske kan det tyckas märkligt att inleda en serie artiklar om den bildade borgerligheten med en text om arbetarrörelsens bildningsideal. Jag tror dock att borgerligheten, genom att använda sig av arbetarrörelsen som en spegel, lättare kan förstå de processer som pågår inom borgerligheten och som har fjärmat dess nutida företrädare från de bildningsideal som föregångarna höll så högt. Det är processer som skedde inom arbetarrörelsen långt tidigare.

När borgerligheten i slutet av 1700-talet tog över som den dominerande klassen i Europa, en maktförskjutning som tog sitt mest uppseendeväckande uttryck i den franska revolutionen, var det framförallt en förskjutning på det ekonomiska och sociala planet. Den borgerliga kultur som växte fram byggde i stora stycken vidare på det klassiska arv som tidigare förvaltats av de privilegierade klasserna. Borgerlighetens framträdande på scenen skulle snarast kunna betraktas som en renässans för den klassiska kultur som under 1700-talet börjat stagnera. I och med upplysningsfilosofin och vetenskaperna kom nytt bränsle på den kulturella härden och 1800-talet skulle bli det århundrade då vetenskap och kultur gick hand i hand.

Under det långa och borgerliga 1800-talet satsades stort på kulturen. Det byggdes museer och operahus, teatrar och universitet. Det var den stora romanens guldålder likväl som naturvetenskapernas. Det komponerades musik och målades storslagen bildkonst. Men trots att det borgerliga samhällets framväxt innebar ett brott med det föregående privilegiesamhället fanns på det kulturella området ständigt en tillbakablickande sida som rymde respekt för det förflutna och föregångarnas landvinningar. Samtidigt som både konstnärerna och vetenskapsmännen strävade uppåt och framåt fanns vetskapen om att man byggde vidare på ett historiskt arv ständigt närvarande. Framstegsoptimismen frodades samtidigt som vurmen för det förflutna, och någon motsägelse i detta såg man inte.

Men 1800-talet var också klasskampens århundrade. Den industriella revolution som möjliggjort det borgerliga samhällets genombrott innebar också framväxten av ett stort arbetarproletariat, framförallt koncentrerat till städerna. Dessa grupper av egendomslösa ansåg sig inte komma i åtnjutande av det borgerliga samhällets fördelar och började därför organisera sig politiskt för att tillvarata sina egna intressen. En rad filosofer varav Karl Marx är den namnkunnigaste började utmåla historien som en ständig kamp mellan grupper i evig över- och underordning.

På samma sätt som borgerligheten gjorde upp med privilegiesamhället och ville göra kultur och bildning tillgängligt för alla oavsett börd var den tidiga arbetarrörelsens strävan att göra den högre kulturen tillgänglig för alla oavsett ekonomisk och social status. Genom socialismen skulle alla medborgare höjas till en nivå som hittills varit förunnad ett fåtal grupper i samhället. Teater, litteratur och konst skulle inte vara fåtalet förunnat.

Att inte bara utbildning utan även bildning var viktigt för den tidiga arbetarrörelsen är ställt bortom allt tvivel. Genom att tillgodogöra sig den stora litteraturen, konsten och musiken likväl som vetenskaperna och filosofin skulle arbetarna bli jämbördiga med sina motståndare och konkurrera om makten.

Sveriges förhållandevis sena industrialisering medförde också att den svenska arbetarrörelsen kom sent på fötter i jämförelse med sina kontinentala motsvarigheter. Kring sekelskiftet 1900 var den emellertid en politisk kraft att räkna med. 1889 bildades det socialdemokratiska arbetarpartiet och 1898 grundades Landsorganisationen. Från att från början ha företrätt en relativt liten del av befolkningen i det huvudsakligen agrara landet kom arbetarrörelsen i takt med industrialiseringens och urbaniseringens framskridande att få allt större betydelse.

Folkbildningssträvandena fanns med redan från början. 1906 grundades Brunnsviks Folkhögskola av Gustaf Ankarcrona och Karl-Erik Forslund i syfte att ge medborgerlig bildning åt den unga lokalbefolkningen. Då varken stat eller kommun anslog medel kom arbetarrörelsens organisationer att stå för finansieringen. Folkhögskolan hade tidigt en humanistisk profil som övertogs av det pärlband av folkhögskolor som i folkbildningens namn grundades i vårt land under första halvan av 1900-talet.

Många av de så kallade arbetarförfattarna fick sin utbildning och inte minst sin bildning genom folkhögskoleväsendet. Dan Andersson läste vid Brunnsvik, Vilhelm Moberg fick sin utbildning vid folkhögskolan i Grimslöv och Arthur Lundkvist fick sin utbildning på Birkagårdens Folkhögskola i Stockholm, bara för att nämna några stycken.

De tidiga arbetarförfattarna hade, i likhet med den tidiga modernismens representanter inom såväl konst som litteratur, en kumulativ strävan att bygga vidare på traditionella uttryck samtidigt som man bröt mot dem. För att lyckas med detta krävdes en gedigen kunskapsgrund att stå på, vilket många fick genom folkhögskolerörelsen och andra folkbildande insatser i arbetarrörelsens regi.

Arbetarrörelsen och dess arbetarromantik rymde emellertid redan från början fröet till det kunskaps- och bildningsförakt som sedermera skulle komma att göra sig allt mer påmint inom socialdemokratin för att till slut dominera partiets utbildningspolitik. Ända sedan starten vid 1800-talets mitt hade det funnits krafter inom de socialistiska grupperingarna som betraktade den traditionella kulturen och det västerländska kulturarvet som ”borgerlig kultur” vilken det var i arbetarklassens intresse att motverka.

Den kulturdebatt som utbröt 1910 och fått namnet Strindbergsfejden gav en försmak av vad som komma skulle. Efter att August Strindberg i en serie artiklar gått till angrepp mot stora delar av det samtida kulturetablissemanget, i synnerhet den Svenska Akademien och rivalen Verner von Heidenstam, uppstod en polarisering i det svenska kulturlandskapet som skulle visa sig bestå över lång tid. Allra helst sedan stora delar av arbetarrörelsen slutit upp på Strindbergs sida i den av honom skapade konflikten kom tudelningen av det svenska kulturlivet att framstå som en fråga om höger och vänster.

Detta synsätt fick också genomslag hos de socialistiska kulturarbetare som enbart betraktade kulturen som ett politiskt redskap, vars enda värde bestod i de politiska effekter den hade, eller som Bertold Brecht formulerade det: ”Konst är inte en spegel som man håller upp mot verkligheten, utan en hammare med vilken man formar den.”

I ljuset av ett sådant synsätt blir bildningen överflödig. Det bildningsideal som omfattades av både borgerligheten och den tidiga arbetarrörelsen i dess folkbildningssträvanden handlade om att genom tillägnande av kultur höja människan till något mer än vardagens materiella realiteter. I Brechts och andra socialisters händer blev kulturen ett redskap i materialismens tjänst.

I takt med att modernismen befäste sin hegemoni som allenarådande estetisk ideologi parallellt med att arbetarrörelsen befäste sin maktställning i Sverige kom det gamla bildningsidealet att bli satt på undantag. Traditionsmedvetenhet och historiserande bespottades samtidigt som socialrealismens och den ”ifrågasättande” konstens lov sjöngs i ett allt gällare tonläge.

I och med 1960- och 70-talens utbildningsreformer utmönstrades slutgiltigt bildningen som eftersträvansvärt mål för den högre utbildningen. UKAS- och PUKAS-reformerna slog fast att universitetens syfte var att massproducera arbetskraft till det ekonomiska maskineriet. Samtidigt fick grundskolan ett mer utpräglat uppdrag av ideologisk fostran när bildningsidealet mönstrades ut också där.

1970-talets kulturpolitik kom att präglas av samma anda. Genom det häpnadsväckande konststycket att på samma gång framställa sig själv som upprorisk och oppositionell som man befäste sitt grepp om det svenska samhället allt hårdare kunde man med allmänna medel stötta de kulturyttringar som främjade socialismen. Det offentliga stödet till de så kallade fria teatergrupperna är bara ett exempel av många.

Resultatet blev en politiskt styrd, likriktad kulturpolitik där ideologiska intressen fällde avgörandet och som tillsammans med ett utbildningsväsende anpassats enbart efter arbetsmarknadens realiteter. Ingenstans i det socialdemokratiska samhällsbygget fanns det plats för det bildningsideal som Folkhögskolerörelsen och de tidiga arbetarförfattarna hade anammat.

Under de årtionden som förflutit sedan 1970-talets kulturrevolution har den radikala kultursyn som dominerar såväl kulturinstitutionerna som tidningarnas kulturredaktioner i princip fått stå oemotsagd. Men det är en radikalism som klingar alltmer ihåligt. Provokationerna provocerar inte längre och de grupper vars intressen den säger sig företräda tycks få allt svårare att identifiera sig med den. De tidiga socialisterna gick i strid för att alla skulle komma i åtnjutande av den kultur som tidigare varit fåtalet förunnat. Deras efterföljare har säkrat att ingen kommer i åtnjutande av detta rika kulturarv.

Borgerligheten har en hel del att lära av hur bildningsidealen fick ge vika för materiella intressen inom arbetarrörelsen. På samma sätt som bildning och kultur enbart hade ett värde för socialisterna om den fick sociala implikationer talar dagens borgerlighet om universitetens uppgift att göra sina studenter anställningsbara. Den materialistiska synen på människan som enbart en ekonomisk varelse är idag inte enbart förbehållet socialisterna.

Lars Anders Johansson är musiker, poet och fri skribent och sitter i Svensk Tidskrifts redaktion. Läs mer här.