Den bildade borgerligheten
Varför kulturkonservatism

Modernismen har spelat ut sin roll, chockkonsten skrämmer inte, postmodernismen har inte längre något kvar att dekonstruera. Det kulturella samhället, kan på längre sikt bara värnas med ett ansvarsfullt förvaltande: respekt för hantverk, erkännande av facktraditioner, strävan mot det sköna, strävan efter att tillvarata det bästa i människan. Den konservativa riktningen är den enda som aktivt försöker värja sig mot ett kulturellt haveri, skriver Alexander Z. Ibsen och Christopher Rådlund i denna essä.

En grundpremiss för en livskraftig borgerlig offentlighet är att allmänheten respekterar ett traditionsrikt kulturarv och att detta uppfattas som såväl ett individuellt ansvar som en kollektiv angelägenhet. Följande essä presenterar ett estetiskt försvar för kulturkonservatismen, samt placerar denna inom samtidskulturens politiska landskap. En stor utmaning för kulturkonservatismen ligger i att återfinna sitt opolitiska väsen vilket fordrar en humanism frigjord från partiprogram och regeringsintriger.

Ett försvar för traditionell kultur måste idag innefatta en konsekvent kritik av modernismen – här inte i sin betydelse av konsthistorisk epok, utan som ett samlande begrepp för uppfattningen om framstegets absoluta nödvändighet och idén om ”det modernas” ständiga överlägsenhet. Från en kulturkonservativ ståndpunkt framstår detta som ett hot mot borgerliga institutioner och bildningens – ja, själva humanismens – fundament.

1. Kampens topografi

Progressivism, i en eller annan bemärkelse, styr modernismens estetiska och intellektuella praktik, och dess avarter har fört utbildnings- och kulturpolitiken på villovägar. I sin helhet är modernismen och dess efterföljare, som konst- och kulturepok, kännetecknad av en negativ utgångspunkt: den är inte lik tidigare epokers verksamhet. Denna negation har man anslutit sig till i sådan utsträckning att modernismen saknar en självständig kärna.

Den gemensamma nämnaren mellan de rådande trenderna i det vi i vid bemärkelse uppfattar som ”kulturlivet” – kulturradikalismen inom humaniora, relativismen i samhällsvetenskaperna, postmodernismen i popkulturen, en utopisk multikulturell politik, avantgardismen i konsten – handlar egentligen om ett nedvärderande av traditionen. Den grundar sig på en naiv framtidstro, som vi misstänker är insmugglad från naturvetenskaperna.

Naturvetenskapliga framsteg görs, som bekant, utifrån falsifierbarhetsprincipen, där etablerade teorier utmanas genom experiment och förkastas om en ny teori bättre klarar av att förklara det undersökta förhållandet. Det är därför dagens medicinare inte behöver studera Galenos anatomilära eller medeltidens läror om kroppsvätskor och temperament i sin utbildning. Naturvetenskapen har – med rätta – en inneboende skepsis mot traditioner.

Inom kulturen är det annorlunda: falsifierbarhet är, till skillnad från inom naturvetenskapen, enkel att genomföra i och med att falsifikationen kan nöja sig med en omotiverad åsikt (och den kan alltså inte heller motiveras). Följden blir att kulturella framsteg inte nödvändigtvis hänger samman med ett avvisande av den kulturella traditionen. Det finns inga eviga teorier, men det finns tidlös konst

Individualismen är den princip som styr den modernistiska konsten: det är den som styr värderingen av konsten, dess utövare och publikens preferenser. Bäst känner vi individualismen i dess konkreta uttryck: smakrelativism, idol- och genikult, besatthet vid konstnärernas biografi (och då särskilt dess morbida inslag). Det sistnämnda är en särskilt intressant avart av individualismen eftersom den framfött sin egen motsats: kulturell ironi.

I sin rädsla för att inte bli betraktade som uppriktiga, och därmed individuella, eftersträvar moderna konstnärer ett hån mot samhällets rådande konventioner och förväntningar… kort sagt, mot allt annat än sig själva (som ju tas på blodigt allvar). Om en konstnär representerar en tradition – det verkar underförstått – kan han eller hon inte tillhöra endast sig själv. Individualismen har därmed skambelagt de mest betydelsefulla konstnärliga egenskaperna: hantverk, kunskap och ödmjukhet.

Flykt

Illustration:Kathrin Polikeit

Finns det då undantag från dagens blaserade kultursyn? Javisst. Modernismen har gett upphov till subkulturer som sökt sig in i mytiska världar. Fantasy-fantaster, gotiska rockmiljöer, grupper inom den så kallade alternativa ”vetenskapen” är modernismens oäkta barn. Det finns ingen ironi i dessa miljöer, men de får ostört hållas, eftersom de inte utmanar den elitistiska kultursynen.

På samma sätt som ironin håller modernismen samman kan ett ord sammanfatta de anti-elitistiska subkulturerna: de är eskapistiska. Glädjen i fantasy ligger i att utforska en verklighet som kunde ha varit. Alternativ ”historia” ger den invigde en upplevelse av ”klarsyn” om det icke-fysiska. Denna eskapism avfärdas av den upphöjda kultureliten med ett självbelåtet flin.

Men eskapismen är också nöjd med att vara – bokstavligt talat – alternativ. Den har ingen ambition att förklara mer än sitt eget esoteriska universum; den önskar inte utmana vare sig elit- eller masskultur. Därför får den också vara i fred från sarkasmer. Modernismen har inget att frukta från subkulturer som inte vill mer än att krypa upp i sängen med en god bok – och läsa den om och om igen i ensamhet.

Men vi ska inte glömma att den modernistiska ironin är ett nervöst skratt. De postmodernistiska löftena om nytänkande och förnyelse bygger på en fruktan att bli lämnad efter. Bakom masskulturens glädje över sin egen popularitet döljer sig rädslan för faktiska kvalitetsskillnader. Ironin är ett effektivt verktyg, den är kulturkampens starkaste vapen eftersom den både angriper och försvarar. Den slår hårt samtidigt som den försäkrar att inget motangrepp kommer att tas på allvar.

Kulturkonservatismen har idag svårt att hitta allierade: från politiskt håll letar man efter abstrakta internationella ideal som är tänkta att gälla för alla länder och folk, eller multikulturella fantasier om ett icke-diskriminerande samhälle av olika men likvärdiga grupper. Akademisk relativism vrider sig i blygsel över den historia som skapade dess institutioner och de ekonomiska intressena följer passivt det minsta motståndets väg till konsumenterna.

Idag får kulturkonservatismen nöja sig med rollen som modernismens enda värdiga fiende – dock i den, för kulturradikalerna, nödvändiga rollen som reaktionär zombie. Men dess verkliga bastioner måste rekonstrueras, murarna måste grävas fram. Är den kulturelle missionären föråldrad är också ikonoklasten det. En ironisk kultur kan inte göra annat än förlöjliga sig själv, men i verkligheten behöver narren ett hov för att fylla sin roll. I modernismens tidevarv står han på gatan och jonglerar.

2. Estetiskt försvar

Opolitisk konservatism

All konservatism uppfattas huvudsakligen som en högerpolitisk inriktning, men i själva verket har både höger- och vänstersidan förlorat de flesta av sina kulturkonservativa röster. På högersidan används begreppet ”konservativ” mest utifrån moraliska grunder eller som ett rättfärdigande av andra uppfattningar, till exempel som försvar för ekonomiska privilegier. Ska kulturen bestå krävs kulturkonservatism, och ska kulturkonservatismen överleva måste konturerna av dess opolitiska karaktär åter synliggöras.

Bara i sin opolitiska form kan kulturkonservatismen skaka av sig den felaktiga karaktäristik som ”anti-rörelse” som den tillskrivits av kulturradikalerna. Trots att de sistnämnda ursprungligen var revolutionärer är de kulturkonservativa inte reaktionärer. Den kulturkonservative är inte en fundamentalistisk motståndare till förnyelse och utveckling, om den kan motiveras.

”Konservatismen” uppfattas ofta som brist på fantasi eller en materialistisk fruktan för förändring, men inget av detta ligger till grund för det kulturkonservativa förhållningssättet. Kulturkonservatismen är till sin essens humanistisk: målet är människan som deltar i mänskligheten. Den behandlar mänsklighetens eviga drifter och behov. Liksom kultur per definition är en kollektiv storhet accepterar kulturkonservatismen att högkultur är ett kollektivt projekt.

Kulturen är mer sårbar för marknadskrafter och/eller politisk styrning än andra sociala områden. Om allt överlämnas åt antingen prismekanismer eller politisk styrning får vi det vi idag är i färd med att realisera: massproducerad populärkultur och självförverkligandelitteratur för massorna; exhibitionistisk chockkonst och självdestruktiv akademisk teoriutvikning för fåtalet – varken utopisk politik eller marknadskrafterna ensamma är kapabla att sköta kulturen. Den humanistiska förståelsen inser att ansvaret ligger hos den enskilde, som inte kan friskrivas.

Konserveringsmedel

Kulturkonservatismen är dock inte död, på vissa kulturområden är den rentav dominerande. Vinkännare kan göra karriär på sin omsorgsfullt utbildade gom, och tillåts i kraft därav lämna förmaningar och instruktioner om den rätta smaken. Den riskabla lagringen av druvsaften legitimerar den franske slottsherrens arrogans mot dem som inte förstår att värdera hans flytande investering.

Billigt vin produceras och avnjuts i stor mängd, men dess låga rang är underförstådd och förstör inte upplevelsen – tvärtom: kartongvin kan ge ett sällskap en befriande och oförpliktigande stämning som en dyr flaska aldrig kan göra. Men vinlistans hierarki är det ingen som vill utplåna. Vinprovning anses vara en värdig sysselsättning och en hög konstart med social status och till personlig glädje.

Samma sak gäller kokkonsten: de lokala köken värdesätts för sin historia, traditionella maträtter uppskattas för de sociala funktioner de har uppfyllt och som återskapas i samband med firande av högtider. Lokala gastronomiska dialekter utmanar däremot inte ett internationellt toppskikt av gourmetkonst byggd på omfattande utbildning där matlagning byggs utifrån ingrediensernas särskilda egenskaper. Det finns en utbredd önskan att ”lära sig mer om mat” hos befolkningen, och det är allmänt accepterat att den kulinariska elitens druvor hänger högt, utan att de därmed betraktas som sura. Den kulinariska mångfalden är resultatet av en respektfull hållning till matlagningsdisciplinen.

De flesta kockar – pragmatiska och lokala – är närmast att betrakta som folkmusiker; eller som smygsentimentala rockare. Den store mästerkocken, le Chef – rotad i franska regler, eklektiskt ”fusionskök” eller hypermodern kemisk gastronomi – besitter lingua franca-kokboken som kan beskriva alla maträtter. Men ingen påstår att fusionsköket har gjort de regionala särarterna irrelevanta. Trubaduren och mästersångaren känner sin kulinariska genre och har var sin arena. Kort sagt, som kokkonstens exempel illustrerar är den allmänna magkänslan kulturkonservativ.

Ett kulturkonservativt förhållningssätt är också kännetecknande för alternativa musikgenrer: rockfantasten ser med stor vördnad på gitarrlegender, jazzmusiker studerar ljudupptagningar från jamsessioner från kända scener. Dessa har också sina egna scener och klubbhus där hantverket lever vidare liksom i gamla tiders skråväsende. Den alternativa musikvärlden består av parallella hierarkier som inte har några problem med att samexistera eller samarbeta med varandra.

Det besynnerliga är att de alternativa musikscenerna och kokkonsten har adopterat sina verksamhetsformer från den borgerliga högkulturen, medan denna istället har förlorat dem. Den hantverksbaserade upplärningen och konservativa förmedlingen har höjt jazzens anseende och spridning och jazzmusiker förklarar sig med hänvisning till auktoriteter inom sin genre. Den figurative målaren och formpoeten förväntas däremot bortförklara sin tradition.

Historisk relevans

– Hur många teaterstycken ha ni i Frankrike? frågade Candide abbén.
– Fem eller sextusen, upplyste denne.
– Det är mycket, svarade Candide. Och hur många av dem äro goda?
– Femton eller sexton, svarade den andre.
– Det är mycket, sade Martin.

Det som gäller för gastronomi och för alternativa musikgenrer är giltigt för all kultur. Anden, det kulturella samhället, kan på längre sikt bara värnas med ett ansvarsfullt förvaltande: respekt för hantverk, erkännande av facktraditioner, strävan mot det sköna, strävan efter att tillvarata det bästa i människan. Den konservativa riktningen är den enda som aktivt försöker värja sig mot ett kulturellt haveri.

Historien är den process som skapar ålder och som sorterar. Den kulturkonservative kan motiveras av båda egenskaperna, men ett äkta försvar av kulturkonservatismen grundar sig på det sistnämnda. Visst kan ålder allena skänka en aura av karisma som rör vår sentimentalitet och nostalgi; för alla utom den blaserade framstår vulgär graffitti från antiken bevarad under Pompejis aska som mer rörande än klotter på en ny offentlig toalett, även om budskapet råkar vara detsamma. Gamla artefakter blir talismaner för den historia de gjort till sin biografi.

Men historien utdelar också glömskans dom. För varje klassiker finns det flera glömda verk av lägre perfektion – Shakespeare rangeras, förståeligt nog, över sina samtida medtävlare, Rembrandt över sina elever. Utan tvekan har skatter också gått förlorade, genom tillfälligheter och negligering, såväl som genom aktiv ”bowdlerisering”, en utrensning av icke önskvärda texter. Störst bortfall har dock med säkerhet orsakats av medvetet undantryckande.

Vid en ytlig bedömning av kulturhistorien kan man se en nästan evolutionär process där enskilda kvalitetsmässiga egenskaper bidrar till de enskilda verkens överlevnad: från antiken har inga dåliga dramer överlevt, trots att premieutdelningen vid antika festivaler tyder på att sådana har funnits; från renässansen har vi stycken av varierande kvalitet, och från de senaste årtiondena en myriad av dåliga. Men, som begreppet ”bara av historiskt intresse” avslöjar, är det möjligt att skilja på den kultur som har överlevt.

3. Kulturkonservatism för en ny tid

Den kulturkonservativa hållningen är till själva sin essens långsiktig. Den ser inte tillbaka för att den önskar att återvända till något forntida idealtillstånd. Den inser att det mesta i det förflutna har försvunnit bakom glömskans slöjor och försöker därför dra lärdom av det som har överlevt. Kulturkonservatismen är – till skillnad från den biologiska evolutionen – en evolutionsprocess med minne.

Historisk känsla innebär en önskan om att föra vidare och skapa tradition; något som förhoppningsvis kommer att motstå tidens tand och överleva in i framtiden. Ingen annan kulturell riktning ser så långt in i framtiden som kulturkonservatismen. Den tänker inte slösa bort det kulturella arvet eftersom man vill att det ska berika också kommande generationer.

Uruks murar

Världens första nedskrivna epos berättar om Gilgamesh som, besviken över att inte ha funnit källan till evigt liv, drog sig tillbaka till Uruk. Där fann han tröst i åsynen av stadens murar – om han skulle dö, så skulle i alla fall dessa murar stå för all framtid!

När vi bygger våra städer borde vi kanske tänka som om Gud funnes och bedömer verket. Se ut över ett kust-, skogs- eller jordbruksområde, betrakta och meditera över naturens skönhet. Alla städer har inneburit ett offer av naturen. Vi ska tänka här ska en stad byggas. Och vi ska tänka på de vackra landskap som en gång fanns där, vid utsikten över en hamn, ett kontors- eller bostadsområde. Då är det lättare att inse allvaret och ansvaret. Staden borde präglas av en samvetsgrann strävan efter att leva upp till naturens skönhet som en värdig ersättare. Annars förtvivlar naturen, liksom vi själva innerst inne lider av den fula staden.

Den stad som vi byggt sedan 1950-talet förtjänar inte naturens offer och bidrar inte till människans försoning med världen. Arkitekturen vi uppför idag är en nyhetsfetischismens och slöseriets byggnadsproduktion. Ett antihumant monster av utilitaristisk industrialism, kortsiktigt vinsttänkande och modernistisk stil-totalitarism.

Arkitekturen är inte mindre än det kraftigaste och mest handfasta uttrycket för civilisation: byggnaderna bebos, brukas, betraktas, vandras förbi. Byggnaderna kan inte läggas bort eller skäras av. Det en befolkning tolererar av arkitektur utgör dess andliga smärtgräns. Därför är modern stadsplanering något mindre ironisk än bildkonsten, mindre destruktiv än intellektuell teoriutvikning. Likafullt, har den inneburit ett avbrott, avslutningen på den traditionella byggnadskonsten, utan att ge löften om en ny.

Att smärtgränsen inte verkar nådd beror enbart på den äldre bebyggelsens ståndaktiga överlevnad, vilken skänker oaser av andrum i den sterila betongöknen eller gläntor i den kaotiska glas- och ståldjungeln. Arkitekturens varaktiga fingeravtryck borde fungera som påminnelser om betydelsen av att som byggherre tänka långsiktigt. Oavsett genre och material är den ansvarige arkitekt som sätter det civilisatoriska ansvaret främst.

Sagrada Familia i Barcelona Foto: Christophe Moustier

I skuggan av de teknokratiska byggnaderna söker sig människorna ned i källaren. Jazz- och rockklubben, fantasyböckerna och de smala filmfestivalerna ger utlopp för en melankoli under tyngden av byråkrati och industrialism, en utväg för dem som lever i längtan efter det kulturella palatset. I källarmörkret finns möjlighet att gömma sig från det moderna livets ångest. Men längtan är evig i människan, och på rockmusiken kan man inte bygga en katedral. Kulturen ska bygga katedraler och – som den ofulländade Stefansdomen i Wien och Sagrada Familia i Barcelona illustrerar – tar detta århundraden.

Ut ur skuggorna

I konsten söker vi det säregna, det unika, det som skiljer ett verk från ett liknande verk. Men ett sådant värdesättande är bara möjligt om det finns en igenkännbar form, något som gör det möjligt att dra samband. Om den konstnärliga talangen är individuell och – i sista hand – kräver medfödda anlag, är det möjligt att lära sig formen.

Det finns ett element av kulturkonservatism i folkliga värderingar av konst, även om den inte alltid gör sig hörd. En tekniskt virtuos fotorealistisk målares verk blir av konstvetarna mest av allt beundrade om de visar ett konceptuellt metaperspektiv (sådant skrivs det hyllmeter om). Men den främsta orsaken till att konstnären i fråga attraherar en stor publik är att allmänheten låter sig imponeras av den tekniska skickligheten i kombination med en välartikulerad poetisk medvetenhet.

Även om publiken lägger märke till att något är smart och att detta har ett egenvärde, ligger den främsta attraktionskraften fortfarande i denna ”gammaldags” form av uppskattning; inte i den komplicerade teoriutvikningen till konstvetaren. Hantverket, fliten värdesätts; det är som att vördnaden stiger inför de timmar och insikter som krävts för att skapa verket.

Konsten bör ha ett förhållande till de universella mänskliga villkoren, kulturens förutsättningar bör anses grundläggande humanistiska. Bara hantverksbaserad konst kan ge en varaktig låga till ett flash of genius. Formerna springer ur traditionen; att ge avkall på den är därför att frånsäga sig möjligheten till kulturell kontinuitet, såväl bakåt som framåt i historien. Kulturen kommer oundvikligen att reformeras, förr eller senare. Förändringarna kommer inte att gå i kulturradikal riktning. Modernismen har spelat ut sin roll, chockkonsten skrämmer inte, postmodernismen har inte längre något kvar att dekonstruera. Men vi ska inte skrämma bort spöket med nya spöken; vi bör istället knäppa på ljuset.

All stor kultur är en pakt mellan människor; ett löfte om förlösning för mänsklig ångest och längtan. Men löftet är tomt om det inte bygger på någonting verkligt, något existerande och upplevt. Den visionäre reformivraren riskerar inte bara att överdriva betydelsen av förnyelsen utan också att nivellera erfarenhetens och minnets konstituerande fundament. Den kulturkonservative ber om att barnet varken kastas ut med badvattnet eller badas i smutsigt vatten. Då får barnet många år att se fram emot.

Alexander Z. Ibsen är doktorand i sociologi vid The University of Arizona.

Christopher Rådlund är bildkonstnär och skribent verksam i Oslo sedan 1991.

Läs mer om ”Den bildade borgerligheten”:
Arbetarrörelsens svunna bildningsideal (18/2) av Lars Anders Johansson