Namn att minnas T. G. Wickbom
1960
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
NAMN ATT MINNAS
T. G. WICKBOM
Då försynens långmodighet, tvärtemot
den fromma förhoppning, som uttrycktes i föregående häfte, icke tycks
ha någon gräns, utan regeringen Erlander alltjämt sitter kvar, så låt oss
tala om något roligare.
Exempelvis om T. G. Wickbom.
För något halvår sedan publicerades
i Tiden en även för denna tidskrift
osedvanligt missvisande artikel, som
handlade om T. G. Wickbom. Han
karakteriserades där som den svenska
radions Colonel Blimp, en man vars
konservativa tänkesätt färgade alla
hans framträdanden i radio och TV
och som hemfallit åt rasfördomar till
den grad att ju mer mörkhyad den
personen var som han kommenterade
desto mindervärdigare framstod vederbörande.
Hur skribenten i fråga bildat sig sitt
omdöme undandrar sig lyckligtvis
utomstäendes vetskap, men en sak är
säker: han kan aldrig ha hört T. G.
Wickbom i radio. Hans karakteristik
är så uppåt väggarna tokig som den
kan vara. Ett av de främsta kännetecknen på T. G. Wickboms framträ-
danden i radio är nämligen den – enligt vissa av hans gamla vänner och
meningsfränder hart när patologiska
– objektivitet om vilken han vinnlägger sig. Ett vackert exempel på
detta kunde den fantasifulle författaren i Tiden ha upplevt på valnatten
till den 19 september. Ingen av de medverkande i hela programmet tillkännagav högerns oupphörliga nederlag med
en så nästan outhärdligt nyter stämma
som T. G. Wickbom. Frän honom inget
lågmält tonfall av diskret sorgbundenhet, inte ens av artigt beklagande;
glad såsom fogeln i morgonstunden
hälsade han regeringen Erlanders seger. Man kan vara övertygad om att
han skulle haft samma lugna, muntra
och optimistiska tonläge om han läst
börsnoteringarna, väderleksrapporten
eller kanske t. o. m. dagens dikt.
De gamla vännerna må säga vad de
vill – taktiken är den riktiga, tekniken är perfekt. Det är ingen slump att
T. G. Wickbom är en av våra populäraste röster i radio.
T. G. Wickbom – T. för Tord och
G. för Gustaf- är bördig frän den ort,
vars blotta namn vid 30-talets mitt var
nog för att framkalla ett revolutionärt
småleende på varje rättrogen ciarteists läppar, kort sagt Djursholm.
Hans far, som tillhörde den gamla
välkända smälandssläkten, var lektor
i kristendom, hans mor grevinna, lät
vara frän vår i särklass talrikaste adeliga ätt. Det blev en lyckad blandning.
T. G. Wickbom växte upp till en hälsosam yngling, duktig i skolan utan att
vara överambitiös, road av sport –
främst simning – litteratur – främst
Hjalmar Bergman – och konst –
främst Axel Fridell – (vars grotesktmakabra etsningar han inköpte för
hopsparade fickpengar till det fridsamma lektorstjällets prydande) och
han var lika främmande för bigotteri
som ständsfördomar.
Väl uppkommen i gymnasiet råkade
han snart i fejd med några odrägliga
översittare som på den tiden terroriserade såväl Gyronasieklubben som
den Kristliga Gymnasistföreningen.
Småningom slöt man emellertid fred,
sedan bägge parter funnit varandra på
det teatraliska området, vilket bl. n.
ledde till att T. G. Wickbom vann
lagrar både genom sin Bluntschli i
»Chokladsoldaten» och genom sin
gamle Swedenhielm i »Swedenhielms».
Epoken avslutades – försiktigtvis sedan samtliga inblandade tagit studenten och inte längre kunde drabbas av
disciplinära åtgärder från skolans
sida – med en bearbetning av Plautus’ »Spöket», utförd av T. G. Wickbom
och hans forna motståndare. Det blev
en succes de seandale utan like i Djursholms Samskolas annaler och därmed
var tiden inne för ett nytt skede i
T. G. Wickboms utveckling.
Han och hans djursholmskamrater
vände sin håg från litteraturen till
politiken och ur deras samarbete framgick vad som i Clarte hånfullt brukade
benämnas den s. k. djursholmsidealismen. Denna rörelses blygsamma målsättning var att skapa nya himlar och
en ny jord, eller i varje fall jordmån
för tankar, som kunde välva nya himlar om inte över jorden så åtminstone
över Norden. Genom en syntes av ett
nationellt och socialt betraktelsesätt
ville man åstadkomma en lösning av
försvars- och befolkningsfrågorna och
man ville verka för nordisk gemenskap, i första hand genom ett nordiskt
försvarsförbund. Djursholmsidealismens ledande andar är nu sedan länge
skingrade liksom deras tankegods,
men i de flesta fall tycks idealiteten
leva kvar. En har blivit hjärtspecialist, en diplomat, en plastfabrikör, en
radiokommentator och en tidningsman. Det är bara en som definitivt
hamnat på det sluttande planet och
blivit statssekreterare i handelsdepartementet.
Men låt oss koncentrera oss på radiokommentatorn. T. G. Wickbom började studera på Stockholms Högskola
461
men övergick snart till Uppsala universitet, där han blev en uppskattad
medlem av det rydbeckska matlaget
och av Stockholms nation. Han ägnade
sig först åt klassisk fornkunskap och
latin, men kom efterhand in på mera
aktuella ämnen. För sitt politiska intresse fick han bl. a. uttryck i föreningen Heimdal, och i dess av Arvid
Fredborg redigerade, med rätta berömda årsskrift av anno 1939, bidrog
T. G. Wickbom med en utrikespolitisk programartikel. Den var helt i
»djursholmsidealismens» anda och
förordade ett närmare militärt och
politiskt samarbete i Norden, främst
mellan Sverige och Finland.
När »djursholmsidealisternas» föraningar besannades, krisen kom och
det dittillsvarande nordiska samarbetets otillräcklighet blev uppenbar drog
T. G. Wickbom omedelbart konsekvenserna av sin personliga övertygelse och
anmälde sig som Finlands-frivillig. Han
tjänade med utmärkelse i bägge krigen, tjänstgjorde dessemellan som
Svenska Dagbladets Helsingfors-korrespondent och fick så utomordentligt
goda förbindelser i Finland att han
blev tf. pressattache i Helsingfors
1944. Det kunde utan tvivel ha blivit
upptakten till en diplomatisk karriär,
men T. G. Wickbom föredrog journalistens friare liv. Han återgick till
Svenska Dagbladet, nu som tidningens
London-korrespondent. Ett förblivande minne av hans Finlands-år är
den förträffliga lilla boken »Marskalken och hans vapenbröder», en samling porträtt av finländska krigare där
T. G. Wickboms högst personliga,
friska och livfulla stil redan finns fullt
utbildad.
Det visade sig snart att T. G. Wickbom gjorde sig lika bra i London som
i Helsingfors. Han har en naturlig
affinitet med engelskt kynne, som förvånansvärt snabbt gjorde honom förtrogen med engelskt liv och engelska
462
tänkesätt. Han accepterades av engelsmännen såsom en av deras egna på
ett sätt som kommer få utlänningar till
del och den underpant på detta förtroende, som han förmodligen själv skattade högst, var att han blev aktiv medlem av ett förnämligt cricketlag. Högre
kan man inte nå, när det gäller att
bli socially accepted i England. Samtidigt framstod han efter hand som en
av våra yppersta utrikeskorrespondenter. Men därtill kom – och det blev
än viktigare för hans framtida bana –
att han som en av radions Londonkorrespondenter mycket snart fick en
trogen och tacksam publik bland de
svenska lyssnarna.
Det väckte därför rätt allmän förvå-
ning, när han efter någon tids gästspel på Svenska Dagbladets stockholms-redaktion mottog högerledningens erbjudande att bli chefredaktör
för Norrlandsposten. Vilka personliga
skäl, som kan ha legat bakom hans
beslut, hör inte hit, men med all aktning för Gävle-borna och all sympati
för deras vackra stad tyckte nog T. G.
Wickboms vänner och anhängare att
det var synd på så rara ärter. Varför
skulle en av högerpressens bästa förmågor på sitt område sticka sig undan
i provinsen utan möjlighet till kontakt
med den stora publik, som både genom Svenska Dagbladet och radion
lärt sig uppskatta honom så högt? Men
T. G. Wickbom håller alltjämt på att
hans år vid Norrlandsposten varit honom till stor nytta. Att vara chef för
en fallfärdig högertidning i landsorten
är att gå igenom ekluten både journalistiskt och ekonomiskt. Han fick lära
sig att se till realiteter och han fick
lära sig att ta hänsyn till önskemålen
från varje enskild läsare i den enklaste
stuga i den avlägsnaste obygd.
Gävle-tiden blev dock bara en parentes i T. G. Wickboms karriär. År 1956
återbördades han till Stockholm, där
han nu definitivt knöts till Sveriges
radio. Man hade kanske väntat, att
han skulle blivit chef för radions nyhetsavdelning, men han blev en av
dess medarbetare, en flygande utrikeskorrespondent bland andra. Men inte
en flygande utrikeskorrespondent som
andra. Olof Rydbeck visste säkert vad
han gjorde, när han inte band sin
gamle matlagskamrat T. G. Wickbom
vid administrativ rutin utan lät honom
fritt utveckla sin personlighet som en
radions utrikespolitiske – och i viss
mån även inrikespolitiske – stjärnreporter – med all reservation för
formuleringens banalitet och vulgaritet.
Han har tidigare prisats för sin
opartiskhet, sin fördomsfrihet i detta
ords goda bemärkelse. Men det är
naturligtvis inte hela hemligheten med
hans framgång som radiokommentator, på sin höjd en del av den. Vad
som fängslar lyssnaren är framför allt
det personliga tonfallet, förmågan att
konversera honom – för att inte tala
463
om henne – som om det vore ett
enskilt samtal, mellan skål och vägg,
utan varje spår till orakelspråk eller
pedagogiska pekpinnar, enkelt, rättframt, vederhäftigt, sakligt – men
samtidigt med en fräschör i formuleringarna och en humoristisk underton
i det glada, trygga målföret, som låter
ana en utpräglad individualitet.
En sammanfattning av T. G. Wiekboms alla goda egenskaper som radiokommentator kan man få genom att
läsa hans häromåret utkomna »Den
röda jorden», tidigare recenserad i
Svensk Tidskrifts spalter. Den är frukten av en reportageresa, som han för
Sveriges Radios räkning gjorde i Kina,
och den är mönstergill både genom sin
objektivitet i sak och genom sin subjektivitet i form. Det kan knappast
råda något tvivel om att T. G. Wickbom funnit sitt rätta forum i Sveriges
radio och TV. Där kan han, när allt
kommer omkring, göra en långt större
insats i »djursholmsidealismens» anda
än som partiman och högerskribent.
G. U.
S.icbrllhrt~;:’-· ra pe1111
1 ~; .:..- itrilådsamballage.••
::::.:-::’f’_/:··
/
nu närdatfinns···
attfulländat
reture
Jllri,I~
lådan sam
kammartillbaka
-så här
täflmelall
ärvårstyr/caWEDAVERKEN
T. G. WICKBOM
Då försynens långmodighet, tvärtemot
den fromma förhoppning, som uttrycktes i föregående häfte, icke tycks
ha någon gräns, utan regeringen Erlander alltjämt sitter kvar, så låt oss
tala om något roligare.
Exempelvis om T. G. Wickbom.
För något halvår sedan publicerades
i Tiden en även för denna tidskrift
osedvanligt missvisande artikel, som
handlade om T. G. Wickbom. Han
karakteriserades där som den svenska
radions Colonel Blimp, en man vars
konservativa tänkesätt färgade alla
hans framträdanden i radio och TV
och som hemfallit åt rasfördomar till
den grad att ju mer mörkhyad den
personen var som han kommenterade
desto mindervärdigare framstod vederbörande.
Hur skribenten i fråga bildat sig sitt
omdöme undandrar sig lyckligtvis
utomstäendes vetskap, men en sak är
säker: han kan aldrig ha hört T. G.
Wickbom i radio. Hans karakteristik
är så uppåt väggarna tokig som den
kan vara. Ett av de främsta kännetecknen på T. G. Wickboms framträ-
danden i radio är nämligen den – enligt vissa av hans gamla vänner och
meningsfränder hart när patologiska
– objektivitet om vilken han vinnlägger sig. Ett vackert exempel på
detta kunde den fantasifulle författaren i Tiden ha upplevt på valnatten
till den 19 september. Ingen av de medverkande i hela programmet tillkännagav högerns oupphörliga nederlag med
en så nästan outhärdligt nyter stämma
som T. G. Wickbom. Frän honom inget
lågmält tonfall av diskret sorgbundenhet, inte ens av artigt beklagande;
glad såsom fogeln i morgonstunden
hälsade han regeringen Erlanders seger. Man kan vara övertygad om att
han skulle haft samma lugna, muntra
och optimistiska tonläge om han läst
börsnoteringarna, väderleksrapporten
eller kanske t. o. m. dagens dikt.
De gamla vännerna må säga vad de
vill – taktiken är den riktiga, tekniken är perfekt. Det är ingen slump att
T. G. Wickbom är en av våra populäraste röster i radio.
T. G. Wickbom – T. för Tord och
G. för Gustaf- är bördig frän den ort,
vars blotta namn vid 30-talets mitt var
nog för att framkalla ett revolutionärt
småleende på varje rättrogen ciarteists läppar, kort sagt Djursholm.
Hans far, som tillhörde den gamla
välkända smälandssläkten, var lektor
i kristendom, hans mor grevinna, lät
vara frän vår i särklass talrikaste adeliga ätt. Det blev en lyckad blandning.
T. G. Wickbom växte upp till en hälsosam yngling, duktig i skolan utan att
vara överambitiös, road av sport –
främst simning – litteratur – främst
Hjalmar Bergman – och konst –
främst Axel Fridell – (vars grotesktmakabra etsningar han inköpte för
hopsparade fickpengar till det fridsamma lektorstjällets prydande) och
han var lika främmande för bigotteri
som ständsfördomar.
Väl uppkommen i gymnasiet råkade
han snart i fejd med några odrägliga
översittare som på den tiden terroriserade såväl Gyronasieklubben som
den Kristliga Gymnasistföreningen.
Småningom slöt man emellertid fred,
sedan bägge parter funnit varandra på
det teatraliska området, vilket bl. n.
ledde till att T. G. Wickbom vann
lagrar både genom sin Bluntschli i
»Chokladsoldaten» och genom sin
gamle Swedenhielm i »Swedenhielms».
Epoken avslutades – försiktigtvis sedan samtliga inblandade tagit studenten och inte längre kunde drabbas av
disciplinära åtgärder från skolans
sida – med en bearbetning av Plautus’ »Spöket», utförd av T. G. Wickbom
och hans forna motståndare. Det blev
en succes de seandale utan like i Djursholms Samskolas annaler och därmed
var tiden inne för ett nytt skede i
T. G. Wickboms utveckling.
Han och hans djursholmskamrater
vände sin håg från litteraturen till
politiken och ur deras samarbete framgick vad som i Clarte hånfullt brukade
benämnas den s. k. djursholmsidealismen. Denna rörelses blygsamma målsättning var att skapa nya himlar och
en ny jord, eller i varje fall jordmån
för tankar, som kunde välva nya himlar om inte över jorden så åtminstone
över Norden. Genom en syntes av ett
nationellt och socialt betraktelsesätt
ville man åstadkomma en lösning av
försvars- och befolkningsfrågorna och
man ville verka för nordisk gemenskap, i första hand genom ett nordiskt
försvarsförbund. Djursholmsidealismens ledande andar är nu sedan länge
skingrade liksom deras tankegods,
men i de flesta fall tycks idealiteten
leva kvar. En har blivit hjärtspecialist, en diplomat, en plastfabrikör, en
radiokommentator och en tidningsman. Det är bara en som definitivt
hamnat på det sluttande planet och
blivit statssekreterare i handelsdepartementet.
Men låt oss koncentrera oss på radiokommentatorn. T. G. Wickbom började studera på Stockholms Högskola
461
men övergick snart till Uppsala universitet, där han blev en uppskattad
medlem av det rydbeckska matlaget
och av Stockholms nation. Han ägnade
sig först åt klassisk fornkunskap och
latin, men kom efterhand in på mera
aktuella ämnen. För sitt politiska intresse fick han bl. a. uttryck i föreningen Heimdal, och i dess av Arvid
Fredborg redigerade, med rätta berömda årsskrift av anno 1939, bidrog
T. G. Wickbom med en utrikespolitisk programartikel. Den var helt i
»djursholmsidealismens» anda och
förordade ett närmare militärt och
politiskt samarbete i Norden, främst
mellan Sverige och Finland.
När »djursholmsidealisternas» föraningar besannades, krisen kom och
det dittillsvarande nordiska samarbetets otillräcklighet blev uppenbar drog
T. G. Wickbom omedelbart konsekvenserna av sin personliga övertygelse och
anmälde sig som Finlands-frivillig. Han
tjänade med utmärkelse i bägge krigen, tjänstgjorde dessemellan som
Svenska Dagbladets Helsingfors-korrespondent och fick så utomordentligt
goda förbindelser i Finland att han
blev tf. pressattache i Helsingfors
1944. Det kunde utan tvivel ha blivit
upptakten till en diplomatisk karriär,
men T. G. Wickbom föredrog journalistens friare liv. Han återgick till
Svenska Dagbladet, nu som tidningens
London-korrespondent. Ett förblivande minne av hans Finlands-år är
den förträffliga lilla boken »Marskalken och hans vapenbröder», en samling porträtt av finländska krigare där
T. G. Wickboms högst personliga,
friska och livfulla stil redan finns fullt
utbildad.
Det visade sig snart att T. G. Wickbom gjorde sig lika bra i London som
i Helsingfors. Han har en naturlig
affinitet med engelskt kynne, som förvånansvärt snabbt gjorde honom förtrogen med engelskt liv och engelska
462
tänkesätt. Han accepterades av engelsmännen såsom en av deras egna på
ett sätt som kommer få utlänningar till
del och den underpant på detta förtroende, som han förmodligen själv skattade högst, var att han blev aktiv medlem av ett förnämligt cricketlag. Högre
kan man inte nå, när det gäller att
bli socially accepted i England. Samtidigt framstod han efter hand som en
av våra yppersta utrikeskorrespondenter. Men därtill kom – och det blev
än viktigare för hans framtida bana –
att han som en av radions Londonkorrespondenter mycket snart fick en
trogen och tacksam publik bland de
svenska lyssnarna.
Det väckte därför rätt allmän förvå-
ning, när han efter någon tids gästspel på Svenska Dagbladets stockholms-redaktion mottog högerledningens erbjudande att bli chefredaktör
för Norrlandsposten. Vilka personliga
skäl, som kan ha legat bakom hans
beslut, hör inte hit, men med all aktning för Gävle-borna och all sympati
för deras vackra stad tyckte nog T. G.
Wickboms vänner och anhängare att
det var synd på så rara ärter. Varför
skulle en av högerpressens bästa förmågor på sitt område sticka sig undan
i provinsen utan möjlighet till kontakt
med den stora publik, som både genom Svenska Dagbladet och radion
lärt sig uppskatta honom så högt? Men
T. G. Wickbom håller alltjämt på att
hans år vid Norrlandsposten varit honom till stor nytta. Att vara chef för
en fallfärdig högertidning i landsorten
är att gå igenom ekluten både journalistiskt och ekonomiskt. Han fick lära
sig att se till realiteter och han fick
lära sig att ta hänsyn till önskemålen
från varje enskild läsare i den enklaste
stuga i den avlägsnaste obygd.
Gävle-tiden blev dock bara en parentes i T. G. Wickboms karriär. År 1956
återbördades han till Stockholm, där
han nu definitivt knöts till Sveriges
radio. Man hade kanske väntat, att
han skulle blivit chef för radions nyhetsavdelning, men han blev en av
dess medarbetare, en flygande utrikeskorrespondent bland andra. Men inte
en flygande utrikeskorrespondent som
andra. Olof Rydbeck visste säkert vad
han gjorde, när han inte band sin
gamle matlagskamrat T. G. Wickbom
vid administrativ rutin utan lät honom
fritt utveckla sin personlighet som en
radions utrikespolitiske – och i viss
mån även inrikespolitiske – stjärnreporter – med all reservation för
formuleringens banalitet och vulgaritet.
Han har tidigare prisats för sin
opartiskhet, sin fördomsfrihet i detta
ords goda bemärkelse. Men det är
naturligtvis inte hela hemligheten med
hans framgång som radiokommentator, på sin höjd en del av den. Vad
som fängslar lyssnaren är framför allt
det personliga tonfallet, förmågan att
konversera honom – för att inte tala
463
om henne – som om det vore ett
enskilt samtal, mellan skål och vägg,
utan varje spår till orakelspråk eller
pedagogiska pekpinnar, enkelt, rättframt, vederhäftigt, sakligt – men
samtidigt med en fräschör i formuleringarna och en humoristisk underton
i det glada, trygga målföret, som låter
ana en utpräglad individualitet.
En sammanfattning av T. G. Wiekboms alla goda egenskaper som radiokommentator kan man få genom att
läsa hans häromåret utkomna »Den
röda jorden», tidigare recenserad i
Svensk Tidskrifts spalter. Den är frukten av en reportageresa, som han för
Sveriges Radios räkning gjorde i Kina,
och den är mönstergill både genom sin
objektivitet i sak och genom sin subjektivitet i form. Det kan knappast
råda något tvivel om att T. G. Wickbom funnit sitt rätta forum i Sveriges
radio och TV. Där kan han, när allt
kommer omkring, göra en långt större
insats i »djursholmsidealismens» anda
än som partiman och högerskribent.
G. U.
S.icbrllhrt~;:’-· ra pe1111
1 ~; .:..- itrilådsamballage.••
::::.:-::’f’_/:··
/
nu närdatfinns···
attfulländat
reture
Jllri,I~
lådan sam
kammartillbaka
-så här
täflmelall
ärvårstyr/caWEDAVERKEN