Reaganomics var rätt både då och nu

Den 6 februari skulle Ronald Reagan ha fyllt 99 år. Vad kan vi i dag lära oss av hans ekonomisk-politiska arv? Andreas Norlén, riksdagsledamot (M), ser tydliga beröringspunkter mellan Reagans strävanden och alliansregeringens ekonomiska politik.

Den 6 februari skulle Ronald Reagan ha fyllt 99 år. Att han var en ideologisk rese i en tid av pragmatiska pygméer är oomtvistat, liksom att han tydligare än någon annan såg att Ondskans imperium var på väg mot sin undergång och ville knuffa det över stupet. Hans ekonomisk-politiska arv är däremot mer omstritt. Det är dock tydligt att det finns viktiga beröringspunkter – men också avgörande skillnader – mellan Reagans strävanden och alliansregeringens ekonomiska politik.

Varje jämförelse mellan USA för 30 år sedan och Sverige idag måste göras med försiktighet. Samtidigt är det slående hur mycket debatten i USA då påminner om de bataljer som utkämpas i Sverige nu.

Historikern Steven F Hayward har studerat Reagan-eran i två tunga volymer: The Age of Reagan – The Fall of the Old Liberal Order 1964-1980, samt The Age of Reagan – The Conservative Counterrevolution 1981-1989. Han visar att Ronald Reagan var väl förtrogen med ekonomisk teori och långt ifrån bilden av en naiv president, som ville sänka skatter av ideologiska skäl och inte brydde sig om att balansera budgeten.

Reagans ekonomiska program byggde i hög grad på den nationalekonomiska skola som kallas utbudsekonomi (supply side economics). Därmed stod Reagan för en syn på ekonomins funktionssätt och politikens roll som på ett tydligt sätt avvek från den dittills förhärskande keynesianismen. Den fokuserar på ekonomins efterfrågesida och bygger på föreställningen att staten kan jämna ut toppar och dalar i ekonomin genom att tillföra eller dra in köpkraft med hjälp av sänkta eller höjda skatter och bidrag, offentliga investeringar med mera.

Utbudsekonomins förespråkare menar i stället att politikens uppgift är att förbättra ekonomins funktionssätt genom att undanröja hinder för utbud och effektivt nyttjande av olika produktionsfaktorer. Sänkta skatter på arbete och investeringar, avregleringar, förbättrad konkurrens, frihandel och avveckling av subventioner är typiska verktyg. Om man sänker rätt skatter får man ökad tillväxt och på så sätt kan statens skatteintäkter efter några år vara större än före sänkningen.

Reagan hade frihetliga skäl att sänka skatterna, men redan i sitt installationstal 1981 framhöll han även den utbudsekonomiska tanken att höga skatter hämmar effektiviteten i ekonomin: ”Those who do work are denied a fair return for their labor by a tax system which penalizes successful achievement and keeps us from maintaining full productivity.”

Reagans program innehöll samtliga de nämnda utbudsekonomiska åtgärderna, men det som blev mest omstritt var hans ambition att sänka inkomstskatterna och minska de offentliga utgifterna. Demokraterna ifrågasatte häftigt att sänkta skatter skulle kunna göra att fler jobbar. De anförde högljutt att ”de rika” skulle gynnas mest av skattesänkningarna, samt att de föreslagna besparingarna var omänskliga. De varnade också för budgetunderskott och ökad inflation.

När Reagan besegrade Carter 1980 var inflationen tvåsiffrig, arbetslösheten steg och året därpå gick USA in i en recession. Reagan lyckades baxa betydande inkomstskattesänkningar genom kongressen 1981, men för att få med sig en del demokrater tvingades han minska besparingarna. När det 1982 uppenbarades att budgetunderskottet skulle öka kraftigt blev republikanerna i kongressen nervösa och drev, under ledning av Bob Dole, igenom ett skattepaket med bland annat höjda punktskatter. När recessionen gav vika inleddes en lång period av mycket stark tillväxt och minskad arbetslöshet. Reagans recept mot inflationen var en stram penningpolitik som skulle levereras av Federal Reserve. Inflationen föll från cirka tio procent 1981 till nedåt tre procent 1983.

I Sverige bygger alliansregeringens ekonomiska politik uppenbart på utbudsteoretiska utgångspunkter. Jobbskatteavdraget motiveras inte främst med att det ökar efterfrågan – det blir en positiv bieffekt – utan med att det ökar drivkrafterna att arbeta och därmed utbudet av arbetskraft. Reformeringen av arbetsförmedlingen syftar också till att öka arbetskraftsutbudet. Förmögenhetsskatten avskaffades för att öka utbudet av riskkapital. Inflationen hålls i schack av riksbanken.

Kritiken mot politiken är också slående lik den Reagan mötte. Socialdemokraternas keynesianska och socialistiska reflexer är så starka att de vägrar ta till sig idén att det behövs drivkrafter i ekonomin, att höga skatter på arbete gör att färre arbetar. I stället skruvar de statistiken för att framställa sänkt skatt på arbete som orättvist, trots att alliansen – i motsats till Reagan – aktat sig noga för att sänka den högsta inkomstskattesatsen. Samtidigt har varje kostnadsminskning – t ex i a-kassan eller sjukförsäkringen – av oppositionen utmålats som den svenska modellens undergång.

Den stora skillnaden mellan Reagan och alliansregeringen är att alliansen inte låtit budgetunderskottet skjuta i höjden. Visserligen låg Reagans underskott på tre-fem procent av BNP, vilket är långt under Obamas tolv procent, men det var ändå en kvarnsten om hans hals. Under 2007 och 2008 visade de svenska statsfinanserna överskott och trots finanskrisen får Sverige 2009 och 2010 mycket modesta underskott. Alliansen behövde ingen Bob Dole för att höja punktskatter som finansiering av en del av jobbskatteavdraget.

Samtidigt måste man se kopplingen mellan USA:s budgetunderskott och den fria världens seger i det kalla kriget. En del av Reagans underskott berodde på skattesänkningarna och att utgifterna inte reducerades som planerat, men den stora förklaringen är de kraftigt utökade försvarssatsningarna – rustningar som var avgörande för att slutgiltigt knäcka ryggen på sovjetkommunismen. Ur det perspektivet lade Reagan fram krigstidsbudgetar som underbalanserades för att kortsiktigt frigöra de resurser som behövdes för att vinna kampen mellan frihet och förtryck. Statsfinanserna kunde bringas i balans under det fredligare 90-talet.

Vad kan då Ronald Reagan på sin 99-årsdag lära oss?

– Politiken fungerar. De 19 miljoner nya jobb som skapades i USA under 80-talet tyder onekligen på att Reagan hade rätt och keynesianerna fel. En del av de nya jobben berodde på konjunkturen, men även jämviktsarbetslösheten sjönk markant. Sänkta skatter, avregleringar, förbättrad konkurrens och ökad frihandel var rätt.

– Det går att komma stärkt ur en recession och man ska inte drabbas av panik under tiden. När det började vända uppåt efter recessionen 1982 hade reformer genomförts som gjorde att ekonomin tog rejäl fart.

– Det går att bli omvald även om man genomfört en reformagenda som innefattar minskade utgifter. Det gäller att ha en engagerande berättelse om vart man vill nå, att skapa ett sammanhang som medborgarna känner att de ingår i. ”We are creating a nation once again vibrant, robust, and alive”, sade Reagan i sitt andra installationstal. Det blev morgon igen i Amerika. Det kommer att bli morgon igen i Sverige.

Jur drAndreas Norlén är riksdagsledamot (M) för Östergötland.