Inför stortingsvalet

I september är det stortingsval i Norge. Ett val som också kan få betydelse för den svenska valrörelsen nästa år. En borgerlig samlingsregering är ett tänkbart alternativ, men det mest sannolika utfallet tycks vara en minoritetsregering ledd av arbeiderpartiet, skriver Janerik Larsson, vice vd Svenskt Näringsliv.

Utfallet av höstens val till stortinget i Norge kan få viss betydelse för förspelet till den svenska valrörelsen nästa år. I Norge ställer en röd-grön trepartikoalition upp till omval, vilket onekligen för tankarna till den politiska processen inom den nuvarande svenska oppositionen.

Det finns vissa likheter mellan de svenska och norska trepartikoalitionerna, men det finns också betydande skillnader.

Sosialistisk Venstreparti är det parti som det finns störst anledning att titta närmare på. 1961 bildades Sosialistisk Folkeparti när Arbeiderpartiet uteslöt sin vänsteroposition som bland annat motsatte sig det norska Nato-medlemskapet. SF blev sedan en samlingspunkt inte minst för norsk kritik mot Vietnamkriget.

I den intensiva folkomröstningsstriden 1972 samlades SF, EU-motståndare inom Arbeiderpartiet och den norska kommunistpartiet NKP i folkebevegelsen mot norsk medlemskap i EF. Efter segern i folkomröstningen påbörjades arbetet med en partibildning och under namnet Sosialistisk Valgforbund fick man en framgång i stortingsvalet 1973. Den 16 mars 1975 ombildades valförbundet till Sosialistisk Venstreparti (SV). NKP lämnade SF efter ett år.

Det norska kommunistiska partiet har idag en ytterst marginell roll i norsk politik. Man ställer upp som valalliansen Rödt som bildades i mars 2007 genom en sammanslagning av Arbeidernas Kommunist Parti och Rød Valgallianse.

SVs politiska inriktning har fokuserat på dagisutbyggnad, skola och utbildning och det är också partiledaren Kristin Halvorsens politiska profil innan hon 1995 blev finansminister i Jens Stoltenbergs rödgröna trepartiregering.

Skillnaden mellan SV och det svenska Vänsterpartiet är alltså mycket betydande. Vänsterpartiet har sina rötter i kommunismen och Lars Ohly har ju längre närmast stolt förklarat sig vara kommunist även om han på ett partimöte för några sådan talat om den komplikation som begreppet innebär.

Sannolikt är komplikationen med den bakgrunden – kopplingen till kommunismen – mer besvärande för en hel del traditionella socialdemokrater. Någon sådan problematik finns således inte i den norska rödgröna koalitionen.

Det gröna koalitionspartiet, senterpartiet, har en profil som mer liknar Gunnar Hedlunds än Maud Olofssons centerparti. 1994 folkomröstade Norge om EU-medlemskapet för andra gången och även då blev det nej. En ledande nejförespråkare var senterpartiet under Anne Enger Lahnstein som redan i stortingsvalet 1993 gjorde ett sensationellt bra resultat och blev stortingets näst största parti genom sin kritik mot EU.

Senterpartiet deltog i Kjell Magne Bondeviks mittenregering med Kristelig Folkeparti och Venstre 1997-2000.
Men sedan 2005 är senterpartiet alltså med i regeringen. Bedömare i Oslo menar att senterpartiet som intresseparti väl bevakat de intressen partiet företräder, medan partiets värdegrund fått lämnas åsido av regeringskoalitionens minsta parti.

Att det blev en rödgrön majoritet i stortinget 2005 (men inte bland väljarna) beror på det norska valsystemet som gav de tre partierna ett maximalt utfall.

Just nu pekar inget på att detta ska gå att upprepa. Arbeiderpartiets opinionssiffror har utvecklats väl efter finanskrisens rivstart hösten 2008 medan Sv och Sp har större svårigheter.

Förmodligen går partierna fram med någon typ av ganska rudimentär gemensam markering av önskemålet att fortsätta i regeringsställning, men i grunden är det tre separata partier som kommer att framtråda i valkampen. Man siktar inte på något som liknar den borgerliga svenska alliansen 2006. De tre norska partierna gick inte till val 2005 på en gemensam politik.

De bedömare som kommenterar norsk politik pekar nästan enstämmigt på en minoritetsregering som det sannolika utfallet i september. Det betyder ännu en ren Arbeiderparti-regering ledd av Jens Soltenberg.

På den borgerliga sidan saknas förutsättningar för en kraftfull samling av svenskt snitt. De spänningar som finns runt det största borgerliga partiet – Fremskrittspartiet – torde för överskådlig tid omöjliggöra en stark borgerlig regering.

Fremskrittsparttiet är en unik kombination av ultraliberalism och välfärdspopulism. Den fråga som överskuggar allt i norsk politik är hur man ska utnyttja den enorma rikedom som finns i den norska oljefonden. Fremskrittspartiet lovar mycket runt, medan alla andra partier vill vara mer återhållsamma.

Fremskrittspartiets närmaste motsvarighet i nordisk politik torde vara Dansk Folkeparti. Båda partierna har en framträdande invanandrarnegativ profil.

En ny regering med Höyre, Kristelig folkeparti och det liberala partiet Venstre är ett alternativ till en minoritetsregering från Arbeiderpartiet.

Inom Fremskrittspartiet finns det de som hoppas på en sannolikt kortvarig ren FrP-regering. Inom FrP finns det krafter som söker samarbete med Höyre. Det finns ett gott samarbete med FrP på kommunal nivå – men där finns inga oljepengar att disponera.

För Höyre, som idag i opinionsmätningarna finns strax under 15 %, är distansen till FrP – runt 25 % – en nära nog omöjlig politisk ekvation.

På sikt kan man givetvis inte utesluta någon politisk utveckling, men för närvarande pekar det mesta på att Norge ska återgå till sin mera traditionella modell för regeringsarbete: minoritetsregeringar som söker stöd i olika frågor hos olika partier i stortinget.