100+: Den ökande livslängdens utmaningar

Sonia Arrison
100+ how the coming age of longevity will change everything, from careers and relationships to family and faith
Basic Books 2011

”Vi står på tröskeln till en revolution inom medicinen och biotekniken” skriver Sonia Arrison, teknikdebattör vid den libertarianska tankesmedjan Pacific Research Institute. Revolutionen ”kommer att radikalt öka inte bara vår livslängd utan också, än mer viktigt, förlänga tiden som vi är friska”.

Dramatiska medicinska framsteg är på gång. Det kommer att sätta press på samhället och det ger främst goda effekter. Arrisons bok 100+ ger en start i flygande fläng på debatten om ålderdomen.

I Sverige har vi börjat ana att stora förändringar står inför dörren. Statsminister Fredrik Reinfeldts påpekande nyligen, att det framtida yrkeslivet kommer att kräva större flexibilitet med en karriär som kan stärka sig till 75 års ålder, väckte upprörda mothugg. Det börjar gå upp för många att pensionen inte blir hög med dagens system om färre arbetar och under en kortare tid. Den upprörda debatten om befarad vanvård på åldringshem är kopplad till bilden av ålderdomen som skröplighet och utsatthet.

Så behöver det inte vara. 100+ beskriver pedagogiskt och elegant de framsteg som gjorts inom åldrandeforskningen de senaste åren. Den berättar om framsteg i stamcellsforskningen och syntetisk biologi. Fler organ kan bytas ut och åldrandesjukdomarna kan lindras, i vissa fall även botas. Den första människan som kommer fylla 150-år är troligen redan född, och hon kommer att få sällskap. Arrison har goda kontakter med de många entreprenörer i Silicon Valley som ger sig in för att hacka fram biologin på samma sätt som de hackade fram informationstekniken.

Arrison lutar åt att livslängden stigit för att vi lever längre. Där har hon inte riktigt rätt. Det fanns de som blev mycket gamla även tidigare i historien. De var bara så mycket ovanligare då de flesta dukade under i unga år av sjukdomar, svält och olyckor. De som blev kvar var riktiga överlevare och den moderna medicinen har gett oss fler överlevare.

I bokens bästa del beskriver Arrison de möjliga psykologiska och sociala effekterna av gradvis förbättrad hälsa och livslängd. Genom att sammanföra forskning med sunt förnuft förkastar hon argument om att döden skulle ge livet mening eller att katastrofal överbefolkning skulle följa om fler blev äldre. Data ger vid handen att apokalypsen verkar vara inställd. Fler som blir äldre driver snarare på utvecklingen. Den bästa befolkningssammansättningen är att färre barn föds och dessa överlever, fler uppnår åldern de både är erfarna och kreativa, och det finns fortfarande få åldringar. Vi hade den perioden omkring 1945-75, i Asien mellan år 1980-2010.

Relativ fattigdom används ofta som argument mot forskningen då den främst skulle komma de rika tillgodo. Arrison kallar argumentet för ”fattigdomens känslomässiga Stockholmssyndrom”, med rädsla för social oro om större skillnader i medellivslängd tillåts. Fast det handlar ju om att bli friskare, vilket snarare gynnar dem som inte har hälsan idag. Arrison jämför mellan Angola och Monaco, med redan i Sverige finns dramatiska skillnader mellan medellivslängden i Danderyds och Pajala kommun. Den lättaste lösningen är inte att minska medellivslängden i Danderyd, utan att höja den i Pajala. Då biotekniken går snabbt framåt och snabbt faller i pris är den lätt att sprida.

Hon varnar för att historien ger dåliga erfarenheter när staten haft makten över människors biologi, reproduktion och hälsa. Staten har inte heller varit en särskilt bra pensionsförvaltare. Boken föreslår istället vouchersystem och att uppmuntra ett ökat sparande. Risken finns annars att läkare alltmer pressas att främst ta hänsyn till den som betalar vården, snarare än tills patientens bästa. Det finns en stor lockelse för staten att än mer försöka styra genom subventioner och regleringar av läkemedel och medicinteknik.

Kärnan i Arrisons bok är rätt enkel; döden är trist och orsakar oftast mer skada än nytta för individ och samhälle. Det är inte döden vi vill undvika, vi vill snarare leva livet längre. Det är känslomässigt laddat för många och Arrison tar sig an diskussionen på ett respektfullt sätt.

De flesta 65-åringarna idag är i bättre form än de som nådde den åldern år 1900. Fast alla 65-åringar är inte friskare och en kärnfrisk 90-åring är ändå skröplig. De sista svåra åren med den dyra vården kanske kommer högre upp i åldrarna, men de kommer. Det är lätt att vara hoppfull efter att ha läst 100+, men hoppfullhet behöver också politiska handlingsplaner, särskilt om de medicinska framstegen fördröjs eller inte kommer.

Om människor i framtiden skaffar jobb, familjer och livsmål i omväxlande ordning blir deras liv allt mer olika, vilket gör att standardlösningar för hur livet ska se ut inte längre duger. Äldrepolitiken kan inte bara handla om pensionspengar och vård, utan även om strukturer som möjliggör ett flexibelt liv och arbete. Utan olika livsmöjligheter blir det långa livet ett fängelse. Därför är en bra politik bokstavligen skillnaden mellan liv och död.

Waldemar Ingdahl är VD för Eudoxa, en liberal och oberoende tankesmedja inriktad på frågor om hur naturvetenskapen och tekniken förändrar vårt samhälle.