Sverige och Nato: Så nära och ändå så långt borta

I slutet av maj håller Nato ett toppmöte i Chicago. En av de stora frågorna kommer att vara Afghanistan och hemtagandet av trupp därifrån. Mötet är en angelägenhet för många, men inte alla. Sverige kunde ha varit med, konstaterar generalsekretare Anders Fogh Rasmussen med en blinkning.

Utanför Natos högkvarter i Bryssel smattrar flaggorna i vårvinden. De är samlade kring ett bastant metallmonument som snarast leder tankarna till ett utbränt intergalaktiskt rymdskepp från Star Wars. Här finns Albaniens och Turkiets röda färger sida vid sida med Frankrikes och Italiens trikolorer. Mindre länders som Estlands och Lettlands vajar tillsammans med stora staters som Tysklands och Spaniens.

För en svensk på besök är samtal med Nato-företrädare så nära men samtidigt så långt borta. Allra helst då en dynamisk generalsekreterare som dansken Anders Fogh Rasmussen tar emot gästerna. På danska tecknas de väsentliga linjerna inför det toppmöte i Chicago 20-21 maj som är en angelägenhet för så många, men inte alla. Med en blinkning noterar han att Sverige kunde ha varit med.

En av utmaningarna blir just hur närstående partnerländer som Sverige, vilka otvivelaktigt bidrar med mycket, ska behandlas. Det finns en grupp som vill släppa in och hålla dörrar öppna så att de utanför Nato ändå ska känna sig välkomna, involverade och delaktiga. Sedan finns det dem som vill hålla på principerna. Delvis handlar det också om EUs status. En aktör eller inte? Även om många länder dubblerar sitt medlemskap så finns det dem som bara är med i den ena organisationen. Och EU föregår inte alltid med gott exempel. I fredsinsatsen i Kosovo visas inte full öppenhet mot exempelvis Turkiet vilket gör att det landet ger igen med samma mynt i Nato-sammanhang.

Anders Fogh Rasmussen är inte det minsta otydlig när det gäller att framhäva Sveriges insatser. Det handlade om ett avgörande bidrag i Libyen. Det gäller att axla ansvar, vilket inte alla gör. På direkt fråga om han vill peka ut några som inte sköter sig på önskvärt sätt avfyras ett stort leende samtidigt som han avböjer att kommentera just det. Men Europa måste tydligare samla sig bakom kontinentens eget försvar. Inte minst därför att USA i sin grundläggande strategi visar ett växande intresse för händelseutvecklingen i Stilla havet och den direkta upprustning som kan ses där. Libyen avslöjade att EUs länder inte utan rätt tungt bistånd från USA klarar av att hantera utmaningar i sitt eget närområde som Medelhavet. Det har fäst uppmärksamheten på bättre samordning för att klara av exempelvis lufttankning.

En av de stora frågorna vid toppmötet i Chicago blir Afghanistan. Budskapet har genomgående varit att trupp tas tillbaka när det finns afghanska säkerhetsstyrkor att lämna över till. Nu anses den tiden vara inne. Fram till 2014 kommer hemtagandet att ske med 2013 som det stora förändringsåret. Och när situationen beskrivs görs det i rätt hoppfulla ordalag. Frågan är dock hur mycket som är dikterat av inrikespolitiska skäl i ett antal av de länder som deltar i uppdraget och hur mycket som är frammanade förhoppningar för att döva samveten om att det inte riktigt blev som man tänkt sig? Från Nato önskas nu att den militära närvaron omvandlas till ett ekonomiskt stöd för att finansiera de afghanska styrkor som byggs upp med sikte på 350 000 man som mest för att sedan sjunka ned mot 200 000. Totalt sett talas om fyra miljarder dollar. Av dessa hoppas Anders Fogh Rasmussen att de i Afghanistan deltagande nationerna, inklusive Sverige, ska ställa upp med ungefär 1,3 miljard dollar. Pengar att betala in i förhållande till storleken på den numerär som varit på plats. Det är ett mer militärt stöd som är tänkt utöver de stora humanitära insatser som görs för att medverka till uppbyggandet av ett civilt samhälle.

”Smart defence” kommer att vara ett mantra som upprepas i Chicago. Det är Natos variant av det EU redan arbetar med inom ramen för ”pooling och sharing” – det vill säga att kapaciteter och förmågor identifieras som sedan länderna kan dela med varandra. En god tanke i teorin som det sedan gäller att få att fungera i praktiken. Men det finns bra exempel: De väldiga transportplanen Boeing C17 stationerade i Ungern som Sverige är en av de större andelsägarna i.

Ett svårt ekonomiskt läge med rätt kraftiga budgetbegränsningar kommer att tvinga fram nya lösningar även om det från Nato-håll i Bryssel starkt understryks att ”Smart defence” inte får ses som ett annat namn för besparing. Områden som kan vara av intresse, särskilt från europeiskt håll, är förmågan till precisionsbombningar, informationsinhämtning, utvecklingsarbete kring förarlösa farkoster och just lufttankning.

Ett tredje område är missilprogrammet. I Chicago kommer det förklaras finnas på plats, åtminstone i en intermistisk struktur. Ambitionen är ju att bygga upp ett skydd mot interkontinentala angrepp från exempelvis Iran. Ryssland har genomgående uttryckt sin oro och sett hela projektet som riktat mot landet och dess intressen. Nato och USA har på alla sätt försökt utfärda garantier och löften. Ett konkret erbjudande har varit att två centraler ska bemannas med gemensam personal både för att bygga upp förtroende som att utväxla information. Det hela är i linje med president Ronald Reagans gamla dröm om ett delat paraply för att på så sätt förhindra storkrig. Missilprogrammet kan också ses i ljuset av ”Smart defence” där ländernas förmågor är till nytta för alla. Och även om Nato återkommande förklarar att Ryssland inte är en fiende kan inte samma typ av tongångar höras från Moskva. Trots de starka tvivlen och det hårdnackade motståndet anses dock Ryssland agera konstruktivt inom andra områden som kampen mot narkotikasmuggling, terrorismen och ifråga om händelseutvecklingen i Afghanistan.

Anders Fogh Rasmussen skyndar vidare. Får han råda ensam skulle ett prioriterat partnerland som Sverige ges goda möjligheter till insyn i samband med toppmötet i Chicago. I fartvinden på väg ut förklarar dock en person i hans närhet att generalsekreteraren anses vara mycket dynamisk och villig att fatta egna beslut. De stora medlemsländerna måste ibland påminna honom om vem som ytterst bestämmer. Mötet 20-21 maj kan bli ett sådant tillfälle!

Hans Wallmark är riksdagsledamot (M) och ingår i Svensk Tidskrifts redaktion.