Angeläget kineseri när draken ömsar skinn
Kina påverkar i dag allt och alla. Men beundran för vad som hänt på mycket kort tid blandas med bävan. Viljan att tro på Kinas goda avsikter krockar med hur makthavarna behandlar sitt eget folk och utåt agerar för att göra världen ”säker för skurkstater”. Det skriver Bo Ture Larsson
”Kineseri” kallas vurmen i väst på 1700-talet för den konst man importerade från det då mäktiga kejsarriket Kina.
Kanske är det dags för återbruk av ordet. Kineseri låter ju inte riktigt sunt, och passar bra när intresset för det åter mäktiga Kina fått ett drag av besatthet.
Ett uttryck är raden av böcker om Kina som kommit på kort tid: ”Kina: vår tids drama” av diplomaten Börje Lunggren, ambassadör i Peking 2002-2006 ; ”Kina, den nygamla supermakten”, av nationalekonomen Klas Eklund; ”Kinas vägval: från himmelskt imperium till global stormakt”, av Torbjörn Lodén, professor i kinesiska.
Senaste blomstret i den svenska Kinafloran är antologin ”Kina som stormakt” (Fri Värld), med ett längre inlägg av redaktören, Kinakännaren – sinologen – Nils Hedberg Grimlund och översättningar av experter som ser på utmaningen från Kina ur EU-Europas och supermakten USA:s perspektiv.
I år ömsar draken skinn. Ledarna som suttit i tio år byts ut. Hudömsning är en känslig tid för reptilen. Likaså för Kina – och därmed för oss.
Den svenska bokutgivningen om Kina tycks förverkliga den förste kommunistledaren Maos motto, ”Låt tusen blommor blomma”.
Den gången handlade det om vikten av fri debatt. Fast effekten blev att de som ville kritisera förhållandena lockades att exponera sig – och desto lättare kunde tystas av regimen. Det skenbara stödet för yttrandefrihet kan kallas en krigslist, inspirerad som Mao var av generalen Sun Wus klassiska text ”Om krigskonsten.”
Och detta var, är och lär förbli det stora problemet i vår relation – att Kina trots enorma förändringar inte övergivit enpartistaten och hyllar föreställningar om den goda staten vilka i regimens tolkning är svåra att förena med rättsstat och demokrati.
Lita aldrig på politisk och ekonomisk information i Kina, skriver Hedberg Grimlund. Den kan alltid ha ett annat syfte än att förmedla fakta.
Han manar dem som har med Kina att göra att lära sig den betydelse som där tillmäts guanxi – relationer, mianzi – ansikte, status, och tiaohe – vikten av att upprätthålla en bild av yttre harmoni. Den utlänning som inte lär sig grunderna för hur man ska uppträda riskerar både misstag och besvikelser.
Kina påverkar i dag allt och alla. Men beundran för vad som hänt på mycket kort tid blandas med bävan. Demokratiernas vilja att tro på Kinas goda avsikter krockar med hur makthavarna i kommunistpartiet behandlar sitt eget folk och utåt agerar för att göra världen ”säker för skurkstater.”
Å ena sidan uppträder Kina som den ”ansvariga delägare” supermakten USA önskar se som partner. Å andra sidan skrämmer Kina med sina utbrott av aggressivitet i närområdet.
Isolering är det sämsta sättet att bemöta Kina, men det finns ingen anledning tro att Kina blir en demokrati genom kontakterna med oss. Ty den ekonomiska makttillväxten har snarast stärkt dess ledning i övertygelsen om att landet inte är som andra. Och ska så förbli. (SNB)
Bo Ture Larsson är utrikesredaktör på Svenska Nyhetsbyrån (SNB).