Frihet och framsteg

Ambivalensen inför moderniteten är stor inom borgerligheten. Liberalerna tycks anamma allt som gör anspråk på att vara modernt och de konservativa i en anda av allmänt bakåtsträvande vill bevara vad som helst, bara för att det är gammalt. Men moderniteten måste inte ställas mot traditionen, menar Lars Anders Johansson.

1960 släpptes en stor krönika över Högerpartiets historia i form av en praktfull foliantvolym i blått skinn med guldsnitt. Berättelsen tar sin början i upprinnelsen till det Allmänna Valmansförbundet och sträcker sig fram till samtiden. 1960 var Högerpartiet ännu ett utpräglat konservativt parti, vilket gör det med dagens ögon kanske anmärkningsvärt att man valde att döpa boken till ”Frihet och framsteg” – två ord man i dagens animerade inomborgerliga debatt kanske inte i första hand skulle välja att förknippa med den konservativa rörelsen.

Men faktum är att framstegstanken hela tiden varit ett bärande inslag i den konservativa idétraditionen, en kumulativ framstegstanke där de nya landvinningarna adderades till vad som redan uppnåtts i en historisk kontinuitet. För denna typ av konservatism fanns inte någon motsättning mellan tradition och framsteg.

På samma vis har värdet av historisk kontinuitet, tradition – inte minst bildningstradition – och kulturellt sammanhang betonats inom liberalismen. Till exempel Friedrich Hayek är tydlig på den punkten i The constitution of liberty. Ett samhälle som utvecklas organiskt, genom spontan ordning, bygger alltid vidare på vad tidigare generationer åstadkommit. Det finns därför ingen motsättning mellan historisk kontinuitet och en liberal samhällsutveckling.

Går man tillbaka till tiden före franska revolutionen tvinnas den idétradition som rymde fröet till den moderna konservatismen och den anglosaxiska liberalismen samman. Edmund Burke, den moderna konservatismens portalgestalt, var med sin tids mått mätt en radikal liberal som bland annat bekämpade slaveriet och det brittiska kolonialväldet, och som stödde den amerikanska revolutionen.

Rationalismens rötter

Den franska revolutionen kom att bli en ideologisk vattendelare, men inte primärt mellan konservatism och liberalism, utan mellan en rationalistisk strömning ur vilken såväl socialismen som socialliberalismen springer, präglad av social ingenjörskonst och experttänkande, och en empiriskt grundad frihetlig tradition med rötter i medeltiden men utvecklad under brittiskt 1500- och 1600-tal, som vill slå vakt om det organiskt framvuxna samhället och vars främste uttolkare var John Locke.

Rationalismen var en filosofisk strömning som utvecklats under 1600- och 1700-talen av Descartes, Leibniz, Spinoza och Hobbes och kom att prägla den franska upplysningen och i förlängningen revolutionärerna. Medan Locke menade att kunskap utgick från erfarenheten menade dessa att man på förnuftsmässig väg kunde resonera sig fram till kunskaper och pläderade för ett deduktivt vetenskapsideal snarare än ett empiriskt.

I praktisk politik illustrerades skillnaderna mellan empirism och rationalism i den fredliga utveckling mot parlamentarism som skedde i Storbritannien och det ovanifrån implementerade revolutionära system som infördes i Frankrike i giljotinens skugga.

På den europeiska kontinenten blev reaktionen på den franska revolutionens rationalistiska blodbad en kollektivistisk statskonservatism som hade föga gemensamt med den tradition som utgick från Burke, samtidigt som den rationalistiska liberalismen importerades också till Storbritannien från Frankrike. Det är därför tänkare som John Stuart Mill snarast kan sägas stå i den franska upplysningstraditionen än den brittiska strömning som utgick från Locke.

1800-talet kom att präglas av motsättningar mellan å ena sidan rationalistisk liberalism och socialism där modernitetstanken var central och å andra sidan idealistisk konservatism som hela tiden balanserade på gränsen till det reaktionära. Den frihetliga tradition som utgått från Locke och som värnat såväl tradition som framsteg var satt på undantag i Europa, men fick istället genomslag på andra sidan Atlanten, i det amerikanska frihetskrigets spår.

Fokus på symbolfrågor

På senare tid har vi inom den svenska borgerligheten kunnat se en märklig animerad diskussion mellan sådana som kallar sig för konservativa och sådana som kallar sig för liberaler. Detta gäller inte minst inom den yngre borgerligheten. Tittar man på vilka sakfrågor dessa bägge grupperingar väljer att positionera sig i kan man konstatera att det huvudsakligen är symbolfrågor kopplade till moderniteten.

Monarkifrågan är kanske det tydligaste exemplet där många unga liberaler väljer att ta strid mot en symbol med väldigt lite relevans för den politiska situationen, men med tungt symbolvärde. Religionen är en annan sådan företeelse som tycks reta gallfeber på en del av de som positionerar sig som liberaler. Religionsfriheten har alltid varit en central del i den liberala traditionen, liksom åtskillnaden mellan kyrka och stat. Trots att de religiösa samfunden alltjämt är en del av det civilsamhälle som liberaler säger sig värna och vilja slå vakt om har det bland många liberaler på senare tid blivit just en sådan positioneringsfråga där man väljer att ta strid mot dem man stämplar som konservativa.

Ur ett liberalt perspektiv är det självklart att religion och stat bör vara åtskilda, men ingalunda självklart att religionen, när den väl skiljts från den politiska maktutövningen, utgör ett problem i sig. Snarare kan den, med Hayeks resonemang, utgöra en viktig sammanhållande faktor för ett samhälle.

En liberal tolerant inställning till religionen har i dessa grupper kommit att ersättas av en radikal ateism. Det finns naturligtvis ingen motsättning mellan att vara radikal ateist och att vara liberal, men det ena följer inte per definition på det andra. Det är fullt möjligt att vara djupt religiös och ändå förfäkta en liberal samhällsordning.

Min tes är att detta positionerande i själva verket handlar om inställning till moderniteten. Man klamrar sig fast vid symbolfrågor som är tänkta att illustrera huruvida man är för eller emot det moderna samhället. För konservativa skeptiker blir kungahuset och kyrkan ett bålverk mot den modernitet som hela tiden tycks hota att störta in över dem, och för rationalistiska liberaler ser man istället på dessa företeelser som gammalt bråte som står i vägen för den nya rationella människa som ska stiga upp ur framåtskridandets dånande fors. Konfliktlinjen går således inte mellan liberaler och konservativa utan mellan rationalister och empiriker.

Det finns förvisso många goda liberala argument mot monarkin, och goda skäl till att vara skeptisk till religiöst inflytande över politiken, men med tanke på vilken perifer roll den konstitutionella monarkin – som grundas på parlamentarismen och kan avskaffas ”med ett pennstreck” – spelar för vårt politiska system och med tanke på hur liten roll även religionen spelar för detsamma, är det uppenbart att den oproportionerliga indignation dessa företeelser väcker i vissa politiska läger i själva verket har andra orsaker.

Samma sak gäller begreppet borgerlighet, för de allra flesta ett tämligen oproblematiskt begrepp som beskriver den breda och heterogena skara som inte bekänner sig till det rödgröna lägret, men som en del liberaler skyr som pesten eftersom de tycks livrädda för att förknippas med den ålderdomliga livsstil präglad av söndagsstekar och servettringar som de själva lägger i det. Återigen tycks symbolerna vara viktigare än det ideologiska innehållet, och återigen tycks inställningen till moderniteten vara vattendelaren.

Modernitetsbegreppet

Moderniteten som begrepp lanserades under renässansen och syftade då på den kristna samtiden i kontrast mot den hedniska forntiden. I samband med den franska revolutionen kom begreppet att omvärderas för att istället åsyfta ett rationalistiskt samhälle i kontrast mot det traditionella som ansågs ha rått före upplysningen.

Moderniteten ställdes alltså i motsats till traditionen och det rationella förnuftets planering i motsats till den spontana ordningen och det organiskt framvuxna. Socialister och rationalistiska liberaler uppfyllda av framtidsoptimism och en tro att man genom sociala reformer skulle kunna göra om människan i grunden, ville göra sig kvitt allt gammalt.

Under 1800-talet började socialisterna att uppmärksamma modernitetens avigsidor. Marx beskrev hur det moderna industrisamhället alienerade arbetaren från sitt arbete, till skillnad från hantverkaren i den förindustriella ekonomin. Moderniteten i form av massproduktionen hade i den kapitalägande klassens händer blivit ett redskap för att förtrycka och suga ut proletariatet.

I takt med att socialismen som samhällssystem fick möjlighet att pröva sina vingar under 1900-talet svängde man emellertid i synen på moderniteten. I såväl kommunistiska och nationalsocialistiska diktaturer som socialdemokratiska folkhem var det industrin och moderniteten som skulle frälsa massorna.

Motståndet mot totalitarianismen tog sig inte sällan uttryck i antimoderna strömningar. Tolkiens konservativa sagoböcker har exempelvis en sådan tendens, skrivna efter erfarenheterna av världskrigens vansinne, och där ondskans företrädare utgörs av knappt maskerade karikatyrer på industrialister.

Överhuvud tenderade den borgerliga framstegsoptimismen i Europa att stukas efter det första världskrigets masslakt. I USA, som huvudsakligen skonats under det första världskriget och med undantag för Pearl Harbour slapp det andra på hemmaplan, gick maskinerna för fullt och marknadsekonomin visade sin överlägsenhet som system. Där frodades också framstegsoptimismen, som under återuppbyggnaden efter 1945 också fick fäste i det demokratiska Västeuropa.

Under det kalla krigets industriella och militära tävlan mellan öst och väst hyllades moderniteten på båda sidor om järnridån. Kulmen får väl sägas utgöras av månlandningen 1969. När det gällde såväl ekonomisk utveckling som teknologiska landvinningar löpte de konservativa och liberala traditionerna parallellt under större delen av 1900-talet. Det var konservativa regeringar som genomdrev de största liberaliseringarna av ekonomin, till exempel i Thatchers Storbritannien.

Den svenska borgerlighetens ambivalens

I Sverige var emellertid borgerlighetens förhållande till moderniteten mer komplext. Detta berodde dels på det järngrepp som det socialdemokratiska partiet tidigt kopplade om det svenska samhället och behöll under större delen av 1900-talet, dels på hur denna socialdemokratiska rörelse gjorde den modernistiska estetiken med vidhängande filosofi till sin och implementerade den med kraft på det svenska samhället. Moderniteten och dess estetiska uttryck i modernismen kom intimt att förknippas med det socialdemokratiska projektet.

När miljöfrågorna under 1960-talet började uppmärksammas på allvar var det faktiskt inom borgerligheten de först togs upp på agendan i Sverige. Högerns ungdomsförbund under ordförande Anders Björck gav i slutet av sextiotalet ut skriften Högerns lilla blå där Rachel Carsons epokgörande bok Tyst vår uppmärksammades för första gången i en svensk kontext. Att högern var först med att uppmärksamma miljöfrågorna var ett uttryck dels för konservatismens heliga princip om att vårda och bevara, dels en reaktion mot den hämningslösa industrivurm som rådde på vänstersidan.

Förmodligen var det denna tradition som plockades upp av Centerpartiet i kärnkraftsfrågan och som ledde partiet fram till den första borgerliga valsegern på 44 år 1976, och övergivandet av denna princip efter valsegern som fick väljarna att fly partiet. När näringslivet och borgerligheten gjorde gemensam sak med socialdemokraterna fick den radikala vänstern och den spirande miljörörelsen luft under vingarna och kunde profitera på de antimoderna stämningarna.

Idag är positionerna till stor del ombytta – den politiska borgerligheten vurmar för industrin, kärnkraften och de teknologiska framstegen, medan vänstern och deras vänner i miljöpartiet talar om nolltillväxt och är allmänt bakåtsträvande. Miljöpartiets valkampanj 2010 – ”Modernisera Sverige” – bör ses i ljuset av partiets allmänna inställning till modernitet och framåtskridande.

Ambivalensen inför moderniteten är dock stor också inom borgerligheten, och de olika förhållningssätten har klätt sig i en liberal respektive konservativ skrud, där liberalerna tycks anamma allt som gör anspråk på att vara modernt och de konservativa i en anda av allmänt bakåtsträvande vill bevara vad som helst, bara för att det är gammalt. Inte minst i arkitektur- och stadsplaneringssammanhang brukar dessa två förhållningssätt ställas mot varandra: antingen ska vi ha skyskrapor av glas och stål precis överallt, eller så ska vi inte ha några överhuvudtaget. Debattörerna ligger sedan länge nedgrävda i sina skyttegravar och fronten flyttas inte en meter.

Men moderniteten behöver inte ställas mot traditionen. På samma sätt som Moderaterna länge kallat sig för ett liberalkonservativt parti, där de två tankeströmmarna tillåts befrukta och komplettera varandra, måste man kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt också avseende moderniteten.

Moderniteten och modernismen

Ytterligare en aspekt av detta problemkomplex är sammanblandningen mellan politik och estetik. Det framstår inte sällan som att man vore tvungen att gilla modernistisk konst bara för att man uppskattar modern teknik, eller att man måste vara emot utveckling och ekonomisk tillväxt för att man tycker om barockmusik.

Modernismen som estetisk period har sedan länge passerat, men dess estetik lever kvar än i dag om än som pastisch, inte minst inom arkitekturen. Arbetarrörelsens anammande av densamma har emellertid gjort den en otjänst, både eftersom den gett strömningen en ideologisk prägel som den inte hade från början, åtminstone inte så ensidigt. På samma sätt finns det en olycklig tendens inom borgerligheten, inte minst bland de som kallar sig konservativa att kategoriskt avfärda all modernistisk estetik eftersom man uppfattar den som radikal och vänster.

Flera av modernismens portalfigurer, till exempel TS Eliot och Ezra Pound, befann sig i själva verket långt ute på högerkanten, och det finns även exempel på liberal litterär modernism i form av Eyvind Johnson och Sven Fagerberg, någonting som vänstern brukar förtränga när de vill göra modernismen till sin.

Intressant nog finns det exempel på sentida konservativa tänkare som tar modernismen i försvar. Roger Scruton beskriver i sin An intelligent persons guide to modern culture modernismen som den västerländska högkulturens sista försök att rädda sig själv undan masskulturen. Författaren Per Dahl beskriver i en nyutkommen essäsamling på Timbro förlag hur den svenska borgerlighetens livsstil överlevde i det socialdemokratiska folkhemmet genom att göra den modernistiska estetiken till sin egen.

Vad blir då slutsatsen av allt detta? Att den förmenta motsättningen mellan liberaler och konservativa som sliter sönder delar av borgerligheten idag kanske framförallt är en livsstils- och identitetsfråga som har mer med inställningen till moderniteten att göra än med politiska böjelser, därav fixeringen vid symbolfrågor och estetik. Det effektivaste sättet att motverka denna borde vara en öppen och eklektisk hållning som innebär att tradition och modernitet inte utesluter varandra, där de estetiska uttrycken frikopplas från politiken, och där modernismen behandlas som en historisk epok bland andra. Modernitet och tradition, frihet och framsteg, empiri och rationalism är borgerlighetens väg framåt.

Lars Anders Johansson är kulturansvarig vid tankesmedjan Timbro och medlem i Svensk Tidskrifts redaktion.