Veckan som gick

Det går en ängel genom rummet när moderaternas förre nästan-allt Lars Tobisson svarar på KG Bergströms fråga vilken partiledare som varit bäst att jobba med. Som den polerade gentleman Tobisson är räknar han upp framgångarna under Bohman, Adelsohn och Bildt. Närvarande Ulf Adelsohn nickar instämmande.

Likaledes närvarande Bo Lundgren, någon meter bredvid, nämns inte. Han nickar inte heller särskilt högljutt.

Det är presentation i partihögkvarterets Schönfeldtska praktsal av Tobissons memoarbok ”Främling i folkhemmet” (Atlantis), en gedigen avhandling om svensk inrikespolitik under 40 år skriven av en gedigen man. Någon stå-upp-komiker är han inte, men har mycket att berätta om sin egen lysande karriär och de avgörande ögonblick i partiets och landets historia som han medverkade i. Särskilt för yngre läsare är det en utmärkt introduktion till det stora politikskifte som ägde rum under några decennier i slutet av det gångna millenniet.

Det är en välgärning av Atlantis att ha räddat dessa minnen till eftervärlden, i skön förpackning över nästan 600 sidor. All heder åt förlagschefen Peter Luthersson och redaktören Håkan Hagwall, SvD-kolleger under den tidningens storhetstid. Det är inte så att landets biblioteks- och bokhandelshyllor är överfulla av litteratur författad av borgerliga politiker eller liberalkonservativa opinionsbildare som utmanar vänsterns problemformuleringsprivilegium, så Tobissons opus är ett välkommet tillskott.

I publiken syns också flera profiler från statsvetarvärlden, fil doktor Tobissons ursprung. Nestorn Olof Ruin, Heckscher-specialisten Tommy Möller, historikern Torbjörn Nilsson som på Södertörn ledde forskningsprojektet om partiets första hundra år, Dagens Nyheters förre ledarchef Svante Nycander, nu sysselsatt med en bok om liberalismens historia, som torde finna stort intresse i Tobissons skildring av åren på Saco tillsammans med Bertil Östergren – ja, här finns något för alla utom möjligen de s-märkta doktrinbevakare som ser memoarer mest som tillrättalagd historieskrivning i partiets tjänst.

Vilket detta inte är och till vilket vi återkommer i nästa veckas recension.