Vladimir Putin och rysskräcken
Vladislav Savic
Vladimir Putin och rysskräcken
Norstedts
Vladislav Savics bok Vladimir Putin och rysskräcken är en enda lång uppgörelse med de idéer, bilder, fördomar, förutfattade meningar och inrotade vanföreställningar som i stor utsträckning ligger till grund för hur människor i väst och öst uppfattar varandra, och som i skrämmande hög grad påverkar den politiska agendan på respektive sida. Fokus ligger i huvudsak på västs uppfattning om öst, med Ryssland i allmänhet, och människan Vladimir Putin och den tid han befunnit sig i maktens tinnar i synnerhet, därav bokens titel. Det illustrativa omslaget för tankarna till H.G. Wells roman Världarnas Krig från 1898 vilken sedermera skulle radiodramatiseras av Orson Welles med sådan suggestionskraft att han skapade panik bland en stor del av USA:s befolkning som flydde sina hem undan vad de trodde var en förestående attack av utomjordingar. Omslagets hänsyftning till det propagandistiska formspråk som var typiskt för tiden kring andra världskriget med hammaren och skäran kontrasteras av ett uppdaterat foto med en spatserande Putin finurligt leende i mjugg kastande en skugga bakom sig föreställande den Ryska björnen. Vår omhuldade synonym av hotet från öst.
Savic som är polsk – serbiskättad och uppvuxen i Sverige har med sin bakgrund skapat sig ett unikt nätverk i öst som han flitigt nyttjar i sin bok. Korrespondentkollegor, diplomater, statsvetare och politiker representerande olika länder och intresseområden citeras frekvent. Som mångårig korrespondent för Sveriges radio i Moskva, Balkan, Baltikum och Finland och med erfarenhet av uppdrag inom FN och SIDA i Tadzjikistan, Sarajevo och Banja Luka har han byggt en gedigen kunskapsplattform att utgå ifrån i sina undersökningar om de bakomliggande orsakerna till våra uppfattningar om ryssen. Savic understryker enträget att västs relation till Ryssland är komplex och komplicerad med en oerhört djup politisk kulturell mylla, som blivit mytologiserad och förenklad, i vår tid av flyktiga och snabba budskap där vi förmodas bilda oss en uppfattning om invecklade skeenden inom loppet av ett twittermeddelande. Man frågar sig vems intressen som tjänar på detta. Vems syften gagnas av ytliga och svepande ”sanningar” som propagandistiska redskap att framhäva en ståndpunkt? Försvarslobbyn, NATO förespråkare, kärnkraftsivrare? Eller är det bara så att vi väljer den enkla förklaringen för att slippa ligga på analyssoffan alltför länge och möjligtvis då inse att vi spelar en delaktig roll och har ett ansvar för den geopolitiska dagssituationen och de spänningar och konflikter som där kommer till uttryck? Savic vänder på många stenar med den uthållighet och nit som krävs för att komma inunder de första lagren av patina vilket är utmärkande för den kåranda inom journalistiken som tyvärr för en tynande tillvaro.
Savic problematiserar Rysslands agerande i Tjetjenien där den gängse uppfattningen i väst i korthet gått ut på att det är den lilla frihetstörstande republiken ”Davids” kamp mot den maktfullkomliga och förtryckande stormakten ”Goliat”. Vi ges en bild av en republik i fullständigt sönderfall och laglöshet styrt av kriminella fraktioner, där president Dzjochar Dudajevs inkompetenta och muslimskinspirerade ledarskap skrämt iväg hundratusentals ryssar eller andra slavisktalande kristna grupper innan Moskva gjort sitt militära ingripande. Forna Sovjetrepubliker som Baltstaterna hade tidigare kunnat hävda sina gamla gränser gentemot Moskva men Tjetjenien som ingick i den Ryska federationen betraktades som någonting annat. Man var helt enkelt rädd för att ett frisläppande skulle ha kunnat orsaka en dominoeffekt bland andra angränsande stater i ett område som dessutom härbärgerar stora råvaro- och oljetillgångar. Det är som att tänka sig att Alaska skulle bryta sig ur Förenta Staterna eller för all del Jämtland ur Sverige, vilket det finns vissa som länge ivrat för. I perspektivförskjutande syfte kan det vara nyttigt att vrida på begreppen lite.
Tjetjenienexemplet kan kopplas till Georgienkrisen sommaren 2008 i den meningen att ryggmärgsreflexen hos många i väst, däribland vår egen utrikesminister Carl Bildt, var att snabb att lägga skulden på Ryssland, och därmed befästa samma uppfattning om Davids kamp mot Goliat. Det råder numer ingen tvekan om att det var Georgien som först gick till attack mot de i huvudsak ryskspråkiga enklaverna Abchazien och Sydossetien, även om det ännu debatteras om hönan och ägget vad gäller Georgiens och Rysslands ömsesidiga provokationer.
Savics sympatiska gärning i denna bok är att han visar att det alltid finns två sidor av ett mynt, att sanningen sällan är så enkel som vi vill att den ska vara. I det stora hela köper jag hans resonemang och tycker att den tes han driver är utomordentligt viktig, i syfte att undgå att föras bakom ljuset av särintressen. Jag har få invändningar vad gäller innehåll och argumentation, utom en besynnerlighet vad gäller hans diskussion om belägenheten visavi Rysslands demografiska utveckling. Han menar att inom 40 års tid med nuvarande befolkningsutveckling kommer invånarantalet att minska från 140 till 100 miljoner invånare, och att detta i sin tur gör att ryssarna kommer att få det ”allt svårare att bevaka det jättelika landets gränser och hålla borta potentiella fiender”. Att lägga betoningen av negativa födelsetal på en minskad förmåga att bevaka landets gränser snarare än socioekonomiska aspekter ter sig lite märkligt.
Sedan boken gått i tryck har det skett förändringar på den politiska scenen. USA och Ryssland har omförhandlat det gamla Start l avtalet om begränsning av antalet interkontinentala kärnstridsspetsar, president Obama har deklarerat att planerna på att anlägga ett missilförsvarssystem på polskt och tjeckiskt territorium läggs på is och ett närmande har skett mellan Ryssland och Polen efter flygkraschen utanför Smolensk där Polens president Lech Kaczynski förolyckades.
Med detta kan vi hoppas att gamla blad kan vändas och att nya förtroendeingivande bilder av varandra skapas.
Alrik Williams är enhetschef och kommunalpolitiskt aktiv i Järna.