Lägesrapport inför presidentvalet i USA
Av Roland Poirier Martinsson
Förra året räknade jag med upp till trettio tänkbara presidentkandidater inför 2008. Nu återstår från min lista sex möjliga vinnare: John Edwards, Mitt Romney, Hillary Clinton, Rudy Giuliani, John McCain och Bill Richardson.
Namnet som saknades var Barack Obama. Jag påstod att han skulle välja att bida sin tid. Risken tycktes för stor att han skulle bränna framtida chanser genom att redan nu satsa mot Vita Huset. Fortfarande kan det visa sig att han begått ett strategiskt misstag genom att ställa upp, Clinton-klanens vrede och långsinthet sägs vara mäktiga. Men risken har minskat, han har fått många inflytelserika vänner, inte minst förre minoritetsledaren i senaten, Tom Daschle, i dag en grå eminens i partiet.
Inget av detta betyder att det finns några tunga skäl mot att Hillary Clinton kommer att vinna sitt partis nominering. Barack har seglat fram i ljum medvind, älskad av alla, liknad vid John Kennedy, omhuldad av stjärnor, själv en stjärna. Ändå har inte en enda opinionsmätning visat annat än Clinton på förstaplatsen. Obama har fortfarande de svåra utmaningarna framför sig.
Mitt tips är därför att John Edwards kommer att bli Clintons svåraste motståndare när det drar ihop sig. Den förre senatorn från North Carolina representerar en populistisk tradition i amerikansk politik som resonerar i folkdjupet.
I augusti förra året fanns det ingen anledning att tro annat än att Virginias dåvarande senator George Allen skulle få den oundviklighetsstämpel hos republikanerna som Obama snuvade Clinton på i det demokratiska partiet.
Men så förlorade Allen hårfint sin plats i senaten mot James Webb efter en klantig och odisciplinerad kampanj. I samma stund stod det klart att det kokta fläsket var stekt för Allen. Och det republikanska partiet fann sig plötsligt i en mycket ovanlig sits: ingen favorit till nomineringen, ja, faktiskt utan några särskilt goda kandidater.
John McCain har emot sig åldern, sin outsiderstatus i partiet och Irak. Var för sig hade dessa troligen räckt för att snuva honom på nomineringen. Det enda som kan rädda honom är något ingen önskar, nämligen en händelse som på nytt sätter kriget mot terrorismen i det amerikanska folkets fokus.
Rudy Giuliani kommer aldrig att bli en kandidat som partiets gräsrötter kan acceptera. Valbarhet i huvudvalet – en egenskap som ”hela Amerikas guvernör” nog äger – är inte tillräckligt för att locka de moralkonservativa väljarna att lägga sin röst på den skilsmässobenägne urbaniten.
Beträffande Mitt Romney kommer det signaler på att evangelikerna i Södern är villiga att se mellan fingrarna på den förre Massachusettsguvernörens medlemskap i Jesu Kristi kyrka av Sista Dagars Heliga. Utan tvekan bedriver Romney en långsiktig, välfinansierad och genomtänkt kampanj. Men han tvingades till ställningstaganden för att nå politisk framgång i sin liberala hemstat som, när exponeringen ökar, kommer att kosta. Det finns gott om uttalanden där Romney talar välvilligt om kvinnans rätt att välja och vacklar i synen på samkönade äktenskap. Mormon och velepotta. När det kommer till kritan har Romney för mycket som sticker i ögonen på primärvalets målgrupp.
Plats på scenen för skådespelaren Fred Thompson.
Oundvikligen går tankarna till Ronald Reagan. Man kan utgå från att samma spe som följde Reagan genom åren i Vita Huset kommer att drabba Thompson, åtminstone från europeisk horisont. Liksom Reagan har dock Thompson en solid politisk bakgrund och en genomtänkt ideologisk hållning. (Den som fortfarande lever under villfarelsen att Reagan var något annat än en intellektuell rekommenderas att läsa de många texter Hollywoodhjälten skrev, från ungdomsåren och framåt, i vitt skilda ämnen och genrer.)
I ett viktigt avseende skiljer sig kommunikatören Thompson från Reagan. Man kunde alltid ana bakom Reagans blankpolerade yta att han åtminstone till en del spelade en roll som president. Detta ska inte uppfattas som nedlåtande och bär inte med sig några implikationer för bedömningen av Reagans politiska hållfasthet. Icke desto mindre skapade Reagans hyllade scenpersonlighet en dissonans som skar sig för politiska motståndare och stötte bort väljare som inte delade hans kulturella tillhörighet.
Thompson tar inte med sig några trick från Hollywood. Till skillnad från Reagan var han redan etablerad i politiska kretsar när filmbanan öppnade sig. Han har gjort karriär (Die Hard 2, Law and Order, The Hunt for Red October, In the Line of Fire) genom att ta med sig till vita duken en redan existerande personlighet. Det märks när han framträder politiskt. Ingen kan lyssna till Thompson och avfärda honom som en falskspelare. Med Reagan var det möjligt (även om jag anser att det var fel) att se en charlatan.
Politiskt är Thompson en övertygad federalist. Om det går att flytta myndighet från Washington DC till delstaterna så bör det göras. I delstaterna kommer folket att flytta makten från politikerna till grannskapen, församlingarna, föreningarna och individerna – när makten är nära går den att påverka och den amerikanska kulturens gravitationskraft kommer då att verka nedåt.
Han avfärdar de isolationistiska tendenserna inom den konservativa rörelsen. USA är världens ledare och föredöme vare sig man vill det eller inte. Ansvaret kan inte lämnas därhän, men kan bara bäras med en stark militär och tydlig (läs: inga eftergifter till diktaturer) diplomati. Han är en medkännande konservativ men betonar vikten av att hålla i plånboken – fiskalt omdömesgill utan att förfalla till nyliberala tendenser.
I sociala och kulturella frågor får han full pott. Att begränsa medborgarnas rätt att bära vapen är fel, abort är fel, homosexuella ska inte försäkras särskilda rättigheter (men garanteras samma rättigheter som alla andra) och familjen är samhällets kitt. Det är slående hur han i var och en av dessa frågor erbjuder ett närmast filosofiskt grundat svar, fjärran från de ryggmärgsreaktioner som ofta kännetecknar den kristna högern.
Fred Thompson har ännu inte sagt att han ställer upp i valet. Till skillnad från den gängse uppfattningen i USA anser han att det finns gott om tid att fatta ett beslut: ”Om jag har fel så läser jag antagligen annat fel också och då kan det kvitta om jag ställer upp eller inte.”
Så många konservativa hoppas på honom att han redan slåss med McCain om andraplatsen i opinionsmätningarna, bakom Giuliani – utan att vara kandidat.
Jag tror att han ställer upp. Jag tror att han i kommer att vinna nomineringen. Och han kommer då att sopa golvet med Hillary Clinton.
Ironiskt, egentligen, att just Hollywood tycks vara en sådan rik mylla för republikanska politiker.
–
Roland Poirier Martinsson är författare och filosof bosatt i Austin, Texas.