Tänk, vad en vigsel kan engagera folk

I ett samhälle som strävar efter jämlikhets- och jämställdhetsentropi är det obegripligt att en monark tillåts födas med andra förutsättningar än flertalet. Men vad säger att världen blir mer rättvis för att vi avskaffar monarkin när det finns så många andra områden i livet som inte uppfyller de orimligt högt ställda rättvisekraven på tillvaron? Det frågar sig Anna Rennéus Guthrie.

Bröllop väcker i regel alltid känslor. Det är människans tro på kärleken som står på spel, vilket berör alla. Därför är det inte konstigt att det förestående kungabröllopet mellan kronprinsessan Victoria och Daniel Westling gett upphov till många känslostarka diskussioner.

Men när känslofokuseringen, som genomsyrar den mer allmänna mediebevakningen av bröllopet, kompletteras med ett intresse för hur Sverige ska styras politiskt uppstår ett moment 22 där rojalister försöker försvara och republikaner avfärda monarkins existens, på samma grunder. Båda sidor appellerar dessutom till människans dragning till det som bjuder minsta möjliga motstånd. Skillnaden är att rojalisternas entropi kommer i praktisk form, medan republikanernas antar en mer teoretisk karaktär.

Sedan detaljerna kring vigselakten blivit offentliga har en mängd debattörer från såväl republikanskt som rojalistiskt håll attackerat vigselns utformning. Att kronprinsessan förs till altaret av sin far, kungen, anses vara ett allvarligt brott mot den svenska jämställdhetsideologin.
Hur man tolkar ritualen brudöverlämning är upp till var och en att avgöra. Men i första hand är det en klerikal fråga. I ett sekulärt samhälle är det paradoxalt med ett så tilltaget allmänintresse för vad som sker under en vigselakt inom kyrkans väggar.

I allmänhet kretsar mycket av svensk politik kring pengar och jämställdhet. Därför är det inte så konstigt att det är utifrån dessa parametrar som vi mäter också monarkins för- och nackdelar.
Tidigare gällde kritiken mot kungahuset främst det ekonomiska; skattebetalarperspektivet. Ännu finns det några röster som reflexmässigt tar till kostnadsargumentet. Men i takt med att svenskarna börjat tröttna på att prata om vad som genererar respektive dränerar statskassan – man har liksom lärt sig att ett abstrakt pr-värde överstiger kungahusets omkostnader – har debatten kommit att kretsa allt mer kring jämställdhet.

Anledningen till att jämställdheten fått stora proportioner har att göra med att den har tilldelats en allt mer central ställning i svensk politik. Skillnader mellan människor är mindre här än på många andra håll i världen, och det på grund av att vi med lagar och regleringar sett till att utjämna förutsättningar mellan individer. Faktum är att vi har gjort det så till den grad att vi nu skönjer en syn på människan där enskilda levnadsödens utformning har mer med samhället än individen att göra. Därtill betraktar vi också skillnader mer entydigt negativt, trots att det finns positiva aspekter med olikheter.

I ett samhälle som strävar efter jämlikhets- och jämställdhetsentropi är det förstås obegripligt att en monark tillåts födas med andra förutsättningar än flertalet. Frågan är bara vad som säger att världen blir mer rättvis för att vi avskaffar monarkin och befriar medlemmarna i kungafamiljen från sina uppdrag när det finns så många andra områden i livet som inte uppfyller de orimligt högt ställda rättvisekraven på tillvaron. Varför ska det annars löna sig att ha fötts med läshuvud eller social begåvning? Eller en särskild fallenhet för företagande? Att vara musikalisk? Egentligen räcker det väl med att ha välsignats med föräldrar som är kärleksfulla för att man ska kunna anklagas för att sitta på orättvisa fördelar.

Om det är något som monarkidebatten belyser så är det hur otillåtande och inskränkt den som ständigt gör jämställdhet till en fråga om frihet kan vara. Verklig jämställdhet förutsätter att kvinnan är fri att göra sina egna val. Då kronprinsessan Victoria har bestämt sig för att bli överlämnad av sin far i kyrkan är det inte så mycket någon av oss vanliga dödliga kan göra åt saken.

Visst, vi kan som några gjort, opponera oss och skicka påtryckningsbrev till ärkebiskopen och den församlade kyrkligheten för att uppmana kronprinsessan att följa den svenska kyrkans kutym. Men varför? För att vi är bättre rustade att välja vad som menas med personlig frihet? För att kyrkans traditioner värderas så högt i det här landet?

Problemet med både penning- och jämställdhetsaspekten när det gäller monarkin är att ingen av dem fångar dess verkliga värde. Därför går vi, oavsett om vi försvarar eller förkastar monarkin på dessa grunder, ständigt bet. Monarkins enhetsskapande och representativa förmåga – liksom historieförankringen – kan inte förstås utifrån ekonomi- eller rättvisetermer.

Eftersom entropi ändå styr det mesta av vår tillvaro, och monarkin fyller behovet av kontinuitet och symbolik, kommer det vara ett alldeles för mödosamt projekt att aktivt försöka avveckla den. Monarkins överlevnad får därmed betraktas som ett utslag av den praktiska entropins överlägsenhet.

Anna Rennéus Guthrie är kulturredaktör i Svenska Nyhetsbyrån.