Kalla krigets döda hand

Förhållandet mellan Nord- och Sydkorea är det sämsta man kan föreställa sig mellan två grannar. Den så kallade demilitariserade zonen som delar Korea, den sista biten järnridå, är en rest från kalla kriget. Den koreanska halvön har blivit en säkerhetspolitisk tidskapsel där 1900-talets hot och geopolitiska situation lever kvar. Det skriver Daniel Bergström.

Känslan av att befinna sig vid de facto-gränsen mellan Syd- och Nordkorea är känslan av att vara i ett land i krig. Man behöver inte köra länge på motorvägen norrut från Seoul innan ständigt bemannade artilleriställningar och stridsvagnshinder färdiga för bruk dyker upp längs vägen, avsedd att möta en nordkoreansk offensiv mot den sydkoreanska huvudstaden. Avståndet från 24-miljonersstaden Seoul till gränsen är bara fyra mil och källa till en ständigt malande oro i syd.

Förhållandet mellan Nord- och Sydkorea är det sämsta man kan föreställa sig mellan två grannar. Den kris som har uppstått efter Nordkoreas sänkning av den sydkoreanska korvetten Cheonan den 26 mars i är bara ett i raden av nästan-krig. Både liknande incidenter till havs och skärmytslingar med skottlossning har varit ett återkommande inslag under ländernas hela existens.

I formell mening befinner man sig också i krig. Någon fred har aldrig slutits efter Koreakriget, endast ett vapenstillestånd 1953. Och trots ett häpnadsväckande ekonomiskt uppsving i Sydkorea sedan dess (som bräcker de flesta av Asiens tigerekonomier) har tiden i någon mening stått stilla. Den så kallade demilitariserade zonen som delar Korea, den sista biten järnridå, är en rest från kalla kriget. Den koreanska halvön har blivit en säkerhetspolitisk tidskapsel där 1900-talets hot och geopolitiska situation lever kvar.

Vad gäller utsikterna för en återförening är risken att delningen har varit för långvarig och total. Tyskland var bara delat i fyrtio år, vilket inte var längre än att de flesta som levde 1990 fortfarande mindes ett enat Tyskland. Trots att det inte kan ha upplevts så i samtiden framstår Tysklands fyrtioåriga delning i efterhand som en historisk parentes, en övergångsperiod efter andra världskriget. Korea har däremot varit delat i mer än sextio år, i praktiken sedan de allierade segermakterna efter andra världskriget gjorde upp att Korea söder om 38:e breddgraden skulle administreras av USA och norr om samma breddgrad av Sovjetunionen. Dessförinnan var Korea ockuperat av Japan i nästan fyrtio år. Det finns med andra ord ingen nu levande korean som minns ett fritt och enat Korea, och det delade landet framstår hos den uppväxande generationen allt mer som ett normaltillstånd.

Trots att den officiella propagandan på båda sidor av gränsen inte ens berör någon annan möjlighet än ett framtida enande, fast man naturligtvis skiljer sig vad gäller det politiska system man ser att enandet ska ske under, börjar intresset för ett återförenande blekna i syd. Den explosionsartade ekonomiska utvecklingen i Sydkorea och Nordkoreas självvalda isolering och betoning av statsideologin juche har gjort den ekonomiska skillnaden mellan de båda länderna milsvid. Den nota som västtyskarna fick stå för när de skulle integrera det förhållandevis rika Östtyskland är en västanfläkt mot vad som skulle vänta sydkoreanerna vid en eventuell återförening. Sydkoreanerna, stolta över sitt materiella välstånd, blir allt mindre beredda att betala.

Dessutom är den mest grundläggande förutsättningen för ett enat Korea, ett demokratiskt Nordkorea, ett mål som tyvärr inte är mycket mindre avlägset nu än för femtio år sedan. Nordkorea framstår i många avseenden närmast som en karikatyr på en totalitär diktatur.

Det allra farligaste, och mest häpnadsväckande, med Nordkorea är att den nordkoreanska ledningen inte medvetet lurar sina undersåtar. Även den högsta partinomenklaturen och militären tror av allt att döma på lögnerna. Bedrägeriet har blivit religion genom att den nuvarande statledningen själva har fötts in i propagandamyterna, som ibland tar absurda proportioner. Officiella nordkoreanska källor uppger bland annat att Kim Jong-Il inte alls föddes på en militärbas i Sibirien, som oberoende källor anger, utan istället på det heliga berget Paektu. Hans ankomst till jorden ska ha förebådats av dubbla regnbågar och att en ny stjärna tändes på himlen.

De förbluffande dåligt manipulerade bilder på Kim Jong-Il som dök upp när den nordkoreanske ledaren hösten 2008 blev sjuk visar dessutom att man saknar förståelse för att den egna propagandan inte fungerar i västvärldens fria tankeklimat. Det finns med andra ord ingen i Nordkorea, inte ens de högsta ledarna, som har nämnvärd verklighetsförankring.

Detta gör Nordkorea ökänt oberäkneligt, för i motsats till andra diktaturer runt om i världen agerar Nordkorea sällan rationellt. Därför är ett Nordkorea med kärnvapen farligare än ett Iran med kärnvapen. Ingen vet riktigt om Nordkorea, som har genomfört två provsprängningar, har kärnvapenkapacitet, men bara möjligheten är isande.

En kommunistisk diktatur med långdistansrobotar och kärnvapen är i allra högsta grad gårdagens säkerhetspolitiska hot. Inte desto mindre är det också dagens verklighet. Det är en historiens ironi att världen efter sovjetsystemets fall nu hotas av det sista spöket från 1900-talets stora konflikter. Nordkorea är kalla krigets döda hand.

Men det finns naturligtvis också anledningar till hopp. En är globaliseringen och det ökade utbytet mellan länder och kulturer som den för med sig. Det är en utveckling som inte går att stoppa någonstans i världen. Trots att Nordkorea försöker isolera sig fullkomligt kommer det i längden att vara omöjligt att stänga alla utländska impulser ute, särskilt med ett eventuellt demokratiserat Kina. Detta kommer både öka chanserna till demokratisk förändring och göra en nordkoreansk diktatur mindre farlig och verklighetsfrånvänd. Till slut urholkar droppen stenen. Men det förutsätter ett annat förhållningssätt hos Kim Jong-Ils allierade i Beijing.

Allra störst anledning till hopp erbjuder dock det koreanska folket. Söder om gränsen har nordkoreanerna ett tydligare demokratiskt föredöme än vad de flesta diktaturer någonsin har haft. Trots 65 års delning är det koreanska folket ett folk med samma kultur och samma språk. Den demokratiska spegelbilden, det land Nordkorea hade kunnat vara, är på lång sikt det säkraste lotsmärket ut ur diktatur och förtryck.

Daniel Bergström är ordförande i Föreningen Heimdal och nyligen hemkommen från en resa på den koreanska halvön. Daniel skrev även ett av bidragen till Svensk Tidskrifts essätävling En värdeorienterad marknadsliberalism – Marknadsekonomins förutsättningar och idémässiga grund.