Veckan som gick

Vi måste ”ta ansvar för själva människorna”, utbrast vänsterkoalitionens journalistfavorit Maria Wetterstrand i riksdagens avslutande partiledardebatt i onsdags. Det lät som ett hot snarare än ett löfte.

Mandatperioden går mot sitt slut. I riksdagen råder bråda dagar. Allt det som inte gjorts på snart fyra år ska nu klaras av på fyra dagar. Då kan det i hastigheten hända att tungan slinter, men i Wetterstrands fall var det nog inget misstag. Ty så tänker vänsterblocket nu med en kollektiv rödgrön hjärna – världen måste läggas till rätta, och människorna med den.

Det är ett förhållandevis omfattande projekt. Att finkalibrera mänskligt beteende på miljöområdet ses numera som en självklarhet, eftersom koldioxiden hotar att steka planeten, om inte x procents minskning leder till y procents temperatursänkning inom z antal år.

Av denna tanke följer förstås ökat socialt ingenjörskap i form av straffbeskattning på oönskade mänskliga beteenden som t ex rörlighet. Ju mindre vi rör oss, desto större chans att överleva.

För egen del vore jag tacksam om en rödgrön regering i händelse av valseger kunde ”ta ansvar” för den del av själva mänskligheten som slänger fimpar på gatan och engångsgrillar i parkerna. Pant på sådana – fimpar och grillar, inte människor – vore ett bra sätt att ta hand om människorna.

Vidare borde cyklister fås att följa trafikreglerna. De överträffar t o m fotgängarna i aggressivt beteende med sin hänsynslösa attityd när de cyklar mot enkelriktningen eller på trottoarer och övergångsställen. Hur vore det med kilometerskatt på cyklister istället för lastbilar?

Inför torsdagens kärnkraftsomröstning ökade laddningen i riksdagshuset till högspänning, när förmiddagens voteringar visade att en härdsmälta i majoritetens led i flera frågor reducerade övertaget till några få röster. Sedan tidigare hade underlaget krympt med några avhoppare från centern. Dessbättre hade till kvällen ledamöter kallats hem från USA för att rösta ja till alliansens förslag om att tillåta ny kärnkraft. Det behövdes, visade det sig när röstsiffrorna förelåg och det stod klart att socialdemokraterna inte hade respekterat kvittningsuppgörelsen.

Efter 30 års strid och decenniers tankeförbud råder snart åter tankefrihet när det gäller hur atomer bäst ska klyvas för att elektricitet ska kunna utvinnas. Särskilt på orter där basindustrin är stark ska det bli spännande att höra socialdemokrater – förr i världen industriarbetarnas parti – inför valet förklara att de tillsammans med Maria Wetterstrand tänker riva upp detta beslut och på nytt förbjuda kärnkraftsutveckling, om de får chansen.

Är det verkligen att ”ta ansvar för själva människorna”?