Arvid Lindman – en statsminister och hans tid

Anders Edwardsson
Arvid Lindman- en statsminister och hans tid
Timbro 2010

Valåret 2010 är intresset för politiskt och industriellt ledarskap större än på länge, såväl nationellt som internationellt: I media får opinionsundersökningarna om förtroendet för Fredrik Reinfeldt respektive Mona Sahlin stort utrymme. Eurons och Greklands kris har fått många att ifrågasätta EU-ledarnas förmåga till politiskt ledarskap. Och ingen har väl kunnat undgå den ingående diskussionen av BP:s ordförande Carl-Henric Svanbergs (oförmåga till?) ledarskap när det gäller oljekrisen i Mexikanska golfen.

Sett i ljuset av detta är det roligt att konstatera att en av den svenska historiens mest bortglömda ledargestalter nu förs ut ur skuggan, nämligen högerledaren, statsministern, utrikesministern med mera Arvid Lindman (1862-1936). Trots att Lindman besatte statsministerposten två gånger (1906-11 och 1928-30) och även hann med en karriär som framgångsrik industriledare (bland annat som chef för LKAB och Telegrafverket), är hans gärning märkligt bortglömd i svensk historieskrivning. I jämförelse med samtida mer kända politiska ledare som socialdemokraten Hjalmar Branting och liberalen Karl Staaff framstår Lindman som närmast osynlig.

Detta är synd, ty Arvid Lindman var utan tvekan en person som hade stor betydelse för den fantastiska förvandling som Sverige genomgick under några decennier runt förra sekelskiftet, från fattig jordbruksnation till en modern och välbärgad industristat. Inte minst var han en av arkitekterna bakom den viktiga reformen för allmän rösträtt.

Edwardsson tecknar bilden av en politiker och industriman med båda fötterna på jorden; en plikttrogen och ambitiös politiker, djupt hängiven sitt land och dess väl och ve. Utan tvekan var denne upplänning en slipad förhandlare och pragmatiker, utrustad med stor social kompetens och sunt förnuft och med en förmåga att få saker gjorda. Ideologiska drömmerier och utopier hade han inte mycket till övers för och han genomskådade exempelvis omedelbart 30-talets vurm för såväl nazism som kommunism.

Enligt egen utsago är Edwardssons ambition att ge en allmän introduktion till Arvid Lindman och hans samtid och det är ingen tvekan om att han har lyckats. Det är imponerande hur mycket information författaren har lyckats få med på bokens drygt hundra sidor. Och journalisten och historikern Edwardsson skall ha en eloge för att han lyckats med att behandla ett stort stoff på ett intresseväckande och levande sätt. Trots det gedigna innehållet blir läsandet aldrig långtråkigt och bokens drygt hundra välskrivna sidor känns som en utmärkt populärvetenskaplig historielektion om en oerhört intressant och dramatisk tid i Sveriges politiska historia.

Men då och då under läsningen infinner sig tanken – finns det verkligen inget mindre smickrande eller kontroversiellt att säga om Lindman eller hans gärningar? Visserligen har detta uppenbarligen inte varit Edwardssons syfte, då han menar att Lindman i jämförelse med till exempel Karl Staaff och Hjalmar Branting har behandlats synnerligen styvmoderligt och orättvist i svensk historia och ”Att en högerledare så aktivt bidrog till det moderna Sveriges framväxt passar vare sig i socialdemokratisk eller i liberal historieskrivning.”

Nu vill jag inte gå så långt som att kalla Edwardssons text en hyllningsskrift, men bara för att man har till syfte att lyfta fram Arvid Lindmans positiva gärningar behöver inte detta innebära att man avstår från att även ha ett kritiskt granskande öga med i sitt skrivande. Men detta är en anmärkning i marginalen på en bok med ett mycket högt läsvärde.

”Över tid kommer dock Arvid Lindman förhoppningsvis att vinna större plats i historieböckerna och ett bredare erkännande för sina historiska insatser än hittills”, skriver Edwardsson. Det är bara att hoppas att han får rätt.

Axel Lindhe är civilekonom, fil.kand i statsvetenskap och frilansskribent.