Efterlängtad inblick

Lars Tobisson
Främling i folkhemmet
Atlantis 2009

För den politiskt och historiskt intresserade är förre moderate partisekreteraren, vice partiledaren med mera, Lars Tobissons memoarer Främling i folkhemmet. Ett högerspöke ser tillbaka en efterlängtad bok. Den erbjuder både djupa och delvis helt nya kunskaper om en unik period i Sveriges politiska historia.

Lars Tobisson gav sig efter en facklig karriär i SACO in i politiken i mitten på 1970-talet, vilket var en tid när begreppet ”höger” var så ute det bara kunde bli. Socialdemokratin hade då regerat Sverige i drygt 40 år, revoltåret 1968 fanns i färskt minne och den politiska diskursen var sådan att båda sidor i politiken ansågs fått komma till tals när en sosse debatterat med en kommunist.

Detta till trots satte Tobisson som partisekreterare 1974 upp tre (då för de flesta utopiska) mål för sitt nya jobb: att vända Moderaternas valtrend och bli största borgerliga parti; att med tiden komma inom tio procentenheter från Socialdemokraterna; och att inte bara vinna regeringsmakten, utan också få igenom en ny politik.

I synnerhet det senare är värt att begrunda. För ett centralt tema i Lars Tobissons bok är berättelsen om hur han redan i sin ungdom kände ett ideologiskt främlingskap gentemot sitt eget hemland och därför också ägde en stark drivkraft att omvandla det i grunden, till ett mer normalt västerländskt land. Och idag vet vi att han lyckades. Socialdemokraternas problemformuleringsprivilegium är brutet, nästan alla centrala samhällsområden har genomgått en liberalisering och politiken domineras av två jämnstora partier på vardera ca 25-35 procent.

Detta är en utveckling som alla liberala och konservativa krafter kan känna glädje inför. Lars Tobisson kan dock kosta på sig en speciell typ av välbehag. Hans memoarer visar nämligen att han själv ofta inte bara befann sig i centrum för omständigheter som bidrog till att bryta vänsterns idémonopol, utan också att han aktivt bidrog till att förstärka den högervind som började blåsa allt starkare i Sverige under 1980-talet.

Det finns tyvärr här inte plats att gå in på detaljer om denna historiska utveckling. Men som exempel kan nämnas att Lars Tobisson skriver hur han på 1970-talet noterade att det fanns företrädare till och med för hans eget parti som kunde tänka sig löntagarfonder. Personen i fråga var Anders Wijkman, senare partiledarkandidat inte bara för Moderaterna utan också för Folkpartiet (och senare även kristdemokratisk ledamot av Europaparlamentet).

Slutligen en liten personlig reflektion, som jag dock vet gäller många fler.

För mig som MUF-aktiv på 1980-talet var Lars Tobisson en favorit. Han beskrevs visserligen ofta av motståndarna (inklusive i pressen) som en arketypiskt känslokall och skattetrixande högerman. Men med sin speciella stil och sitt enorma vetande om framförallt – men långt ifrån enbart – skatte- och finanspolitik blev han en ovärderlig källa till både inspiration och kunskap i fajten med slagordsstinna SSU:are. Att läsa hans memoarer kändes därför på ett sätt som att sluta en cirkel som visade sig leda rätt, mot framtiden.

Anders Edwardsson är historiker, frilansjournalist och debattör samt författare till En annorlunda historia. Folkhemmet i nytt ljus (Timbro 2009).