Från yacht till jakt

Sommaren närmar sig med stormsteg och de som ännu inte har sjösatt sina båtar har bråda tider. Idag inleder Svensk tidskrift en artikelserie om hur de Nya moderaterna har vänt båtfolket ryggen. Först ut är Lars Anders Johansson med funderingar kring varför jakten har ersatt seglingen som statusmarkör hos samhällets politiska och ekonomiska toppskikt.

Friheten att färdas över havet varthelst vindarna bär eller friheten att ströva i skogen med en bössa över armen, herre över liv och död. Två frihetsperspektiv och livsstilar som tidigare delade upp makteliten inom svensk politik och näringsliv, i två grupper som sällan möttes. Idag tycks emellertid jakten helt ha trängt undan seglingen som statusmarkör inom samhällets toppskikt.

Man skulle kunna tänka sig att det hade att göra med att seglingen, likt golfen, blivit alltför lättillgänglig och folklig. Men att vanligt folk seglar är ingen nyhet i Sverige. Allemansrätten och den nordiska folkbåten, designad för att gemene man skulle ha råd att skaffa båt, gjorde segling till ett folknöje redan på 1940-talet. Också jakten är utbredd i de breda folklagren. Enligt Svenska Jägarförbundet finns det runt 300 000 jägare i Sverige.

Statusseglarna har alltid lyckats att genom val av båt, klädsel och hamnar effektivt särskilja sig från den seglande allmänheten. Redan 1955 satte revykungen Karl Gerhard fingret på den sociala skiktningen kring båtsporten i sin kuplett ”En katt bland hermelinerna”:

Varje gång en simpel folkbåt
Försökte att kasta linerna
Mot klubbhuset bojar så hördes ett rop
– KSSS släpper inte
En katt in bland hermelinerna
Ty segling och klasskillnad hör ihop!

På 1990-talet stod seglingen högt i kurs inom Moderata samlingspartiet. Till och med moderater som inte seglade klädde sig som om de gjorde det. Man kunde igenkänna en partist eller ungdomsförbundare redan på långt avstånd genom vederbörandes obligatoriska Henri Lloydjacka med reflexer och fluoriserande krage. Gösta Bohman visade gärna upp sig på sin ö Sundskär i havet och Carl Bildt syntes gärna vid denna tid i såväl marinblå klubblazer som seglarskor. Med de nya moderaternas handfasta och uppifrån implementerade omdaning av partiets stilmässiga framtoning skopades detta maritima tema bryskt ut. Lustigt nog verkar man inte på motsvarande vis ha gjort upp med jakten och dess symboler.

Jagande moderater har annars knappast betraktats som ett uttryck för folklighet, med den årliga kungliga älgjakten som yttersta uttryck. Detta till trots visar den nymoderate finansministern, med hästsvans och allt, mer än gärna upp sig i älgskogen. Det är alltså skillnad på klassmarkör och klassmarkör.

För båtfolket har maktelitens övergivande av båtsporten medfört ett antal kallduschar. Få hade väl väntat sig att en moderatledd regering skulle vara den som började vrida åt tumskruvarna för fritidsseglarna. Först med den totalt missriktade sjöfyllerilagstiftningen (mer om denna i en kommande artikel), sedan det dito misslyckade toalettömningsförbudet och så lagen om båtkörkort. Om detta springer ur en vidsträckt okunskap om båtlivets villkor hos de nya (jagande) moderaterna eller om det handlar om att på symboliskt plan visa att man tar avstånd från snobbarna på Sandhamn på samma vis som man en gång förbjöd valarbetarna att bära pärlhalsband och slipsar skall vi låta vara osagt.

En annan förklaring skulle kunna ligga i näringslivstopparnas, vars livsstil den politiska makteliten i möjligaste mån försöker att efterlikna, ekonomiska svängrum. Under 1970- och 1980-talets skenande skattetryck var kostymen trängre för landets företagare och direktörer, varför en dyr (eller i till exempel Gyllenhammars fall inte ens det) segelbåt kunde räcka som markering för att skilja sig från plebsen. I takt med att skatterna normaliserats och vinster och VD-löner skjutit i höjden har också möjligheterna till excesser hos landets ekonomiska toppskikt utökats.

Den gamla jordägande aristokratins gods och gårdar har nu, om de inte omvandlats till golfklubbar och konferenscentra, köpts upp av den nya penningaristokratin. Att äga gods med vidhängande jaktmarker är en starkare statusmarkör än att äga en vräkig segelbåt. Dessutom är det bekvämare att kinesa på varandras god och herrgårdar än att campera på en aldrig så bekväm koj på någons yacht. Den politiska adeln är inte sen att hänga på, om än utifrån sina egna jämförelsevis blygsamma ekonomiska förutsättningar. En tweedkavaj och vidhängande jaktslips har man dock råd med även på en futtig riksdagslön på 57 000 kronor i månaden. Därför ses inte sällan våra lagstiftare, varav mer än tio procent är medlemmar i Riksdagens jaktklubb, mingla bland penning- och bördsaristokratin (och någon gång även hans Majestät) på Widforss på Fredsgatan.

Kanske handlar det i grund och botten om olika sätt att se på frihet. Den äldre generationen med representanter som Pehr G Gyllenhammar (vilken trotsade Karl Gerhards beskrivning ovan och trängde ihop hela familjen i just en folkbåt) och Nils Lundgren sökte friheten på havet, i samspel med naturen och dess krafter. En seglare kan inte betvinga naturen, bara samspela med den. Den nya generationen makthavare däremot med Anders Borg i spetsen stövlar ut i lingonriset med ett dödsbringande stålrör i händerna för att med våld göra sig till naturens herre.

En intressant fundering i sammanhanget är huruvida maktelitens övergivande av yachten till förmån för jakten återspeglas i deras relation till makten.

Lars Anders Johansson är kulturredaktör för Svensk Tidskrift och seglare.