Visst finns det skäl att bevara monarkin

Av Adam Nelvin
Det har varit ganska tyst om grundlagsutredningen. Ännu tystare har det varit om den del av grundlagen som grundlagsutredningen inte tittar på, nämligen den som fastställer att den kung eller drottning, som enligt successionsordningen innehar Sveriges tron, är rikets statschef.

Det är inte så konstigt eftersom monarkin är en ickefråga för de flesta människor i det här landet, över 70 procent av befolkningen är nöjda med den rådande ordningen.

Men jag tänkte ändå ägna några rader åt denna ickefråga. Om inte annat för att den är ideologiskt och intellektuellt intressant. Dessutom finns det trots allt avvikare. En liten men självsäker grupp republikaner som då och då hör av sig i en debattartikel (oftast på datum då sådana utspel är lite olämpliga, som på nationaldagen eller årsdagen av Franska revolutionen).

Republikens anhängare brukar begränsa sig till att konstatera att monarkin är gammal och odemokratisk. En relik från svunna dagar då olika missförhållanden – som sedvanan att tilltala varandra i tredje person singularis – fortfarande förmörkade människornas vardag.

Förutom att vara en nästan ångestframkallande tråkig enfrågerörelse kännetecknas republikanerna av att de har ganska dåliga argument för sin ståndpunkt.

Republikanska föreningens argument mot monarki

På Republikanska föreningens hemsida kan man ta del av en liten opinionsundersökning. Besökaren uppmanas att ta ställning till vilket argument för republik som man tycker är det bästa. I skrivande stund har endast 217 personer svarat. Det betyder såklart att resultatet kanske inte är representativt. Men det ligger mig närmare till hands att ta det låga deltagandet som intäkt för att intresset för föreningen är ganska svalt.

Hur som helst. Majoriteten av dem som svarat anser att det bästa argumentet för republik är att ”monarkin representerar en föråldrad samhälls- och människosyn”. Näst flest anser att monarkin är odemokratisk och den tredje största gruppen tycker att det bästa argumentet för republik är att kungahuset kostar för mycket.

Inget av de här argumenten är särskilt övertygande. Så låt oss pröva dem i omvänd ordning.

”Kungahuset kostar för mycket”

Anslagen till hovet 2007 var 98 miljoner kronor, cirka elva kronor per svensk. Ungefär hälften av detta går till hovstaten och hälften till slottsstaten.

Anslaget till hovstaten, det så kallade apanaget, skall täcka kostnaderna för riksmarskalksämbetet, hovmarskalksämbetet, drottningens hovstat, kronprinsessans hovstat, prinsessan Lilians hovstat samt hovstallet. Bakom dessa överdådiga beteckningar gömmer sig huvudsakligen budgetposter för administration och transport. Apanaget skall också finansiera kungens representation, inklusive resor, och försörja cirka 75 anställda (cirka 62, omräknat till heltidstjänster)

Det finns ingen anledning att tro att dessa kostnader skulle minska markant vid ett eventuellt införande av republik. Också en president skulle behöva en stab med sekreterare, rådgivare, kuskar, kockar, några bilar och en stilig söndagskostym. Det handlar både om administrativa nödvändigheter och om att framhäva statschefsämbetets värdighet.

Anslaget till statsstaten skall täcka kostnader för förvaltandet av gamla slott, konstsamlingar och andra kulturskatter. Också detta är kostnader som inte är direkt kopplade till statskicket som sådant.

Om man dessutom betänker att en svensk folkomröstning brukar kosta runt fyra miljoner eller så, inser man snabbt att de ekonomiska argumenten för en vald statschef är ganska svaga. För övigt är det nästan en svensk nationalsport att kasta pengar i sjön. Månar man om skattebetalarnas surt förvärvade slantar finns det alltså viktigare budgetposter än prinsessan Lilians taxikonto att ta sig an.

”Monarki är odemokratiskt”

Argumentet att monarkin inte är demokratisk är förvirrat och missriktat. Mängder av institutioner i det här landet är odemokratiska i den bemärkelsen att de inte genomsyras av ”en demokratisk anda”.

Den privata äganderätten, till exempel, är inte demokratisk. Egendomsfördelningen i ett kapitalistiskt samhälle avgörs ju inte först och främst i allmänna val, utan genom transaktioner mellan individer och företag. Däremot är den privata äganderätten fullt förenlig med ett demokratiskt samhällsskick; ingenting hindrar att den blir föremål för demokratisk prövning. Äganderätten kan avskaffas nästa mandatperiod, om det skulle vara så. Det enda som står i vägen för det är folks sunda förnuft, och den samling fördomar och tabun som utgör varje lands ”oskrivna konstitution”.

Nu är det visserligen inte lika lätt att avskaffa monarkin som den privata äganderätten. För det krävs två likalydande riksdagsbeslut med ett allmänt val emellan. Men principen är ju densamma.

Så hur kommer det sig att färre och färre republikaner ”kräver” en folkomröstning i frågan? Naturligtvis för att de vet att de skulle förlora. Både valet och (om man får tro undersökningen på Republikanska föreningens hemsida) sitt näst bästa argument.

”Monarkin representerar en föråldrad samhälls- och människosyn”

Hur är det då med republikanernas favoritargument, det populäraste i Republikanska föreningens undersökning, det att monarkin är föråldrad? Ligger det inte något i detta?

Nja, till att börja med så är det inte nog att tillskriva monarkin en viss ålder. Mängder av gamla saker är bra (hjulet, till exempel). Monarkin har ju dessutom den fördelen att den åldras vackert.

Mer välvilligt tolkat förtjänar dock argumentet ett längre svar. Låt oss därför tillfälligt lägga det åt sidan, och betänka följande frågeställning: Om det visserligen inte finns några bra argument för att avskaffa monarkin, finns det några bra argument för att bevara den? Om svaret är nej så betyder det att frågan om monarkins vara eller ickevara är ganska oväsentlig.

Jag tror att det finns rationella skäl att bevara den svenska monarkin. Inte så att dess avskaffande skulle få oerhörda konsekvenser, men de skulle vara negativa snarare än positiva. Just hur negativa är svårt att uppskatta. Den representativa monarkin fyller inte en avgörande roll för någon enskild institution av samhällig vikt. Men den har en viss betydelse för samhället i sin helhet.

Låt oss därför börja från början, där varje politisk idé måste ta sin utgångspunkt – i en idé om människan och samhället.

Idén om människan och samhället

Hur kommer det sig att människor tenderar att respektera lagarna? Ett skäl är förstås polismakten, men det är på det stora hela en otillräcklig förklaring. I civiliserade samhällen verkar polismakten endast på marginalen. Samhällen där det inte räcker förfaller snart antingen till tyranni, eller till anarki.

En annan förklaring är att statens lagar till viss del brukar samanfalla med civilsamhällets normer. Eller annorlunda uttryckt: människor tenderar att respektera lagarna helt enkelt för att de håller med om dem. Också denna förklaring tycks dock otillräcklig eftersom människor tenderar att respektera också sådana lagar som de helst skulle vilja se avskaffade. Det fascinerande är ju inte att befolkningsmajoriteten i en demokrati respekterar lagarna, utan att också minoriteten gör det. Att också minoriteten upplever att den ”representeras” av statsmakten.

Respekten för lagarna tycks ytterst vila på ett erkännande av statens auktoritet, av att dess maktanspråk är legitimt. Men den förklaringen väcker fler frågor än den besvarar. Ur vilka dunkla källor skulle sådan legitimitet flöda? På vilket sätt representerar staten människor som inte har något faktiskt inflytande över beslutsprocessen?

Svaret måste rimligen sökas i det faktum att viljan att underkasta sig majoritetens åsikt är villkorat. Att svenskar böjer sig för andra svenskar, men inte för ryssar, britter eller fransmän. Den som inte håller med kan försöka föreställa sig reaktionerna om Storbritannien, efter att ha införlivat Sverige i det Förenade konungariket, skulle motivera införandet av vänstertrafik i vårt land med att omläggningen ratificerats i en folkomröstning med Storbritanniens drygt 57 miljoner röster mot Sveriges drygt 9 miljoner.

Nej, här finns helt klart en föreställning om nationell tillhörighet som är intressant. Människor tycks erkänna vissa skyldigheter gentemot den egna staten som de inte erkänner gentemot andra stater. Och förklaringen är såklart att gemenskap förpliktigar, och att svenska staten representerar den svenska nationella gemenskapen.

Nationer i sin tur har sina rötter i den samhörighet mellan människor som växer ur ett delat historiskt öde. De svetsas samman av många generationers gemensamma erfarenheter och prövningar, en gemensam historia (verklig eller uppdiktad), av gemensamma traditioner, ritualer, en gemensam värdegrund, ett gemensamt språk, kanske en gemensam religion.

Det är sant att samhällskittet till stor del utgörs av myter. Nationen vilar ju på en inbillad samhörighet mellan människor som aldrig träffat varandra. En ideologisk överbyggnad, om man vill. Men endast utifrån ett marxistiskt perspektiv utgör detta nödvändigtvis ett problem. Huvudsaken är ju att nationen skapar det mått av ordning och organisation som är en förutsättning för att det alls skall kunna finnas några lagar. Och i förlängningen någon frihet för individen.

Samtidigt gör nationalstatens skakiga grundvalar den sårbar. Vi kan aldrig ta samhällsgemenskapen för given. Den måste hela tiden reproduceras, det vill säga vi måste hela tiden påminna varandra om vår gemensamma identitet. Det gör vi både genom subtila identitetsmarkörer på flygplatsen, flaggviftande på nationaldagen, traditionsenlig mat på midsommardagen och bakom katedern under historielektionerna i skolan.

Den representativa monarkin fyller samma funktion. Monarkin symboliserar svensk historia och svensk kultur. Den är vårt band bakåt i tiden. Detta gör kungen (eller drottningen) till en utmärkt representant för den svenska nationen, samtidigt som monarkins själva existens bidrar till ”svenskhetens” fortlevnad (och då inte på ett sätt som utesluter till exempel invandrare).

Är detta en föråldrad samhälls- och människosyn? Nja, bara om man förväxlar modern med modernistisk. Den modernistiska samhällssynen, att samhället vilar på ett ”socialt kontrakt”, är både uråldrig och felaktig. Idéhistoriskt sträcker den sig många hundra år tillbaka i tiden. Och den faller på sin egen orimlighet – för hur skulle människor som aldrig skrivit under, ja till och med människor som är döda eller ännu inte födda, kunna omfattas av ett kontrakt?

Har förställningen om det sociala kontraktet någon politisk sprängkraft så är det som en normativ idé – inte som en beskrivning av verkligheten. Och inte heller är den någon särskilt lockande normativ idé, som varken respekterar de döda eller visar de ofödda hänsyn.

Ett tecken på att förställningar som denna ändå vunnit stor spridning är uppfattningen att det på något sätt skulle vara ett jobb, det här att vara kung. Att posten därför rimligen borde tillsättas med hänsyn till kompetens och erfarenhet, att åtgärder mot diskriminering och svågervälde måste tas i utnämningsprocessen. Att det därför rimligen borde gå att säga upp sig lite hur som helst… Men att vara monark är inte ett ”jobb”, lika lite som det är ett ”jobb” att vara svensk. Det är väl snarare ett öde.

Kungen har förresten samma möjligheter att abdikera som vi andra har att säga upp vårt svenska medborgarskap, eller bara flytta utomlands.

Lite skådespel har ju ingen dött av

Vad skulle hända om vi avskaffade den svenska monarkin? Tja, vi skulle slänga en viktig del av det svenska kulturarvet i sjön och samtidigt bidra till att urholka grunderna för nationalstaten – den politiska gemenskap inom ramarna för vilken den moderna demokratin uppstod – som redan är hårt ansatt av globalisering och en allmän samhällsfragmentering. Vad skall det vara bra för?

Sedan kan man undra om detta är skälet till att stödet för monarkin är så starkt. Det kan det ju vara, men det finns nog andra skäl också. Det är ju lite med monarkin som med DNs huvudledare, eller understräckaren i SvD Kultur. De flesta människor bläddrar utan vidare förbi de där sidorna, men de uppskattar ändå att de finns där, för de skänker en smula värdighet till läsupplevelsen när man sitter där och bläddrar i sportbilagan, eller med TV-tablån uppslagen framför sig.

Lite skådespel har ju ingen dött av. Monarkin lånar en smula av sin charm till det svenska folkhemsbygget. Och kungen, förresten, han verkar ju så snäll.
–
Adam Nelvin, är redaktör för Captus Tidning och f.d. viceordförande för FMSF.