Mediebilden av fotbollssupportern och dess konsekvenser

Att låta en enskild, om än fruktansvärd, händelse överskugga hela den positiva utveckling som skett inom svensk supporterkultur under det gångna årtiondet är inte bara orimligt utan också kontraproduktivt, skriver Lars Anders Johansson.

Jag arbetade som nyhetsreporter på TV4 när den första vågen av bilbränder i förorterna bröt ut 2008. Eftersom kravallerna och skadegörelsen hade nyhetsvärde rapporterade vi om detta. Ganska snart började det dyka upp klagomål från boende i förorten som menade att vi i media gav en felaktig bild av förorten, att vi svartmålade och bara lyfte fram det negativa. Kritiken fick oss att rannsaka oss själva: kanske låg det något i anklagelserna, kanske hade vi gett en alltför negativ bild av vissa förorter. Vi bestämde oss därför för att gå igenom det material om dessa stadsdelar som producerats under de år som redaktionen hade funnits.

Vad vi fann var följande: bilden av förorten var skev, men inte på det sätt som vi hade räknat med. Bilden var istället orimligt positiv. Det fanns en oproportionerligt stor andel reportage vars syfte enbart var att visa på positiva saker som hände i förorten, om kulturföreningar och evenemang som man inte rapporterade om från andra stadsdelar. Anledningen var förmodligen att man velat kompensera för den negativa bild som gavs genom blåljusrapporteringen. Den negativa publicitet som fanns om stadsdelarna handlade nämligen uteslutande om brottslighet, som i sig hade ett nyhetsvärde. Anledningen till att det inte rapporterades lika mycket om denna typ av negativa händelser från andra stadsdelar var helt enkelt att det inte fanns lika mycket kriminalitet där.

Att skylla på media är lätt när man är missnöjd med ur verkligheten framställs. För den som lever i en förort som några gånger per år är skådeplats för kriminalitet som det rapporteras om i media är det säkert frustrerande att det är den enda bild som når ut till omvärlden, när sanningen är den att de allra flesta dagar är det helt lugnt och fridfullt i stadsdelen. Så ser emellertid inte medielogiken ut: nyhetsvärdet ligger i det som avviker, det är ingen nyhet när det INTE händer någonting spektakulärt.

Häri ligger en del i förklaringen till den negativa mediebild som finns av supporterkultur i allmänhet och fotbollssupportrar i synnerhet. Det spelas 240 matcher i Allsvenskan varje år. Runt ett tiotal matcher brukar det kunna vara stökigt och det är dessa matcher som media rapporterar om, helt enkelt för att det är i det som avviker som nyhetsvärdet ligger. De 230 lugna och fredliga tillställningar som äger rum flyger således under radarn. Samma sak gäller vilka supportergrupper som skildras i rapporteringen.

Polisen bedömer att det finns ca 600 så kallade risksupportrar i Sverige. Dessa utgör kanske en halv procent av det totala kollektivet aktiva fotbollssupportrar. Deras antal per lag står i proportion till det övriga supporterkollektivet vilket innebär att ett lag med många supportrar också har fler risksupportrar. Runt en stor klubb som AIK finns något hundratal sådana riskelement. Även om dessa utgör en försvinnande liten del av helheten fokuserar en stor del av medierapporteringen på just denna lilla grupp, eftersom fredliga supportrar som går och tittar på fotboll, applåderar och sedan åker hem inte har något nyhetsvärde.

Så långt inga konstigheter. Det tråkiga är när denna skevhet i medierapporteringen får genomslag i de analyser som görs på ledar- och kultursidor. Sedan den mycket tragiska händelsen i Helsingborg förra söndagen då en 43-årig djurgårdssupporter misshandlades till döds på öppen gata har större delen av Tyckarsverige passat på att dela med sig av sina mer eller mindre initierade åsikter om supporterkultur och våld. Många med uppenbart begränsade erfarenheter av allsvenska fotbollsmatcher uttalar sig plötsligt tvärsäkert om såväl problemens orsaker som vilka lösningar som kommer att fungera. Problem som ordningsmakten, rättsväsendet och de allsvenska klubbarna brottats med i årtionden kommer att lösas som genom ett trollslag bara ledarskribenternas lösningar beaktas.

Många tyckare har tagit tillfället i akt att vädra sina allmänna aversioner mot supporterkulturen och andra företeelser som de inte gillar. Det rasas mot ståplatser, mot ovårdat språk på läktaren, mot banderoller och t-shirts. Det rasas mot bengaliska eldar, mot bortasupportrar och mot män. Helst av allt borde man förbjuda bortasupportrar överhuvudtaget. Någon mer djuplodande analys av våldets orsaker bemödar man sig inte om. Till skillnad från de tidigare nämnda förortskravallerna då horder av kultursidesskribenter strömmande till för att tillämpa de mest fantasifulla strukturalistiska förklaringsmodeller i syfte att svära de kravallande fria från individuellt ansvar, möts fotbollshuliganerna av ett kompakt fördömande från det samlade mediesverige.

Den enda förklaringsmodell som lanserats, bland annat av Jonas Gardell i Expressen kultur, går ut på att det är supportrarnas kön som är problemet. Men som Erik Helmerson förtjänstfullt påpekar i Dagens Nyheter säger inte den lilla gruppen våldsamma män någonting om den stora gruppen icke våldsamma män. Förklaringen till risksupportrarnas beteende måste således finnas någon annanstans än i deras kön.

Det är förståeligt att människor blir upprörda och förtvivlade över att en människa blir dödad på grund av att han är på väg till en fotbollsmatch. Det är begripligt att människor blir rädda och oroliga när horder av skränande bortasupportrar drar fram genom en stad och att man upplever läktarkulturens kollektivistiska uttryck som främmande och skrämmande. Men att låta dessa instinktiva känslor övermanna en så till den milda grad att man åsidosätter alla krav på faktaunderlag är inte rimligt. Att låta en enskild, om än fruktansvärd, händelse överskugga hela den positiva utveckling som skett inom svensk supporterkultur under det gångna årtiondet är inte bara orimligt utan också kontraproduktivt.

När jag började att gå på fotboll på 90-talet såg den svenska supporterkulturen helt annorlunda ut. Klimatet var mycket råare och våldsammare, vilket alla vet som gått regelbundet på matcher. Någonstans i mitten av 00-talet började ett mödosamt arbete med att vända utvecklingen och idag har vi en situation som är fredligare än någonsin. Visst förekommer det bråk men sällan på och runt arenorna. Det är inte, tvärtemot vad Twittereliten tycks påstå, farligt att gå på fotboll i Sverige idag.
AIK:s familjeläktare är den sektion där årskorten säljer slut snabbast. Jag har vänner som tar med sina barn till Norra stå. Det är betydligt lugnare än att gå ut på sta’n en vanlig lönehelg.

Den utveckling som skett inom supportergrupperna under de senaste tio åren är frukten av en mödosam och tålmodig strävan från många inblandade parter. Supportergrupper, allsvenska klubbar, myndigheter och media har tillsammans arbetat för att uppnå den situation som vi har idag. Vid mitten av 00-talet rådde ett skyttegravskrig mellan supportrar och sportjournalister. Idag finns en ömsesidig förståelse för varandras verklighet. För några veckor sedan modererade jag ett panelsamtal om mediebilden av fotbollssupportrar vid ett seminarium som arrangerades av AIK och där bland andra Expressens chefredaktör Tomas Mattsson och Fotbollskanalens Patrick Ekwall deltog. Det var ett konstruktivt samtal som inte skulle ha ägt rum för tio år sedan.

När man nu i spåren av det fruktansvärda som hände i söndags ropar efter krafttag och snabba åtgärder får man intrycket av att ingenting har hänt under de senaste tio åren. Som om hela det gångna årtiondets utveckling skulle ha sopats bort på grund av en enda enskild händelse. När människor den senaste veckan frågat mig vad jag tycker att man ska göra åt problemen kring svensk supporterkultur har jag svarat dem att man ska fortsätta på den inslagna vägen. Det är ett otillfredsställande svar, jag vet. En man har blivit dödad, alltså har vad man gjort hittills inte varit tillräckligt. Men frågan är om vi någonsin kommer att kunna nå ett samhälle utan våld och död.

Enligt BRÅ:s statistik dödas ett hundratal personer i Sverige årligen genom misshandel. Det idrottsrelaterade våldet har hittills skördat två dödsoffer, någonsin. Det är naturligtvis två dödsoffer för mycket och alla inblandade parter är skyldiga att se till att det inte händer igen. Det går dock inte att ta söndagens händelse till intäkt för att utvecklingen går åt fel håll, eller att det arbete som lagts ned och läggs ned är meningslöst.

Simon Bank belyste frågans komplexitet i Aftonbladet:

”Hur kommer vi åt att män slåss med andra män i samband med fotbollsmatcher? Det kan vi ju lösa på en minut. Tretusen kravallutrustade poliser, tio års avstängning för ordningsstörningar, stäng ståplats, förbjud bortapublik, gör som i England, chockhöj biljettpriser, skippa rättssäkerheten, slå till med full repressiv kraft.

Klart.

Hur kommer vi åt att unga män vill slåss med andra unga män? Det kan vi inte lösa på en minut, det kan vi inte lösa med braskande rubriker, för komplexa samhällsproblem löser vi inte så.”

100 våldsamma personer i en grupp på 20 000 är inte en stor andel och det är orimligt att hålla de övriga 19900 ansvariga för deras agerande. Däremot är 100 våldsamma personer som agerar i grupp ett samhällsproblem och ett hot mot enskilda individer. De förnumstiga tyckare som menar att det är den vanliga fotbollspublikens uppgift att gå emot de organiserade kriminella, som har våld som hobby och som inte ens polisen lyckats få bukt med trots årtionden av ansträngningar, har en minst sagt märklig syn på rättsstaten.

Kriminella våldsverkare skall lagföras, oavsett om det handlar om supporterbråk eller bilbränder i förorterna. Där bör det offentliga samhället svara stenhårt och konsekvent mot de skyldiga individerna. Att hålla 20 000 på en läktare ansvariga för vad ett hundratal individer ägnar sig åt är lika orimligt som att hålla alla boende i en förort ansvariga för att ett hundratal ligister sätter eld på bilar och kastar sten på brandmännen. Myndigheterna bör svara hårt och kompromisslöst mot de kriminella individerna, men för att komma till rätta med de bakomliggande orsakerna krävs långsiktigt och enträget arbete.

Lars Anders Johansson är kulturredaktör i Svensk Tidskrift och AIK-supporter.