287 sidor första maj-plakat

Mona Sahlin
Möjligheternas Land
Norstedts 2010

Kanske skulle det inte överraska någon om en moderat riksdagskandidat mitt i valrörelsen yttrar sig kritiskt om en bok av Socialdemokraternas partiledare.

Låt mig därför först påpeka att jag har läst böcker av Tage Erlander, Olof Palme, Ingvar Carlsson, Göran Persson och Pär Nuder. För att inte tala om Tony Blair. I samtliga fall har jag noterat sådant som imponerar – det må vara kommunikativ förmåga eller strategisk list.

En sådan punkt finns även i Mona Sahlins fall. Jag bedömer att hennes engagemang i flera olika toleransfrågor är äkta och starkt. Detta är något jag delar och därför uppskattar.

Men hennes bok är i övrigt fullständigt undermålig. Jag tror att jag har förväntningarna korrekt inställda. Detta är en kampanjbok. Men även som sådan är den rent destruktiv.

Inledningsvis motiverar hon skrivandet av boken med att få tala till punkt, att ge ”en fylligare bakgrund” till sina argument. Sedan följer 287 sidor första maj-plakat.

Personer som är väl insatta i det hela har sagt mig att Mona Sahlin aldrig skriver själv och därför rimligen inte har skrivit denna bok heller. Man kan ju hoppas det. Kanske kan det förklara att språket är väldigt talspråkligt ”Sahlinskt”. En spökskrivare har imiterat in absurdum.

Inledningen baseras på den populära boken Jämlikhetsanden. Den har nu nedgjorts effektivt av en relativt samlad forskarkår. Sådant bekommer dock inte Mona Sahlin. Hon verkar vara en sådan politiker som lyfter fram även felaktigheter, så länge hon tror att folk inte känner till dem.

Boken är full av uttryck som avslöjar hur oseriös den är. Regeringen benämns naturligtvis genomgående ”högerregeringen”. Moderaterna är samma gamla höger. Så går det på.

Meningsmotståndarna vantolkas grovt och naturligtvis avsiktligt. Således påstås regeringens huvudavsikt vara att berika de rika och skapa stora ”klyftor” i samhället. Är det måhända därför skatten för en sjuksköterska har sänkts med 1700 kronor per månad?

Betydande ansträngning läggs på att bevisa regeringens misslyckande med jobben. Mona Sahlin lägger fram olika siffror över arbetslöshet. Mot detta kan hävdas – om det vore en tv-debatt – att 100 000 fler är i arbete idag än när regeringen tillträdde 2006.

Men det var ju ingen tv-debatt utan en fördjupning. Då bör man ärligt säga att arbetslinjen har lett till fler i arbetskraften, vilket innebär att vi just nu har både fler arbetslösa och fler i arbete än 2006. Men icke Mona Sahlin.

Hon skriver om Alliansregeringens goda utgångsläge, som påstås ha förskingrats. Hon nämner till och med att vi med det utmärkta utgångsläget inte borde ha så många unga utan jobb. Men så var det ju – objektivt och faktabaserat – även 2006. Ingen koll.

Antagligen är Socialdemokraterna desperata över opinionsläget och känner ett väldigt behov av att mobilisera kärnväljare. Där valfebern går in verkar all rationell analys gå ut.

Vidare verkar Mona Sahlin inte begripa vad ideologi är. För att tala om rättvisa, exempelvis, måste man definiera begreppet. Det finns många olika meningar om vad det är och borde vara. Mona Sahlin använder det bara som ett ord hon vet att många gillar.

Inom socialdemokratin har rättvisebegreppet diskuterats historiskt. Ska vi ha lika möjligheter för alla i utgångsläget eller lika utfall oavsett vad man gör i livet? Det är avgörande för politiken. Alla sådana potentiellt intressanta resonemang är frånvarande.

Mona Sahlin är ofta kritisk till marknaden och säger sig tro på politiken. Vilka insikter vittnar det om? Marknadens aktörer kan begå misstag som skapar problem. Men att gedigen forskning har belagt politikens brister – ständigt nya maktanspråk, inflytelserika särintressen, brist på helhetssyn – berörs inte.

Avstår man i en fördjupning från varje intressant analys som kunde ha fört ett socialdemokratiskt budskap vidare från plakaten och skapat bredare respekt blir resultatet därefter.

I ett längre avsnitt om sitt internationella engagemang finns ett och annat klokt korn, men utan struktur eller motivering – och dominerat av alla viktiga personer hon har träffat. Man inser snabbt att det bara finns där för att visa att hon har någon sorts internationell erfarenhet.

Mona Sahlin är till och med småaktig. Tydligen har Anders Borg påpekat att ordningen i statsfinanserna också är ett resultat av tidigare regeringars insatser. Sahlin tar detta som en chans att säga att han ”erkänner” att ordningen i statsfinanserna är Socialdemokraternas förtjänst.

Och Fredrik Reinfeldt har sagt att en regering retar upp folk varje dag. Mona Sahlin återkommer till det gång på gång. Antingen en Reinfeldt som jämt retas eller en ny och bättre regering. Som alltså aldrig retar upp någon, eller?

Småaktiga angrepp försämrar den politiska diskussionen.

Jag blev genuint fundersam när jag hade läst boken. Möjligen är denna ytlighet och analytiska oförmåga själva kärnan i Socialdemokraternas nuvarande problem. Det må så vara att de flesta väljare har annat för sig än politik, men de ser rakt igenom bluff och trams.

Regeringar kan bedömas utifrån många måttstockar. Främst vad de gör och vilka reformer de genomför, naturligtvis, men också aspekter som kvaliteten i analysen, tydligheten i riktningen och förmågan att styra med kompetens. Jag är nu övertygad om att en rödgrön Sahlin-regering skulle brista gravt i kvalitetsfrågan.

Kanske är det så det blir om man växer upp i ett politiskt parti. Drivkraften att bara tänka på partiets väl omintetgör den så avgörande oberoende och seriösa analysen – och blir till slut destruktiv också för partiet.

Regeringars makt är stor även i en globaliserad värld. Det finns ytliga populister och det finns reformregeringar med en riktning. Resultaten syns i välstånd och välfärd. Tyvärr vittnar Mona Sahlins bok alltför väl om vilken kategori hennes ledarskap skulle hamna i.

Johnny Munkhammar är författare, företagare och riksdagskandidat (M).