Ledare Nr4 – 2007

I sin nya film Sicko applåderar Michael Moore den regim som mördat i massor, konsekvent skickat kritiker i fängelse och som förtrycker ett helt folk. I åratal har tusentals kubaner fängslats, förtryckts, torterats och avrättats för sin övertygelse. Idag finns ca 300 politiska fångar på Kuba. I Europaparlamentets resolution om EU:s ståndpunkt gentemot Kubas regering slår parlamentet fast att hundratals oberoende journalister, fredliga dissidenter och människorättskämpar fortfarande hålls fängslade under omänskliga förhållanden.

I slutet av mars 2003, när världens blickar var riktade mot Irak, slog den kubanska regimen till mot dissidenterna. 75 journalister och demokratiförespråkare arresterades och dömdes i summariska rättegångar till en sammanlagd tid av 1456 år i fängelse. Det är mer än 19 år i snitt. Europaparlamentet har slagit fast att antalet politiska fångar ökat avsevärt sedan dess.

På Kuba finns en total avsaknad på yttrandefrihet och politisk föreningsfrihet. Det kubanska folket är förbjudna att bilda politiska partier och starta egna företag. Du riskerar 28 år i fängelse om du innehar en radio, 30 år om du innehar en dator och 15 år om du har en video. Det finns en mycket utbredd korruption och alla beslut om hur saker och ting ska fungera på Kuba ligger under det kommunistiska partiet. Det är Castro och hans kommunistiska parti som kontrollerar allt. I snart 50 år har han hållit sig kvar vid makten med tvång. På Kuba fängslas dissidenter grundlöst och Europaparlamentet har slagit fast att människor hålls fängslade på Kuba på grund av sina ideal och sin fredliga politiska verksamhet.

Men denna bild av det sanna Kuba har inte getts plats i Castros entoniga megafoner som under årtionden basunerat ut vilken fin sjukvård och skola Kuba har. Den bild av sjukvården och skolan som visats är en del av propagandamaskineriet. Faktum är att såväl skolan som sjukvården struktureras från ministeriet som ligger under det kommunistiska partiet – allt för att man ska ha total kontroll över propagandabilden. Därför är det så oerhört viktigt att ALLA som står upp för mänsklig värdighet och mänskliga rättigheter granskar den kubanska sjukvården med rätt glasögon. När Moore okritiskt använder propagandabilden för sina egna syften sviker han en hel befolkning som lider under förtryck och förföljelse.

Jag gjorde en liten övning på nätet för att se vilka fler som okritiskt basunerar ut Castros propagandabild. Jag hittade föga förvånande intressant information på den Svensk-kubanska föreningens hemsida om gruppen ”Medicinare för Kuba”. Denna grupp av läkare, sjuksköterskor, psykologer, speciallärare och farmakolog har genomfört en studieresa till Kuba i syfte att bekanta sig med och fördjupa sina kunskaper om hälso- och sjukvården på Kuba. Under två veckor kunde de besöka olika verksamheter från universitetsnivån till kvarterskliniken. På hemsidan skriver de ”Vi fick träffa ansvariga på ministeriet, på sjukhus, en forskningsinstitution, ett rehabiliteringscenter och andra inrättningar. Däremellan fick vi härliga bad och lektioner i salsa.” Någon antydan till kritik finns överhuvudtaget inte. Istället det de uttryck för en sällsynt okritisk hållning till en av världens diktaturer när de vidare skriver ”Det är allmänt bekant hur Kuba trots blockaden och sin relativa fattigdom lyckats upprätthålla en värdig och täckande hälsovård för sin befolkning, och denna kunskap kan mycket väl användas mot nedskärningarna och privatiseringarna i det svenska välfärdssystemet. Integreringen av personer med funktionsnedsättning är på många sätt mera lyckad i Kuba än här, vilket svenska grupper av funktionshindrade bevittnat. Det är också lärorikt att bevittna hur Kuba tar till vara sina lokala resurser inbegripet alternativa och komplementära behandlingsmetoder.”

I våras var jag själv på Kuba och upplevde inte alls samma bild av landet som den Svensk-kubanska föreningen romantiskt beskriver. I det Kuba som mötte mig fanns fattigdom och misär, framförallt bland funktionshindrade som öppet på gatorna tiggde ihop sitt levebröd.

Syftet med resan, som jag gjorde tillsammans med den slovakiske parlamentarikern och f.d. försvarsministern Martin Fedor och Annika Rigö på KIC, var att träffa oppositionella och dissidenter för att visa på det internationella stödet och inhämta kunskap om situationen. Det samlade budskapet som vi mötte var att kubanerna fått nog av den rådande situationen och att de vill ha förändring, samtidigt som de är rädda. Missnöjet och den tuffa ekonomiska situationen tar sig uttryck i en allt mer utbredd korruption och svarthandel, något som nått sådana proportioner att den är uppenbar även för den vanlige turisten.

Vi träffade ett par av de 75 ledande oppositionella som arresterades i mars 2003. De 75 dissidenterna hade skickats till fängelser som inte uppfyller de mest elementära sanitära normer och där de mänskliga rättigheterna ständigt bryts. Vid tillfället för vårt besök hade dussintalet tillfälligt lämnat fängelset pga hälsoskäl och minst en hade avlidit, resterande var och är fortfarande fängslade. Dessa fångar lever under inhumana förhållanden i celler, där enda sällskap är gnagare och insekter. Maten är vidrig, ensidig och otillräcklig. Fångarna nekas rätten till sjukvård som en bestraffningsåtgärd. Med jämna mellanrum spärras samvetsfångar in i isoleringscell. Långt ifrån anhöriga som i sin tur inte ges resetillstånd för att hälsa på sina nära och kära i fängelserna. Fängelserna är som koncentrationsläger. Ladies in White – Damas de Blanco – har tillskrivit den amerikanska kvinna som utrett förhållandena på det amerikanska Guantanamofängelset och bett henne titta närmare på förhållandena i det kubanska Guantanamofängelset. Men de har ännu inte fått något svar.

Vi träffade Oscar Espinosa Chepe (ekonom, författare och dissident) som i november 2003 dömts till 20 års fängelse på grunden ”agent for USA”. I själva verket är han en stor kritiker av amerikansk utrikespolitik vad gäller Kuba. Oscar var engagerad i kampen mot Batista och har varit ordförande för ungdomsorganisationen. Han släpptes den 29 februari 2006 då han riskerade att dö i fängelset. Han släpptes tills vidare och riskerar att när som helst fängslas igen.

Vi träffade Héctor Palacios Ruiz (sociolog och dissident) som i november 2003 dömts till 25 års fängelse på grunden ”kontrarevulotionär”. Han stred sida vid sida med Che Guevara mot Batista och var statssekreterare i Castros regering. Han släpptes tillfälligt den 6 december 2006 då han riskerade att dö i fängelset. Fri blir han först den 12 mars 2028. Bevisen mot honom var en transistorradio. Hans hjärta är dubbelt så stort som ett normalt hjärta pga sviterna i fängelset. Under två års tid förvarades han i en hopsvetsad cell – 1 meter hög, 1,5 meter bred och 2 meter lång – i 46 gradig värme.

Idag är Oscar, Héctor och en handfull andra släppta men inte fria. De lever under terrorn att när som helst och var som helst arresteras. När de tillfrisknar tillräckligt mycket för att inte riskera att dö i fängelset åker de in igen för att tjäna återstående tid av straffen, i Hectors fall 20 år i fängelse.

Vi har alla ett gemensamt ansvar att öppet och energiskt fördöma Kubas diktatur och dess brott mot mänskliga rättigheter. Det är vår mänskliga skyldighet att kritiskt granska regimen – inte hylla regimen eller leverera dess propaganda. Istället för att springa dess ärenden måste vi kräva av regimen i Havanna att omedelbart frisläppa alla politiska fångar som berövades friheten före, under och efter massarresteringsvågen våren 2003. Den totalitära kubanska kontrollstatens förakt för mänskliga fri- och rättigheter borde uppröra det internationella samfundet i långt högre grad än vad som sker. Och röster som springer dess ärenden måste vi som tror på de mänskliga rättigheternas universalitet och odelbarhet inte låta passera oemotsagda.

I detta nummer av Svensk Tidskrift kan Du läsa två artiklar som tar sin utgångspunkt i den dagsaktuella Michael Moore filmen Sicko – När boten är värre än soten av Waldemar Ingdahl och Sicko av Annika Rigö. Dessutom har vi två intressanta artiklar som tar sin utgångspunkt i det svenska statsskicket – Perpetual Childhood? av J.K. Baltzersen och Visst finns det skäl att bevara monarkin av Adam Nelvin.

Trevlig läsning önskar Svensk Tidskrift!
–
Ulrika Karlsson
Redaktör för Svensk Tidskrift

Här nedan finns några bilder från det sanna Havanna

Utanför apotek i Havanna

Annika Rigö inne på apotek i Havanna