Palmes skolpolitik lever kvar

Palmes läroplan för grundskolan, Lgr69, innebär att den politiska radikalism som rådde kring 1968 påbjuds av myndigheterna. Och den präglar än i dag de svenska lärarhögskolorna, menar Inger Enkvist.

För att bedöma partiernas valutspel för att höja utbildningskvaliteten är det viktigt att känna till hur dagens problem uppkommit, och då får man gå ett par decennier bakåt i tiden, nämligen till Läroplan för grundskolan 1969, i förkortning Lgr69, utfärdad av utbildningsminister Olof Palme.

Lgr69 innebär en motsägelsefull kombination av kollektivisering, individualisering och antiintellektualism och dagens debatt visar att många av idéerna lever kvar. Flera politiska partier talar i valdebatten mer om likvärdighet än om kunskaper, vissa lärargrupper klagar på att det nu finns för många nationella prov, och det finns föräldrar som tycker att läxfritt är en bra idé. Alla de här grupperna fortsätter på Lgr69:s linje utan att bekymra sig för att PISA-resultaten visar att samtliga svenska elevgrupper sjunker kraftigt. Det är mycket allvarligt att de svaga eleverna har blivit fler och de duktiga färre. Sverige har sedan Lgr69 satt de svagaste elevernas förmodade intresse framför andra elevers, men eftersom de svaga eleverna blir fler och inte färre är metoden uppenbarligen inte den rätta.

Lgr69 innebär att den politiska radikalism som rådde kring 1968 påbjuds av myndigheterna, och den präglar än i dag de svenska lärarhögskolorna. Ett sätt att beskriva varför vi har en PISA-kris är att påpeka att samtliga lärare utbildade före Lgr69 nu har pensionerats, att föräldrarna till dagens elever är formade av Lgr69 och att dagens lärarutbildare har lärts upp av personer som identifierar sig med Lgr69. Alliansregeringens reformer är det första egentliga försöket att leda skolan i en annan riktning.

I sammanfattning säger Lgr69 att skolans mål är att främja jämlikhet och att detta ska ske genom att teoretiskt och praktiskt inriktade elever ska undervisas tillsammans och uppmuntras att grupparbeta. Lgr69 inskränker kunskapsomfånget jämfört med den tidigare realskolan. Valmöjligheterna innebär huvudsakligen ett tillvalsämne på högstadiet, som kan vara ett främmande språk och som får 3-4 timmar i veckan. Till detta läggs två veckotimmar ”fritt valt arbete”, som inte får vara anknutet till ett skolämne samt två yrkespraktikveckor i årskurs 9. Samtidigt som den reella valfriheten inskränks talar man om ”eleven i centrum” och individualisering men ”inom klassens ram”.

Palme ville att skolan skulle bli ”en spjutspets mot framtiden”, och Lgr69 talar därför inte om hur saker och ting förhåller sig utan om hur allt kommer att bli. Nya metoder och nya läromedel kommer att ändra skolans verksamhet. Att inrikta sig på kunskaper anses föråldrat, eftersom ingen vet vilka kunskaper som blir viktiga i framtiden. Texten kombinerar känslomässiga påståenden (ta hand om de svaga) med utopi (förbereda en strålande framtid för eleverna) och viftar samtidigt bort farhågor om sjunkande kunskapsnivå. Att ens nämna sjunkande kunskaper, som många lärare gjorde redan från första början, är att inte hänga med i den moderna tiden.

När det gäller kunskaper sägs det först att alla elever ska läsa tillsammans oavsett intresse och tidigare kunskaper. Sedan säger man att vissa elever kanske inte tycker allt är intressant och att det därför är bättre att välja ut bara de viktigaste delarna av varje ämne, huvudmomenten, och också de kan studeras på olika sätt: ”Ett huvudmoment kan för vissa elever ges ett mera konkret och praktiskt innehåll, medan det för andra kan göras till föremål för studier på ett mera teoretiskt plan. Huvudmomenten kan behandlas mer eller mindre ingående. Det är inte heller nödvändigt, att alla elever fördjupar sig i varje moment i kursen” (44). Hela den svenska grundskolan görs så att säga till ”fritt valt arbete”. Motsägelsefullt nog är det obligatoriskt att undervisa om internationella frågor, könsroller, sexual- och samlevnadsfrågor, trafik, alkohol, tobak och narkotika.

Det påstås finnas ett naturligt och individuellt sätt att lära sig. Lärarna ska anpassa undervisningen ”efter de enskilda elevernas möjligheter att tillägna sig kunskaper och färdigheter i ett naturligt tempo och en naturlig ordningsföljd med hänsyn till elevens anlag, mognad och fysiska utveckling” (56). Detta naturliga sätt har än i dag inte kunnat identifieras och ännu mindre en metod som fungerar när eleven ska studera tillsammans med kanske 25 andra elever som var och en ska studera på det sätt som är naturligt för dem. Lgr69 hävdar också att man stödjer sig på en psykologisk lag: ”Som allmän regel gäller, att inlärning måste vara motiverad, om den skall ge varaktiga resultat” (57). Inget sägs om elever som inte alls är motiverade eller om dem som tvärtom är motiverade att studera på ett mer systematiskt och teoretiskt sätt.

Lgr69 talar om skolarbete och undervisningsformer men inte om kunskapsresultat. Det är undervisningsformerna och arbetssättet som är ”ämnet”. Motstånd mot läxor fanns redan 1969: ”Med en sådan inriktning av arbetet i skolan blir traditionella hemuppgifter för eleverna av underordnad betydelse” (70). Lgr69 tycker inte om läxor och nämner knappt böcker. Det sägs inte att läxor är de svagare elevernas bästa chans att lära sig det som de missat under lektionen.

Lgr69:s pedagogiska ideal sammanfattas med MAKIS, utläst motivation, aktivitet, konkretion, individualisering och samverkan. Ändå är det allra mesta som man lär sig i skolan inte alls är konkret utan abstrakt, nämligen begrepp som det tagit lång tid och oändlig möda att utveckla. Det finns ingen garanti för att elevers aktivitet och samverkan leder till att de utvecklar ny kunskap, men Lgr69 sätter ändå enorm tilltro till samverkan i alla former: mellan elever, mellan elever och lärare, mellan lärare i olika ämnen, mellan lärare och föräldrar, mellan lärare och det omgivande samhället. Det talas betydligt mer om samverkan än om inlärning.

Samtidigt som eleverna samverkar och väljer individuellt, ska läraren utveckla alla sidor hos eleverna: ”Det kan också konstateras, att den enskilde läraren, oavsett i vilket ämne han undervisar, har del i ansvaret för elevens utveckling i kognitivt, manuellt, emotionellt, estetiskt, fysiskt och socialt hänseende” (72). Lärarna ska nå de här målen trots att eleverna alltså i stor utsträckning ska arbeta självständigt eller i grupp.

De ambitiösa målen används samtidigt som argument för en negativ attityd till prov och betyg: ”Mäter man enbart det lätt mätbara, reduceras skolans mål åter till väsentligen enkla kognitiva minnesfunktioner med därav följande teoretisering och faktaplugg” (73). Teori, faktaplugg och mätning av resultat står inte högt i kurs i Lgr69. Det som beskrivs är en skola där inlärning är sekundärt i förhållande till andra mål.

Lgr69 har en uttalat negativ attityd till betyg: ”Elev skall vid läsårets slut normalt uppflyttas till närmast högre årskurs. /…/ Betygen utgör således endast en bedömningsgrund, vanligen inte ens den viktigaste” (104). Det är tydligt att det inte är viktigt att elever har vissa kunskaper i viss årskurs, men varför ska lärarna överhuvudtaget sätta betyg om dessa inte har någon funktion?

När det gäller Lgr69:s kursplanedel, är denna kortfattad jämfört med den allmänna delen, vilket förmedlar ett klart budskap till lärarna: det är inte kunskapsinnehållet utan det sociala målet som är huvudsaken.

Ytterligare ett budskap till lärarna består i den ordning i vilken ämnena räknas upp. Först kommer de instrumentella ämnena svenska, matematik och engelska och därefter de praktiska och estetiska ämnena musik, teckning, slöjd, hemkunskap, barnkunskap och gymnastik. Bara i tredje hand kommer övriga ämnen sammanförda under benämningen ”orienteringsämnen”: religionskunskap, hembygdskunskap, samhällskunskap, historia, geografi, naturkunskap, biologi, kemi och fysik. Det tredje budskapet till lärarna är alltså att kunskap i de här ämnena inte är speciellt viktig, eftersom eleverna bara behöver en orientering.

Dagens debatt visar tydliga spår av tänkandet i Lgr69. Fast den ersatts av andra läroplaner, har dessa fortfarande vissa spår av Lgr69. Sammanfattningsvis torde få texter ha haft ett så genomgripande och långvarigt inflytande på svenskt samhälle som just Lgr69.

Inger Enkvist är professor i spanska vid Lunds universitet.