Av Johan Westrin
Det brukar sägas om katter, att de har nio liv. Någonting likande gäller också Svensk Tidskrift.
Föregångaren hette Svensk litteraturtidskrift och grundades 1865 av litteraturdocenten Carl Rupert Nyblom. Redan året efter fick han en medredaktör, historiedocenten Hans Forssell. Samtidigt ändrades namnet till Svensk tidskrift för litteratur, politik och ekonomi. Forssell var sedan den dominerande av redaktörerna. Men 1875 blev han finansminister och måste lämna redaktörskapet.
Den som tog över tidskriften var Harald Hjärne, filosofie, juris och teologie doktor. 1889 blev han professor i historia vid Uppsala universitet och räknas som en av den svenska historieforskningens främsta. Men han var också en betydande politisk debattör. Under valspråket ”försvar och reformer” framträdde han både i den allmänna debatten och drev tidskriften. Men 1895 fick tidskriften läggas ned. Det berodde delvis på att Hjärnes övriga verksamhet tog så mycket tid att han inte hann med redaktörskapet, men tidskriftens ekonomi var inte heller den bästa.
Hjärne blev sedan riksdagsledamot 1903-08 och 1913-18. Till att börja med var han andrakammarledamot och anslöt sig till de moderata reformvännernas grupp, som var en av de fyra grupperingar som 1904 var med och bildade Allmänna valmansförbundet (numera moderata samlingspartiet). När han återkom till riksdagen 1913 var det som ledamot i första kammarens nationella parti (förstakammarhögern).
Efter nedläggningen 1895 dröjde det sexton år innan Svensk Tidskrift nystartades 1911, med Gösta Bagge och Eli F Heckscher som redaktörer.
Bagge var nybliven licentiat i nationalekonomi vid Stockholms högskola och ännu bara i början av vad som skulle bli en lysande akademisk karriär. 1917 doktorerade han på en avhandling om arbetslönens reglering genom sammanslutningar, blev docent vid Stockholms högskola samma år. Som professor i nationalekonomi och socialpolitik 1921 grundade han Socialinstitutet i Stockholm, senare Socialhögskolan.
Sin första stora politiska insats gjorde Gösta Bagge under 1910- och 20-talen i kommunalpolitiken i Stockholm. Där intresserade han sig främst för de socialpolitiska frågorna. 1932 kom han in i riksdagen och bara tre år senare valdes han till högerns partiordförande.
Eli F Heckscher var professor sedan två år vid Handelshögskolan i Stockholm, i nationalekonomi och statistik. 1929 blev han professor i det ämne som man främst förknippar med hans namn: ekonomisk historia. Hans bok ”Svenskt arbete och liv” kom att bli ett standardverk.
Bagge och Heckscher, som delvis hade olika politisk uppfattning, redigerade tidskriften tillsammans i sju år. Bagge var konservativ och Heckscher var liberal. På den tiden var högern och liberalerna öppet varandras motståndare, men detta hindrade inte att de samarbetade väl. De hade stor respekt för varandra och ville ha en spännvidd i artiklarna. Många av den tidens främsta intellektuella medverkade som artikelförfattare.
Vid första världskrigets slut lämnade Heckscher redaktörskapet, men fortsatte att skriva artiklar. Bagge blev ensam redaktör, men från 1921 med skiftande medredaktörer fram till 1931 i en informell redaktion bestående av brodern och juristen Algot Bagge, Verner Söderberg som var redaktör för Nordisk Familjebok, journalisten Gustav Stridsberg, historikern Yngve Lorents och generalen Joachim Åkerman. Till kretsen anslöt sig så småningom sociologen Otto Järte, politisk redaktör för Svenska Dagbladet 1932-52.
När Gösta Bagge avgick som redaktör, för att kunna ägna mer tid åt vetenskapen och den aktiva politiken, efterträddes han av Ivar Anderson, filosofie doktor i statskunskap och nyss avgången chefredaktör för Östgöta-Correspondenten. Sedan 1925 var han riksdagsledamot för högern i andra kammaren och tidskriftens redaktör i två år. Därefter upphörde utgivningen i tre år, innan den började komma ut igen.
Ivar Anderson ställde 1935 upp som motkandidat till Gösta Bagge i valet av ny högerledare, men förlorade mycket knappt. 1940-55 var han Svenska Dagbladets chefredaktör.
När tidskriften återuppstod 1936 var det med Elis Håstad som redaktör. Eli Heckschers son Gunnar (som senare skulle bli professor i statskunskap, högerpartiets ordförande och ambassadör i Indien och Japan) hade fungerat som redaktionssekreterare redan under Ivar Andersons tid och återinträdde nu.
Håstad var docent i statskunskap och blev sedan professor i samma ämne vid Stockholms högskola 1948-57. Han hade doktorerat på en avhandling om den schweiziska demokratin och var i den svenska politiken en av de allra främsta förespråkarna för ökad användning av folkomröstningar. Han var riksdagsledamot för högerpartiet 1941-59.
Artiklarna i Svensk Tidskrift handlade inte alls bara om politik. Det fanns också artiklar som snarare hörde till kulturdebatten, liksom de som hade ett rent undervisningssyfte. Artiklarna var nästan alltid signerade, men det fanns också några sidor med osignerade notiser, Dagens frågor, som speglade redaktionens gemensamma värderingar.
Håstad formade tidskriftens raka och konsekventa linje under andra världskriget. När han lämnade redaktörskapet 1948 efterträddes han av Gösta Bagge, som alltså återkom som tidningens redaktör. Bagge hade sedan han avgick 1930 varit partiledare för högern 1935-44 och ecklesiastikminister i andra världskrigets samlingsregering 1939-44. När han pensionerades från professuren i nationalekonomi återvände han till Svensk Tidskrift, som han sedan redigerade till sin död i januari 1951.
Men redan då var det redaktionssekreteraren Gerhard Hafström som stod för mycket av jobbet. Vid Bagges död övertog han redaktörsposten. Hafström var historiker och jurist. Han skrev många böcker i olika ämnen. En av de mest kända handlade om justitiekanslern och fersenska mordet. 1955-70 var han professor i rättshistoria vid Lunds universitet.
Till sin hjälp hade Hafström historieprofessorn Torvald Höjer. Denne hade doktorerat på Karl Johan-tidens historia. I Svensk Tidskrift var det framför allt hans stora utrikespolitiska kunnande som togs i anspråk.
När Hafström avgick som redaktör 1957 var det för att efterträdas av en annan rättshistoriker, Erik Anners, som hade doktorerat 1952 på en avhandling om den gamla germanska straffrätten. Han skrev också flera läroböcker i rättshistoria. 1976 publicerade Erik Anners boken ”Den socialdemokratiska maktapparaten”, där han avslöjade och klargjorde de olika delarnas av rörelsen funktioner och förbindelser med varandra.
I samband med Anners tillträde knöts Gunnar Unger till tidskriften. Han var sedan 1955 skribent i Svenska Dagbladet, där han brukade medverka på ledarsidan under signaturen Sagittarius. I slutet av varje nummer skrev Unger under rubriken ”Namn att minnas” en presentation av någon aktuell svensk. Oftast handlade porträtten om personer som var i karriären och spåddes en stor framtid. I en av de allra första skrev Unger om den då unge och lovande socialdemokraten Olof Palme.
Ofta var presentationerna mycket bitska och slagfärdiga, rena underhållningen. Om någon av de avporträtterade hade en svag sida kunde man vara säker på att den blev avslöjad på ett obarmhärtigt sätt.
Till sin medredaktör hade Anners de första åren den berömde historikern Alf Åberg, anställd vid Krigsarkivet och dess chef de sista åren före pensionen 1982. I samband med den fick han professors namn.
I många år hette sedan Anners medredaktör Thede Palm, filosofie doktor i religionshistoria. Men sin huvudsakliga yrkesverksamhet hade han i landets underrättelsetjänst, som chef för T-kontoret 1947-65, det som sedan blev IB och som numera kallas Must (militära underrättelse- och säkerhetstjänsten). Men allt detta var mycket hemligt den gången.
Thede Palm skrev tre essäböcker om militärhistoriska frågor: ”Fältmarskalkens död”, ”Nederlagets män” och ”De vita och de röda”.
1980 fick Svensk Tidskrift sin första kvinnliga redaktör. Margaretha af Ugglas, som från början var ekonomijournalist, ledarskribent i Svenska Dagbladet 1968-73. 1974-95 var hon moderat riksdagsledamot, 1991-94 utrikesminister i den borgerliga fyrpartiregeringen och 1995 ledamot av Europaparlamentet, där hon var ledare för den moderata gruppen.
En annan kvinna som hade stor betydelse för Svensk Tidskrift var Lillemor Lindberg. Hon engagerades som redaktionssekreterare 1970 och blev redaktör 1983, vilket hon var till 1994. Som tidskriftens ”ordningskvinna” har hon lämnat värdefulla upplysningar utan vilka denna artikel aldrig kunnat komma till.
Under 80- och 90-talen skedde en snabb omsättning av redaktörer. Gunnar Hökmark hörde till redaktionen tills han blev moderat partisekreterare 1991. Översten Bo Hugemark var en av de mer långvariga redaktörerna, känd som kunnig säkerhetspolitisk debattör och en av de tre personerna bakom författarpseudonymen Harry Winter, som skrev böckerna om ”Operation Garbo”.
Under mycket lång tid hade Svensk Tidskrift samma upplägg och layout. Det var texten som var det centrala. Illustrationer förekom endast sparsamt. Dock var EWK en tid engagerad som tecknare och senare Tecknar-Anders. Men kring mitten av 90-talet fick tidskriften en liten ansiktslyftning. Formatet ändrades till nästan kvadratiskt och tecknaren Gideon Salutskij, känd som karikatyrtecknare i Dagens Industri, engagerades.
Den verkliga ”uppoppningen” av tidskriften skedde vid årsskiftet 1998-99. Då gick man över till A4-format och fyrfärgstryck under redaktörerna Fredrik Erixon och Mats Johansson. Den förstnämnde blev sedan mest känd som chefsekonom på Timbro, där Johansson hade varit VD och förlagschef. Året efter utnämndes han till politisk chefredaktör i Svenska Dagbladet.
Styrelsen hade nu svårighet att rekrytera ny redaktör. Som ett provisorium engagerades Per Heister, tidigare ordförande i Fria Moderata Studentförbundet och kampanjchef i moderaterna. Det gjorde en kulturskribent i Svenska Dagbladet så ilsken att han skrev att Svensk Tidskrift nu fått en till partiledningen ”lydig jycke i koppel som saknar all publicistisk erfarenhet”. I själva verket hade Heister varit redaktör för Marknadsekonomisk Tidskrift, redigerat Svensk Linje och varit ledarskribent just på Svenska Dagbladet.
Ingenting är så permanent som provisorier. Styrelsen blev så nöjd med Heisters jobb att han blev kvar som redaktör. Efter något år fick han en kollega i redaktionen, Klas Östman, doktorand i historia vid Stockholms universitet och sakkunnig i regeringskansliet 1992-94.
Trots Svensk Tidskrifts påtagliga kvaliteter tvingades man av ekonomiska skäl att åter göra ett uppehåll i utgivningen vid 2004 års slut. Men tidskriften var ingalunda död. Det var bara ytterligare ett av de nio liven som förbrukades.
2006 återuppstod tidskriften igen, denna gång som webbtidning med Ulrika Karlsson som redaktör, jurist från Uppsala och numera riksdagsledamot (m) med engagemang i främst rättsfrågor.
2009 fick tidskriften ny ledning med ledarskribenten Cecilia Brinck som redaktör, Maria Eriksson som redaktionssekreterare, Anders Ydstedt som teknisk redaktör och Mats Johansson ny styrelseordförande.
2010 tillträdde Maria Eriksson som chefredaktör, vilket hon var fram till 2016, när Amanda Wollstad tog över.
Sedan 2012 är Anders Ydstedt styrelseordförande.
Johan Westrin
Redaktörer
1865-1866 Carl Rupert Nyblom
1866-1869 Carl Rupert Nyblom, Hans Forssell
1869-1875 Hans Forssell
1875-1895 Harald Hjärne
1895-1911 Uppehåll
1911-1918 Gösta Bagge, Eli Heckscher
1919-1920 Gösta Bagge
1921-1922 Gösta Bagge, Yngve Lorents
1923-1924 Gösta Bagge, Axel Boëthius
1925 Gösta Bagge, Verner Söderberg
1926-1930 Gösta Bagge, Erik Fahlbeck
1931-1932 Ivar Andersson
1933-35 Uppehåll
1936-1948 Elis Håstad
1949 Gösta Bagge
1950 Gösta Bagge, Gerhard Hafström
1951-1956 Gerhard Hafström, Torvald Höjer
1957-1962 Erik Anners, Alf Åberg
1963-1966 Erik Anners, Uno Murray
1967-1973 Erik Anners, Thede Palm
1974-1975 Erik Anners, Thede Palm, Anders Arfwedson
1976 Erik Anners, Thede Palm, Anders Arfwedson, Margaretha af Ugglas
1977-1979 Erik Anners, Thede Palm, Margaretha af Ugglas
1980-1981 Margaretha af Ugglas, Mats Svegfors, Rolf Englund
1982 Margaretha af Ugglas, Mats Svegfors, Rolf Englund, Olof Ehrenkrona
1983-1986 Margaretha af Ugglas, Rolf Englund, Gunnar Hökmark, Lillemor Lindberg
1987-1988 Margaretha af Ugglas, Gunnar Hökmark, Lillemor Lindberg
1989-1990 Margaretha af Ugglas, Gunnar Hökmark, Lillemor Lindberg, Bo Hugemark
1990 Gunnar Hökmark, Lillemor Lindberg, Bo Hugemark, Odd Eiken, Göran Thorstensson
1991 Odd Eiken, Bo Hugemark, Lillemor Lindberg, Göran Thorstensson
1992 Odd Eiken, Bo Hugemark, Lillemor Lindberg, Göran Thorstensson, Anders Hultin,
1993 Odd Eiken, Bo Hugemark, Anders Hultin, Lillemor Lindberg, Göran Thorstensson
1994 Odd Eiken, Bo Hugemark, Anders Hultin, Ulf Kristersson, Lillemor Lindberg, Helena Rivière, Göran Thorstensson
1995-2/1996 Bo Hugemark, Anders Hultin, Ulf Kristersson, Helena Rivière, Göran Thorstensson
3 o 4/1996 Anders Borg, Jonas Hellman
5/1996 Jonas Hellman
6/1997-1/1998 Jonas Hellman, Anders Hultin
2-6/1998 Anders Hultin
1999 Fredrik Erixon, Mats Johansson
1-3/2000 Fredrik Erixon
3/2000-2/2001 Per Heister
3/2001-6/2004 Per Heister, Klas Östman
2006-07 Ulrika Karlsson, Anders Ydstedt
2009-10 Cecilia Brinck
2010-16 Maria Eriksson
2016 Amanda Wollstad
Källor
”Bilder ur Svensk Tidskrifts historia”, Gunnar Heckscher i Svensk Tidskrift 3/1986
Tvåkammarriksdagen, utgiven av Sveriges Riksdag 1988-1992
Nationalencyklopedin
Lillemor Lindberg, Per Heister