Amanda Wollstad: Krigets skugga faller tung över försvarsberedningen

Försvarsberedningen har presenterat sin slutrapport och de närmsta dagarna lär analyserna bli allt fullödigare i takt med att kommentatorerna faktiskt har tid att läsa sig igenom de nästan 300 sidorna – förhoppningsvis håller medias intresse så länge.

Enigheten på förmiddagens presskonferens var i alla fall stor, och det finns naturligtvis ett egenvärde i det. Alla åtta partier ställer sig i stort bakom rapporten. Som ordförande Hans Wallmark (M) kommenterade på en pressträff är det någon som kommer att noteras i Moskva imorgon.

Men så var det där med finansieringen, och då är enigheten inte speciellt stor längre. Kanske inte optimismen heller.

Beredningens rapport förefaller vid första anblick nyanserad, beredningen har vinst sig om att lyssna in både experter och varandra. Men de tillskott man förespråkar är fortfarande dimensionerade efter dagens situation, inte den morgondag försvaret måste kunna möta.

Ambitionen är att försvarsutgifterna år 2030 ska ligga på 2,61 procent av BNP enligt NATOs beräkningsmetod, som är betydligt generösare än den gamla svenska beräkningen. Det är över de två procent NATO kräver av medlemmarna idag, en hårsmån över de 2,5 som förväntas bli kravet i närtid – men är det tillräckligt?

2030 är sex år bort. Det är mer än ett världskrig. Och många är de skulder som tidigare försvarsbeslut lämnat efter sig, som fortfarande inte är lösta.

Det har påpekats att rapporten inte får bli en önskelista utan verklighetskontakt, och visst äger det sin riktighet. Samtidigt är det just verkligheten som pockar på uppmärksamhet. Det är krig i Europa. Säkerhetsläget är nattsvart. Flertalet seriösa bedömare menar att det bara är en tidsfråga innan Ryssland på allvar börjar testa NATO. Det är en fråga om år – om vi har tur.

Tidigare försvarsminister Peter Hultqvist (S) passade på att beklaga att partierna inte lyckats komma överens om finansieringen. Oppositionen med S i spetsen vill nämligen  använda det allvarliga världsläget och upprustningsbehovet som en ursäkt för att höja skatten – helst ’för de rika’.

Det är nu inte försvarsberedningens uppgift att ta fram en finansieringsplan, utan att titta på behoven. Finansieringen är sedan en fråga för regeringen med stödpartier att lösa i de generella budgetförhandlingarna. Då – om inte förr – är det dags för statsministern att visa vem det är som bestämmer. Försvarspolitiken ska inte klubbas på Finansdepartementet.

Försvarsmakten har länge betraktats som en budgetregulator av både röda och blå regeringar och på sina håll tycks mentaliteten hänga kvar. Men att försvara riket och dess medborgare är statens huvuduppgift. För det krävs inga extra skatter och pålagor. Det ryms inom budget – även om annat får maka på sig.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift