Benny Carlson: En man vid namn Otto

Floden av böcker om Adolf Hitler, en av världshistoriens mest maniska maktspelare, förefaller outsinlig. Hitler och nazismen sysselsätter ständigt nya generationer av historiker. Flödet av vittnesmål från dem som drogs in i Hitlers trollkrets när det begav sig har däremot av naturliga skäl sinat. De flesta nazikoryféerna – med Albert Speer som det stora undantaget – skrev inte ner sina minnen av den enkla anledningen att de hamnade i galgen eller begick självmord för att förekomma den. Många andra som känt eller tjänat Hitler har publicerat sina minnen.

Av porträtt signerade av före detta vänner kan nämnas Hermann Rauschnings Samtal med Hitler, som kom ut på svenska 1940, ungdomsvännen August Kubizeks The Young Hitler I Knew och ”hovfotografen” Heinrich Hoffmans Hitler Was My Friend,som båda publicerades på 1950-talet och därefter i olika upplagor på engelska. Tjänstefolket har dragit sina strån till stacken med minnen först på tyska, därefter på engelska och svenska: sekreterarna Christa Schroeder och Traudl Junge, chauffören Erick Kempka och betjänten Heinz Linge.

Den brittiske historikern Roger Moorhouse, som haft ett finger med i lanseringen av tjänstefolkets böcker, delgav för ett antal år sedan den engelskspråkiga världen ännu ett vittnesmål från högsta nivå, en bok som nu kommit i nyutgåva: Otto Dietrichs The Hitler I Knew: The Memoirs of the Third Reich’s Press Chief (Greenhill Books 2023). Dietrich (1897–1952) var nazistpartiets presschef och rikspresschef samt statssekreterare i propagandaministeriet i Tredje riket, ofta i revirkonflikt med Joseph Goebbels. Hans vittnesmål har mig veterligt tidigare inte rönt särskilt stor uppmärksamhet.

Dietrich skrev sin bok vid decennieskiftet 1950 i Landsberg-fängelset, där han avtjänade straff för brott mot mänskligheten, samma fängelse där Hitler ett kvartssekel tidigare hade författat Mein Kampf. Boken består av två delar. Första delen är tematisk, indelad i sex kapitel om Hitlers karaktär, utveckling över tid, egenskaper som utrikespolitiker, soldat och ledare samt ett kapitel om Führerns och folkets vilja, teman som jag kommer att beröra i tur och ordning. Andra delen återger utan kapiteluppdelning ”scener från Hitlers liv” och tar upp dennes dagliga rutiner, tal, resor, bostäder och högkvarter, privatekonomi, hälsa och humör samt syn på konst, musik, arkitektur, kvinnor, djur, journalister, kungligheter och en del annat.

Hitlers mentala tillstånd karakteriseras föga förvånande av Dietrich som megalomani, alltså storhetsvansinne. Han anser inte att Hitler var mentalsjuk, ”han var snarare mentalt abnorm, en person som stod på den breda tröskeln mellan genialitet och galenskap”. Hitler kunde uppvisa både ”uppriktig värme och isig hjärtlöshet”. Nyckeln till hans karaktär låg i ”hans fantastiskt överdrivna nationalism” som hade sitt upphov i ”hans rasistiska vanföreställningar”. Hitler betraktade nationen som ett högre väsen och sig själv som dess profetiska överpräst. Hans främsta egenskap var den extraordinära viljekraften. Med sin vilja och sitt ordsvall lyckades han få tyst på även framstående utländska besökare. Den ende som lyckades punktera pratbubblan var en 80-årig Knut Hamsun som (möjligen på grund av dålig hörsel) avbröt Hitler vilket gjorde denne rasande.

Hitlers ursprungliga huvudmål var enligt Dietrich att åstadkomma en folkgemenskap och att revidera Versaillesfördraget. Det första, inrikespolitiska, målet var att skapa lika möjligheter och avskaffa klassprivilegier, eliminera oförtjänta inkomster, bryta ”ränteslaveriet” och detronisera guldet. Det låter tjusigt om man bortser från att planen var att avskilja och utrota en stor del av folket varpå en ny elit snabbt kunde utkristallisera sig och ogenerat roffa åt sig tillgångar från dem som dömts till utrotning.

Vad med det andra, utrikespolitiska, målet? Dietrich själv anade, om man får tro honom, inga ugglor i mossen när nazisterna 1933 tog makten: ”Vid den tidpunkten var jag fast övertygad om att ett nationalsocialistiskt Tyskland skulle kunna leva i fred med resten av världen.” Dietrich ser inte heller den följande händelseutvecklingen som resultatet av en långsiktig plan utan menar att Hitler var en spelare som gradvis berusades av sina framgångar. ”Varje framstöt började på måfå och framgångarna ökade rytmen och ursinnet i framstötarna.” Dietrich tror inte ens att Hitler genom invasionen av Österrike syftade till Anschluss utan påstår att Hitler gjorde slag i saken först när den utländska pressen skrev om Anschluss som ett faktum! 1939 hade spelet nått en punkt där Hitler var beredd att satsa allt på ett kort. ”Han var som en vinnande roulettspelare som inte kan lämna spelbordet eftersom han tror att han har kommit på systemet som kommer att spränga banken.”

Till en början såg det verkligen ut som om Hitler skulle spränga banken. Men: ”Han ockuperade länder men erövrade inga hjärtan.” Han hade ingen känsla för andra länders kulturer eller traditioner utan förlitade sig enbart på makt och våld. Det var därför bara naturligt att han sadlade om från politisk ledare till militär överbefälhavare. Dietrich påstår sig ha varit helt ovetande inför det största vågspelet av alla, angreppet på Sovjetunionen, och skriver om hur han uppfattade de rykten som cirkulerade i förväg: ”Jag trodde att sådant prat var vilda fantasier av politiska galningar, om inte avsiktligt sabotage.”

En annan galenskap var underskattningen av USA. Dietrich var den som i högkvarteret på östfronten, Varglyan, delgav Hitler nyheten om japanernas anfall på Pearl Harbor. Hitler lyste upp och trampade i klaveret: krigsförklaringen mot USA.

Dietrich menar att Hitler gjorde revolution i Tyskland men genom okunnighet och ointresse för andra nationer inte kunde revolutionera och förena Europa. ”Han ville inte bli skapare av ett nytt Europa i en tid av förenade nationer; hans dröm var snarare att bli herre över en gammal, isolerad, konservativ kontinent. […] Medan Hitler erövrade stora områden som soldat förblev han som politiker innesluten i sin nationalistiska trångsynthet.”

Hitler hade enligt Dietrich enorm kunskap om militärhistoria och om olika vapen. Genom sina blixtrande kampanjer mot Polen, Danmark-Norge och på västfronten vann han rykte som militärt geni. Hans strategi dög emellertid bara till offensiv krigföring. När motgångarna kom kunde han enbart beordra ”fanatisk ståndaktighet”. Han besökte inte en enda gång utbombade tyska städer för att trösta den lidande befolkningen.

I början av oktober 1941 trodde Hitler att segern på östfronten var säkrad och Dietrich beordrades trumpeta ut nyheten. Snart körde tyskarna fast i snön och Dietrich fick ta hela skulden för den förhastade segerkommunikén. Hitler måste framstå som ofelbar och skulden för hans misstag vältras över på andra. Så fungerar diktatorer och auktoritära ledare. Trump är den senaste i den ynkliga raden.

Hitler uppvisade även andra drag som är typiska för diktatorer. Han isolerade sig från alla som hade avvikande idéer, fattade alla viktiga politiska beslut själv, även de år när han var fullt upptagen av kriget, och utsåg enligt den gamla regeln söndra och härska ledare och organisationer som konkurrerade med varandra inom samma ansvarsområden.

Vad har då Dietrich att säga om Führerns relation till das Volk? Hitler talade mycket om att folkets vilja var hans lag. I själva verket satte han sin vilja före folkets och ”Führen var inte ansvarig inför folket, folket var tvärtom ansvarigt inför honom och han inför ingen alls”.

Dietrichs ”scener från Hitlers liv” låter sig inte behändigt sammanfattas. Man får nöja sig med ett axplock. Hitler var inte asocial. ”I själva verket stod han inte ut med att vara ensam.” Följden blev att hans medarbetare dag som natt tvingades uthärda hans aldrig sinande svada. Han hade många storståtliga kontor men kunde aldrig sitta ner och koncentrera sig. Han måste hela tiden gå omkring och prata. Hans offentliga tal var sällan skrivna och även om de var det så visste ingen på förhand vad de innehöll. Det viktiga för honom var att ”tända massorna”. ”Ordens berusning var viktigare för honom än nationens vitala intressen.” Han var inte de genomtänkta beslutens man, han ”fattade ofta rent impulsiva beslut, i stora såväl som små frågor”.

En omstridd fråga är i vilken mån Hitler gick storfinansens intressen. Enligt Dietrich inte alls: ”Industribaronerna köpte honom inte och böjde honom inte efter deras vilja. Tvärtom, han påtvingade sakta men säkert sin vilja på affärslivet.” Han var samtidigt ekonomiskt okunnig. ”Som privatperson visste han inte hur han skulle hantera sina pengar och som ledare för staten kunde han inte hantera den statliga budgeten.”

Som presschef hade Dietrich ingen lätt uppgift. Hitler avskydde pressen. Han hade ingen tanke på att etablera regelbunden kontakt med medierna så som Franklin Roosevelt gjorde i Amerika. ”Han ansåg det under sin värdighet att förklara skälen till sina handlingar för journalister, att argumentera eller ens diskutera någonting inför allmänheten.”

Otto Dietrich för boken igenom merendels sansade resonemang som man inte förväntat sig av en före detta ledande nazist. Som den journalist han är uttrycker han sig väl, inte sällan elegant. Hans observationer av och omdömen om Hitler förefaller ofta trovärdiga, även om det är svårt att tro att denne inte från början hade en plan på att röva och härja utan ”bara” gradvis berusades av sina framgångar som maktspelare. Men när Dietrich ska förklara vad som egentligen hände i Tyskland åren 1933–45 går han bet: ”Det var inte illvilja, inte kriminella begär, som förde nationen till dess nuvarande läge och gav tyskarna ett grundläggande rykte om att vara politiskt amoraliska. Nationen följde Hitler i god tro och, gunås, alltför godtroget; skulden är inte nationens utan enbart hans. Som offer för demonen i sin egen natur var Hitler inte bara deras ledare utan deras förförare!”

Hitler var visserligen en exceptionell ledarfigur men ingen ledare är så exceptionell att han kan orkestrera Götterdämmerung utan att en stor del av nationens befolkning på fullt allvar är med på noterna. Det var trots allt ingen måtta på den folkliga hänförelsen när de tyska arméerna 1939–42 våldtog större delen av Europa. Dietrich motsäger för övrigt sig själv i fråga om folkets politiska moral när han karakteriserar den tyska nationen: ”Det måste sägas att skolningen av den tyska nationen i århundraden till blind tro, till överdriven dyrkan, till ovillkorlig respekt, och till en fullständigt okritisk attityd till smickrande tal och vackra ord, har blottlagt folket för sorgliga misstag och total katastrof.”

Benny Carlson är professor emeritus i ekonomisk historia vid Ekonomihögskolan, Lunds universitet