Claes G. Ryn; När tanke och fantasi tröt

När tanke och fantasi tröt
lav Claes G. Ryn
Extremvänstern behövde inte göra mycket för att sätta ett klart avtryck i Sverige.
När den kom stod borgerligheten redan handfallen.
Både som politik och kultur hade den avskrivit sig själv.
N
ÄR 1968 ÅRs IDEER drabbade Sverige stod
den svenska s k borgerligheten intellektuellt och kulturellt nästan försvarslös. Den
kunde bjuda motstånd i kraft av redan
innehavda samhällspositioner och beskylla
den icke socialdemokratiska vänstern för extremism,
vettlöshet, osaklighet, odemokratiskt sinnelag, etc, men
antingen borgerligheten ansåg sig liberal, konservativ
eller kulturkonservativ stod den utan en genomtänkt
och levande helhetssyn utifrån vilken den i grund hade
kunnat bemöta vänstern. Borgerlighetens försvarare
saknade i stor utsträckning intellektuell och kulturell
självmedvetenhet – behövde så att säga tänka efter för
att veta vad de representerade.
Det skall i förbigående nämnas, att ordet ”borgerlig”
i denna artikel används på konventionellt svenskt sätt
och i brist på bättre. Det ligger i terminologin inte underförstått, att ideer bara skulle vara uttryck för klassintressen.
ENBORGERLI.G ÅsKÅDNING b~stod på sextiotalet mest
av kvardröpnde, med sociala fördomar nära förbundna synsätt. I moraliskt hänseende höll de borgerliga
i stort sett ännu fast vid gamla kristna begrepp, åtminstone i mera konservativa kretsar, men utan att ha funderat så mycket på varför. Man värdesatte fortfarande
kvalificerad utbildning, på sina håll rentav av klassisk
typ, men utan att ha tänkt igenom utbildningens syften.
Litteratur, historia, musik och konst kändes inte längre
lika viktiga som matematik och naturvetenskap. Man
var misstrogen mot en växande stat men utan att verkligen ha reflekterat kring regeringsmakten och dess förhållande till andra samhällsinstitutioner. Man förordade
ett fritt näringsliv och kände samhörighet med företagarvärlden men utan att ha tänkt särskilt mycket över den
fria marknadens moraliska, kulturella och andra förutsättningar. Att alla dessa ämnen hänger nära samman
och i sista hand behöver behandlas i ett helhetsperspektiv
var en tanke som borgerlighetens representanter hade
svårt att riktigt förstå och rentav värjde sig mot.
Det fanns förstås professorer och andra akademiker med
borgerliga sympatier, men få hade en övergripande och
filosofiskt inträngande grundsyn. Bara i undantagsfall
var anti-socialistiska intellektuella tillräckligt hemma i
centrala livsåskådningsfrågor för att kunna relatera dem
till utbildning, politik, ekonomi, etc. Tidigare generationers borgerliga akademiker hade ofta haft en bred
bildning, men denna humanistiska tradition hade effektivt
undergrävts av positivistiska vetenskapsbegrepp, som
ställt in den humanistiska och samhällsvetenskapliga
forskningen på empiristiskt studium av snävt avgränsade
ämnen.
B
ORGERLIGHETEN BEFANN sig på sextiotalet sedan
länge intellektuellt och kulturellt på defensiven mot
socialismen och besläktade kulturyttringar. Här och där
hade den lyckats bromsa eller moderera utvecklingen
mot egalitarism och statskontroll, men vänsterns intellektuella och kulturella initiativ hade tagit ut sin rätt.
Många av borgerlighetens företrädare hade, utan att ens
alltid vara medvetna om det, tillägnat sig åtskilligt av
vänsterns perspektiv och språk.
Något fullödigt alternativ till vänstern förekom inte
i den allmänna debatten. De som redigerade de borgerliga tidningarnas kultur- och debattsidor var i många
fall själva en sorts försiktiga vänstermänniskor, på grund
av social bakgrund dragna till ett borgerligt politiskt
parti men särskilt i fantasi- och känslolivet lockade av
vänstern. Chefredaktörerna på de ledande borgerliga tidningarna företrädde nästan utan undantag en blek och
idelös allmänborgerlighet Inom förlagsvärlden verkade
nominellt borgerliga chefer och redaktörer i ett klimat av
vänstersensibilitet. Extremvänsterns växande inflytande
från 1968 och framåt gjorde det mera inopportunt än
någonsin att ge utrymme åt helt icke-socialistiska åsikter.
Man fick alltså i den nationella svenska debatten leta
nästan förgäves efter professorer, författare, kulturpersonligheter och andra som inte bara hade en från
vänstern klart avvikande mening utan en genomtänkt,
rikhaltig helhetssyn.
E
:J
s::
s::
Q)
c::
Q)
…..Q)
..c::
Ol
…..
Q)
Ol
…..
i ci5
lSvensk Tidskrift 11999, nr 1 l ~~
E
:l
c:
c:
Q)
c
Q)
…Q)
..c
01
l….
Q)
01
l….
o
CQ
HUR HADE OPINIONSLÄGET blivit sådant? Det som
försiggår i nuet har förberetts i tanke- och fantasilivet. Innan samhället börjar röra sig i en viss riktning har
människorna kommit att uppfatta sig själva och livets
möjligheter på ett visst sätt. Tanke och konst på högsta
nivå- under årtiondenas lopp förmedlade till folk i allmänhet i lättillgängligare versioner – ger människorna
nya förhoppningar och synsätt och får dem att vilja leva
annorlunda. Kristendomens människor såg tillvarons
villkor och utsikterna tilllycka på ett helt annat sätt än
de som i dag lever för att maximera bekvämlighet, trygghet och njutning. Innan en hedonistisk livsinställning
kunde börja framstå som överlägsen måste tanke- och
känslolivet förvandlas. Just detta skedde i västvärlden
under de senaste två hundra åren, utan att för den skull
den äldre synen helt utplånades.
En kultur- och idehistoria med syfte att förklara hur
svenskarna blev sådana de var på 60-talet måste ta fasta
på specifikt svenska omständigheter men också relatera
dessa till de stora utvecklingslinjerna i västerlandet som
helhet. Sålunda kan vi inte förstå 60-talets (eller dagens)
Sverige utan att begripa franska revolutionens ideer och
det enorma inflytande inom såväl konst som tanke, som
utövats av Jean-Jacques Rousseau. Denne förkunnade
människanaturens godhet och hävdade, att känslosamhet,
inte karaktär, är människans och särskilt moralens adelsmärke. Ondska är, menade Rousseau, inte något som
individerna måste bekämpa i sitt eget inre utan något
som sitter i förtryckande samhällsinstitutioner. 60-talets
människor hade rötter också i andra strömningar, som
undergrävt tanken om människanaturens kluvenhet mellan högre och lägre och tanken om individuellt moraliskt ansvar. Dessa strömningar kunde ytligt sett te sig
ganska olika- de var bl a romantiska, rationalistiska eller
materialistiska – men var i viktiga avseenden nära besläktade. Tillsammans formade de en ny syn på livets
villkor och på förutsättningarna för en djupare livstillfredsställelse.
E
TT AV RESULTATEN var drömmen om ett helt nytt,
rättfärdigt och lyckligt samhälle byggt på ruinerna
av det historiskt framvuxna, förtryckande samhället.
Detta mål skulle uppnås genom politisk mobilisering
och under ledarskap av insiktsfulla och djupt kännande
individer. När rösträttens utvidgande på 1900-talet gav
politisk skjuts åt denna framtidsvision i Sverige hade den
för länge sedan fångat fantasin och tanken. Socialismen
propagerade från början öppet för en fullständig
omstöpning av samhället, men den var inte ensam om att
förkasta traditionella tankesätt På ett tidigt stadium
fanns ett släktskap mellan socialism och liberalism av
en viss typ. John Stuart Mill, vanligen uppfattad som en
liberal centralgestalt, blev i England med tiden en av
ID lSvensk Tidskrift 11999, nr l l
pionjärerna för den sociala ingenjörskonsten. Samhället borde enligt Mill göras om i grund av en sorts intellektuell prästklass, vigd åt en ny, upplyst religion, vad
Mill kallade ”the Religion ofHumanity”. Framsteg krävde
att kristendom och andra förlegade religiösa och moraliska föreställningar och motsvarande institutioner kritiserades sönder och samman i fri debatt. Därefter kunde
de upplysta konstruera fram det goda samhället. Mill
hade starkt inspirerats av Auguste Comte, positivismens
filosof. För båda hägrade ett samhälle där vetenskap och
förnuft skapat enighet om tillvarons mål. Vetenskap,
politik och humanitära stämningar skulle bli en oupplöslig helhet.
Även i Sverige visade sig socialism och en viss sorts
liberalism svåra att skilja åt. Herbert Tingsten påminner i mycket om Mill. Tingsten var länge socialist, och
när han övergick till vad han kallade ”liberalismen”
betraktade han likafullt en socialdemokratisk välfärdsstat
som målet inte bara för Sverige utan också för resten av
världen.
Social ingenjörsteknik med syfte att i praktiken
omsätta en upplyst, humanitär vision blev för stora
grupper, också långt in i borgerligheten, det vedertagna
begreppet om politik, dock att på den borgerliga sidan
detta synsätt blandades upp med kvardröjande gamla
uppfattningar. Fastän denna eftersläpning bevarade en
viss kontinuitet med äldre västerländsk tanke och kultur,
spred sig en socialdemokratisk grundsyn inom samtliga
de borgerliga partierna.
D
ET SOM SKRIVS I TIDNINGAR och tidskrifter och
diskuteras inom politiska partier är i mycket stor
utsträckning utflöden från universiteteten. Dessa dominerades på 60-talet sedan länge av kunskapsteoretisk
positivism och däremed förbunden värdenihilism eller
värderelativism. Positivismen intresserade sig efter delvis
naturvetenskaplig modell för insamling av yttre, ”empiriskt” verifierbara fakta. Den hävade vad den kallade
rationalitet och vetenskaplighet men ville inte höra talas
om att man vetenskapligt-filosofiskt kunde utforska t ex
moralisk eller estetisk universalitet. Däremot ansågs det
vetenskapligt att i nihilistisk-rationalistisk anda gendriva
sådana föreställningar. Studiet av humanistisk-historisk
erfarenhet som väg till kunskap om det mänskligt allmängiltiga hade på 60-talet i det närmaste förtvinat.
Djupgående forskning och tänkande i de stora livså-
skådningsfrågorna var till ytterlighet ovanliga. Ämnen
som historia, filosofi, och litteratur var numera så upplagda, att studenterna läste dem inte i en känsla av att
berika den egna tillvaron utan mest för att slutföra examina. De som med verkligt allvar sökte livsinsikt fann
att universiteteten knappast var rätta platsen. De som
stannade där för att forska eller undervisa var i allmänhet
personer som inte stördes av bristen på tanke, bredd och
djup.
Tilläggas skall att sambandet mellan den positivistiska vetenskapssynen och en politisk-social ingenjörsmentalitet var särskilt tydligt i de samhällsvetenskapliga
ämnena. Borgerliga akademiker som professorerna
Gunnar Heckscher, Bertil Ohlin, och Herbert Tingsten
tillhörde inte samma parti som Gunnar Myrdal, men de
hade i stort sett samma vetenskapssyn, och de drogs
politiskt mot samma samhällssyn och sociala ingenjörstänkande. Vetenskapen skulle visa vägen till det nya
samhället och även skriva framstegens historia. De
insiktsfulla skulle placera in allt på rätt plats. Positivismen
uppammade inte djärva radikala grepp men väl en
metodisk, byråkratisk-administrativ attityd till det nya
samhällets förverkligande, en inställning som hos mera
borgerligt folk kunde smälta ihop med gammal svensk
ämbetsmannahåg och lutherskt ordningssinne.
NÄR EXTREMVÄNSTERN bredde Ut sig i slutet på
60-talet fanns inom borgerligheten nästan inget av
den sorts filosofiska vidd och djup och intellektuella
självständighet, som krävdes för att eftertryckligt bemöta
den. De borgerliga besatt inte ens så mycket historiskt
minne, att de kunde mobilisera en äldre tids tänkande.
Borgerligheten hade haft svårt att värja sig redan mot
den mattare vänster som länge haft initiativet i Sverige.
1968 års ideer innebar visserligen en kraftig radikalisering, men de var intellektuellt och fantasimässigt nära
besläktade med den ideologi och kultur som bar upp
den svenska socialdemokratin. Nyvänstern var inte speciellt ny. Dess rousseauanska drag var t ex påfallande,
även om extremvänstern i sin okunnighet och självupptagenhet inte alltid var medveten om detta. Men det var
just rousseauismen och angränsande strömningar, som
borgerligheten aldrig lyckats förstå och bemästra.
I sin brist på intellektuell och kulturell vitalitet var
borgerligheten en del av det som inbjöd till utmaning i
någon form. 1968 års ideer uppfattades av många omogna
men sökande och otillfredsställda ungdomar som en
frisk fläkt i en inpyrd och självbelåten miljö. Det var i
brist på alternativ som många föll för den nya vänstern.
Här diskuterades ju grundläggande livsproblem av den
typ som den akademiska positivismen belagt med Fragesverbot. Extremvänstern kändes som en befrielse.
Äntligen något sorts svar på trängande frågor!
Det intellektuella och kulturella trycket kom även
inom den s k borgerligheten från vänster. Herbert
Tingstens nedlåtande attityd mot traditionella moraliska
och religiösa föreställningar och mot en mera allmänt
konservativ grundsyn är välbekant. Som akademiker
hade han som positivist och värdenihilist varit med om
att genomdriva det nämnda ”frågeförbudet” i livsåskådningsfrågor. Tingsten och hans lierade hade hjälpt till
att undergräva tilltron till äldre västerländska synsätt,
och i deras spår kom nyvänstern med ett mera fantasieggande alternativ än den av Tingsten förordade idylliska
välfärdsstaten.
Det var inte bara en tillfällighet att en salongskommunist som OlofLagercrantz skulle göra sig bred på den tidning där Tingsten varit chefredaktör eller att Tingstens
kanske störste beundrare ganska snart skulle komma att
ersättas som FPU-ordförande av en dåtida revolutionär,
Per Gahrton.
Inom högern var motspänstigheten mot vänstern
större och rörligheten mindre, men bristen på intellektuella och kulturella ankarfästen gjorde att den alltmer
försökte rättfärdiga sina ställningstaganden inom ramen
för den dominerande tanke- och fantasisfären. Detta
skulle kräva allt större självförnekelse allteftersom
vänstern i media, kulturlivet och vid universiteten förstärktes med leninister, maoister, trotskister och andra.
B
ORGERLIGA POLITIKER, akademiker, jour_n_~lister och
företagsledare som formades 1 denna m!IJO har ofta
en halvt omedveten inställsamhet gentemot vänstern och
en stor ängslan att hamna utanför consensus-detta inte
bara av hänsyn till det egna anseendet utan därför att en
del av personligheten faktiskt också är inställd på
vänsterns våglängd. Man anser sig borgerlig såsom förespråkare av en friare marknad, men man sympatiserar
samtidigt med vänstern i andra avseenden, t ex rörande
sexuell frihet, sociallagstiftning, eller jämlikhet.
Ett talande exempel på den intellektuellt och kulturellt utarmade borgerlighetens psykologi är dess firande
och haussande av f d vänsterextremister som rört sig åt
det borgerliga hållet. Bristen på självförtroende och egna
resurser kunde inte bli tydligare.
Borgerlighetens företrädare betedde sig efter 1968
som kunde förväntas av personer på vacklande intellektuell och kulturell grund. Att de på senare år blivit litet
uppkäftigare mot vänstern, beror delvis på att historiska
fakta så eftertryckligt illustrerat dess omänsklighet och
ekonomiska oduglighet.
Borgerligheten har också intellektuellt vitaliserats
något, om än mest i ekonomiska frågor och genom ideimport från utlandet. När det gäller de stora livsåskådningsfrågorna och kulturlivet, de områden där den långsiktiga samhällsutvecklingen i sista hand avgörs, saknas
ännu den filosofiska mognad och den konstnärlighet
som skulle kunna ge upphov till en renässans på bred
front. Endast nyskapande tanke och fantasi kan rycka
initiativet från vänstern i Sverige.
Claes G. Ryn (cryn@erols.com) är professor i statsvetenskap vid Catholic University i Washington, DC.
l….
Cl)
Ol
l….
o
CCl
lSvensk Tidskrift 11999, nr 1 lm