Dags att skrota integrationspolitiken?

Integration riktar sig enbart mot den invandrade befolkningen. Om politiken i stället utgick ifrån hur väl etablerade människor är i samhället skulle den vara mer anpassad till olika individers förutsättningar och dessutom fånga upp svenskar i utanförskap, skriver Tom Perski.

Den våg av medmänsklighet som nu sveper över Sverige är fantastisk. I en DN/Ipsos mätning säger sig 44 procent av de tillfrågade att Sverige borde ta emot fler flyktingar, en siffra som kan jämföras med 26 procent i februari. Framför allt tar vi vårt moraliska ansvar och står upp för grundläggande mänskliga rättigheter, något som borde vara självklart men som tyvärr har varit hotat i en tid då Sverigedemokraterna oftast fått sätta agendan i invandrings- och migrationsfrågor.

Men från att vara de individer som vi idag är eniga om att vi måste hjälpa, kommer dagens flyktingar – med sina individuella historier, trauman och drömmar – att bli de som i morgon ska in under det som vi brukar kalla för integrationspolitiken.

Frågan är om debatten då kommer att fortsätta präglas av det momentum för medmänsklighet som vi ser just nu, eller om vi återigen kommer att prata om invandring som ett problemområde och invandrare som en homogen grupp som behöver integreras?

Integration är för många ett ord med tydligt negativ klang då både väljarna och politikerna ser integrationen som någonting problematiskt, obekvämt och illa fungerande. Samtidigt är det svårt att förstå vad integrationsbegreppet innebär och vad integrationsdebatten handlar om. Det verkar helt enkelt finnas väldiga många idéer om vad integration egentligen är. Handlar det om sysselsättning, kunskaper i svenska språket eller luddiga begrepp som ”svensk kultur” eller ”svenska värderingar”?

Listan på exempel kan göras lång, men faktum är att trots att det inte finns någon gemensam definition kring vad integration faktiskt är, används idén om att integrationen havererat som en förklaringsmodell för vitt skilda samhällsproblem så som till exempel ungdomsarbetslöshet, fallande PISA-resultat, frånvaron av kyrkliga skolavslutningar, Sverigedemokraternas framgångar etc. vilket i sin tur leder till frågan hur det kommer sig att någonting som vi inte har en gemensam definition av ändå ses som ett av våra största samhällsproblem?

Men egentligen borde det vara ganska enkelt, integration innebär väl att man sammanför olika människor till en enhet där alla får anpassa sig efter varandra för att hitta någonting gemensamt?

Tyvärr inte, i alla fall inte i Sverige. Börjar man nysta i själva integrationsbegreppet blir det tydligt att det som de olika politiskt färgade idéerna kring begreppet har gemensamt och det som varit konstant i integrationspolitiken sedan 1950-talet, är att vi aldrig haft en integrationspolitik som varit någonting annat än en invandringspolitik. För en historisk överblick kan jag varmt rekommendera den statliga utredaren (tillika författaren och kulturarvschefen på Riksantikvarieämbetet) Qaisar Mahmoods bok Small, medium eller large och statsvetaren Andreas Johansson Heinös Gillar vi olika?. Både Mahmood och Johansson Heinö drar samma slutsats: Integrationspolitiken har alltid varit inriktad på att invandrare ska anpassa sig till det svenska samhället och inte tvärtom. Detta innebär att integrationsbegreppet, oavsett vad våra politiker fyller det med, i mångt och mycket är ett begrepp som egentligen innebär assimilation. Trots att ordet antyder en tvåvägs process är det inte vi som ska integreras, det är dom.

Detta synsätt innebär ett allvarligt liberalt problem.

Integrationen riktar sig enbart mot den invandrade befolkningen trots att denna grupp består av individer från en mängd olika socioekonomiska bakgrunder, geografiska områden, nivåer av religiositet och politiska åskådningar. I vår integrationspolitik reducerar vi helt enkelt människor till invandrare som måste integreras under ett sken av att vi gillar olika, att vi värnar om mångfald, att vi tycker att människor ska få uppfylla sina egna drömmar. Men den individuella friheten som vi tar för givet och den mångfald som vi slår vakt om i värdegrunder och mångfaldsstrategier gäller först när någon ”har blivit svensk” och inte innan dess.

Till och med det sysselsättningsbegrepp som Alliansen valt att förknippa med integration talar om att vi i grund och botten bedriver en invandrarpolitik. Få skulle till exempel hävda att de tusentals inrikes-födda som är långtidsarbetslösa eller sjukförsäkrade inte är integrerade.

En lösning för att i stället ge de individer som kommer till Sverige ett bättre bemötande skulle kunna vara att vi började diskutera ett etableringsbegrepp.

Om vi antar att ett svenskt medborgarskap är den civil-juridiska konstruktion som kan avgöra om någon är svensk eller inte och om vi uppgraderar medborgarskapets status så att de som blir svenska medborgare är svenskar, oavsett om de firar julafton, tycker att det är bra med kollektivavtal eller gillar surströmming (eller något annat luddigt lackmus-test på ”svenskhet” ), kan vi istället fokusera på hur väl våra medborgare är etablerade i samhället. Detta skulle tillåta att det går att vara svensk-iranier, svensk-kurd, svensk-syrian eller svensk-muslim. Eller för den delen, svensk-Gothrockare om man tycker att det är just ens musikpreferenser som är det tongivande inslaget i ens identitet. Svenskhet blir helt enkelt en nationell-civil identitet utan några diffusa, oskrivna skiljelinjer kring vilka som är svenskar och vilka som inte är det.

Om vi vidare definierar etablering som samhällsdeltagande skulle etableringsbegreppet kunna ha två huvudkomponenter. Dels en objektiv – som skulle fokusera på sysselsättningsgrad, språknivå, möjlighet att klara sig utan bidrag, utbildning (eller möjlighet att kunna skaffa sig en utbildning), boendeform – och dels en subjektiv, där man skulle fråga människor hur de själva upplever sina möjligheter att kunna förverkliga sina drömmar, om de deltar i civilsamhället, om de upplever att de har ett socialt nätverk, om de utnyttjar samhällets kollektiva resurser etc. På sådant sätt skulle vi på sikt kunna utgå från individen, se vilka behov människor har och sedan bedöma hur var och en bäst kan etablera sig i samhället baserat på vad individen vill själv.

En annan fördel med en etableringsdebatt skulle också vara att fokus skulle ligga på deltagande i samhället och inte på var man är född. Etableringsbegreppet skulle därmed kunna lyfta de grupper av inrikes födda som befinner sig i utanförskap då långt fler individer än de som invandrar till Sverige skulle ha behov av meningsfull sysselsättning, stabila och trygga boendeformer eller möjligheter att förverkliga sina drömmar. Om vi slutar att särskilja på invandrare och svenskar och istället började särskilja på deltagande och utanförskap skulle vi kunna fånga upp de människor som behöver stöd oavsett deras etniska, kulturella eller religiösa bakgrund.

Låter det radikalt? Egentligen är inte etableringsbegreppet mer radikalt än hur vi ser på de människor som råkar ha blivit födda i Sverige. Frågan är om det inte är mer kontroversiellt att vi predikar marknadsekonomi, globalisering och individualism men sedan behandlar människor som bor i Sverige – som antingen är eller är på väg att bli svenska medborgare – som en homogen grupp, endast definierad av att de inte är födda i Sverige och som därmed rättfärdigar ett helt paket av statliga integrationsåtgärder?

Krav på etablering skulle vara mer i linje med en liberal samhällssyn än krav på integration. Vi behöver komma förbi integrationsdebatten. Särskilt i dessa tider då liberala krafter snarare förhåller sig till Sverigedemokraterna än att formulera en egen, liberalt sinnad politik kring invandringen.

Tom Perski är statsvetare och läser på juristprogrammet på Stockholms Universitet.