Ett bortglömt broderfolk

Igår drabbades det finska försvaret av sin värsta olycka på 26 år. I Sverige omnämndes olyckan kort bland utrikesnotiserna, utan hänvisning till att det var svenskspråkiga Nylands brigad som drabbats. Ytterligare ett exempel på Sveriges tondöva relation till brodern i öst, menar Amanda Wollstad.

Under pågående övning kolliderade ett militärt fordon av Masityp i går morse med en rälsbuss på Hangöbanan i höjd med Skogby, nio mil väster om Helsingfors. Fyra personer avled, tre värnpliktiga och en passagerare på tåget. Flera skadades svårt.

Olyckan omnämndes kort i flera svenska medier, både tryckta och i etern. Men kan förstås kritisera nyhetsvärderingen redan där, en så pass allvarlig olycka i ett grannland – ett vi dessutom delar stor del av vår historia med – kan tyckas förtjäna mer än en notis. Än mer anmärkningsvärt är att ingen av de stora publikationerna tog upp att det militära fordonet, och de förolyckade värnpliktiga, tillhörde Nylands brigad.

Förbandstillhörigheten är knappast oviktig denna gång. Nylands brigad är nämligen i stor utsträckning svenskspråkig. En amfibiebrigad där de svensktalande finländarna – i Finland och bosatta i exempelvis Sverige – normalt får sin militära utbildning.

I Finland är värnplikten fortfarande allmän, omfattar alla män och tas på stort allvar. Även de som bor utomlands eller har dubbelt medborgarskap åker allt som oftast hem och genomför sin militära utbildning i laga ordning. Risken var alltså påtaglig att även svenskar, eller i Sverige bosatta, drabbats.

Ett liv är naturligtvis ett liv, men i medialogikens värld styr bland annat geografiskt och kulturellt avstånd. Det är därför olyckor och naturkatastrofer på populära charterdestinationer får betydligt större utrymme än de på motsvarande paradisöar utan Bamseklubb.

Dragsvik, där Nylands brigad är förlagd, ligger cirka trettio mil från Stockholm, fågelvägen. Brigadens fana är gul och blå och det finns ett mycket tätt samarbete med svenska marinen. Brigaden grundades en gång av Gustav II Adolf.

Det geografiska avståndet är litet. Den kulturella samhörigheten borde vara stor. Men okunnigheten är större.

Under en intervju efter Finlands seger över Ryssland i finalmatchen Junior VM i ishockey förra vintern utryckte journalisten från Aftonbladet förvåning över att den unge talangen Kasper Björkqvist talar så bra svenska.

Kasper, å sin sida, tyckte det var rätt naturligt eftersom svenska är hans modersmål. Precis som det är för över en kvarts miljon andra finländare, och över 90 procent av ålänningarna. Men det hade tydligen reportern missat, även efter ett par veckor i Finland för att bevaka turneringen.

Incidenten drevs förstås med rätt friskt i Finland, och otaliga finlandssvenskar delade sina egna berättelser om okunniga svenskar som förvånat frågat om de bott i Sverige när de behärskar sitt modersmål.

Varenda en av de historierna borde få skammen att skölja över oss. Finland har, som inte sällan påpekas till den fagra sydsvenska landsändans nackdel, varit svenskt längre än Skåne. Ändå är vår okunskap, och vårt ointresse, monumental.

Vår historia divergerar dessutom inte 1809. Vi delar vår geografiska utsatthet, och många utmaningar, inte minst säkerhetspolitiskt. Med ett EU försvagat av inre stridigheter och ett västligt samarbete satt i gungning av ett allt mer kaotiskt politiskt ledarskap i USA kommer den nordiska samhörigheten bli allt viktigare för Sveriges säkerhet och försvar.

Som ståendes utanför NATO kommer samarbetet med Finland måhända bli det allra viktigaste. Försvarsministern lägger i vart fall stor tyngd vid utvecklingen av en än närmre relation, och det finska försvarsdepartementet menar sig villiga att utveckla samarbetet i princip hur långt som helst.

Men ska finska och svenska soldater bereda sig för att strida sida vid sida för vår gemensamma frihet får vi nog först se till att börja bry oss om vad som händer broderfolket i fredstid.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift