Il Cavalieri

Ironiskt nog var det en antikorruptionsutredning som banade vägen för den europeiska politiker som kanske mer än någon annan gett korruptionen ett ansikte. Sten Niklasson beskriver Silvio Berlusconis väg till – och tillbaka till – makten.

I början av 1990-talet genomförde det italienska rättsväsendet en omfattande kampanj mot korruption under namnet ”Rena händer”. Den resulterade i att förundersökningar inleddes mot mer än femtusen personer från alla partier. En tredjedel av parlamentets ledamöter, inklusive premiärministern och socialistledaren Bettino Craxi, fälldes för mutbrott.

Det var i denna situation som en ung man från Milano beslöt sig för att ställa upp i ett politiskt val. Hans meriter bestod i att han varit sångare på kryssningsfartyg, och att han, bland annat på grund av nära vänskap med Craxi, gjort sig en betydande förmögenhet på fastighetsaffärer. Han inledde sin politiska bana genom att tänja gällande regler på ett sätt som de flesta italienare är väl bekanta med. Hans namn var Silvio Berlusconi.

1954 fick Italien television i form av en enda statsägd kanal, RAI, som i praktiken förvaltades av det styrande kristdemokratiska partiet. Drygt tjugo år senare beslutade Högsta Domstolen att tillåta privatägda lokala tevestationer med begränsad sändningsrätt. Berlusconi insåg att det effektivaste sättet för honom att förverkliga sina politiska ambitioner var att skaffa sig kontroll över tevemediet. Han började därför köpa upp lokala tevekanaler över hela Italien, i vilka han sände identiska program, dock med några sekunders fördröjning för att formellt kunna uppfylla kravet på lokal förankring. Gentemot annonsörerna kunde han hävda att han förfogade över en landsomfattande marknad.

Medan programutbudet i den statskontrollerade televisionen varit torftigt och starkt präglat av det regeringsbärande partiets kristna värderingar (veckans höjdpunkt var påvens söndagsmässa), översköljdes nu italienarna av amerikanska serier och dokusåpor som sändes i Berlusconis kanaler. Efterhand kompletterades de utländska programmen av oerhört populära egenproducerade shower. En av dem hette Colpo Grosso, ett slags frågeprogram i vilket deltagarna, alla unga kvinnor, tvingades strippa om de svarade fel. I en senare show, Buona Domenica, motades kvinnor i minimala åtsittande kläder in i en dusch med genomskinliga väggar, där de grundligt blöttes ner inför en entusiastisk publik. Som premiärminister inspirerade Berlusconi ett nyhetsprogram, kallat Striscia la Notizia, i vilket manliga kommentatorer diskuterade världshändelserna, medan välproportionerade kvinnor, kallade velines, poserade på nyhetsdesken eller krälade runt på golvet framför, ofta iförda stringtrosor. Ett rekord i smaklöshet slogs i programmet Scherzi a Parte, när en så gott som naken kvinna, hängdes upp i en köttkrok bland djurkroppar och av en slaktare stämplades med bäst-före-datum i baken.

Man skulle kunna förmoda att denna systematiska förödmjukelse av kvinnor skulle ha lett till ett omedelbart bortfall av många väljare. Så icke. I själva verket var merparten av de röster, som år 1994 förde Berlusconi in i det politiska finrummet, kvinnliga. Berlusconi utnyttjade och stärkte sin svårförklarliga popularitet bland Italiens kvinnor genom att befordra sina ”modeller” och ”värdinnor” till höga administrativa och politiska poster. Nicole Minetti var danserska i programmet Colorado Café och fick en plats i det mäktiga Lombardiska Rådet. Mara Carfagna uppträdde barbröstad i ett flertal teveprogram och kråmade sig naken i ett fisknät. Hon blev Berlusconis jämställdhetsminister. Carfagna blev i denna egenskap motvilligt hyllad av den katolska kyrkan för sitt förslag i det italienska parlamentet att förbjuda gatuprostitution. Hon blev senare känd för att avklädd figurera i en skandalomsusad tavla tillsammans med en naken Berlusconi utrustad med änglavingar. Gabriella Carlucci, värdinna i flera shower som producerats för Berlusconis kanaler, blev ledamot av parlamentet och borgmästare i staden Margherita di Savoia i Apulien.

Som premiärminister ingick det också i Berlusconis plikter att nominera medlemmar i Europaparlamentet. Han deklarerade att han ville se fräscha kvinnliga ansikten och utsåg en modell för underkläder, en deltagare i den italienska versionen av Big Brother, en stjärna i en tevesåpa samt en deltagare i Miss Italien-tävlingen.

Det råder ingen tvekan om att Berlusconi ända från början engagerade sig i politiken med syftet att skydda sitt växande företagsimperium mot attacker från myndigheterna, och genom att åberopa politisk immunitet rädda sig själv från åtal för bedrägeri, samröre med maffian och mutbrott. Under sina fyra perioder som premiärminister drev han igenom ett tjugotal lagar som främjade hans privata och politiska syften, bland annat genom att förkorta preskriptionstiden för en rad brott. Hans advokater lyckades med olika rättsliga finter fördröja flera processer mot honom, vilket oftast slutade med att åtalen med hänvisning till de nya lagarna lämnades utan bifall. Själv konstaterade han senare med lika delar harm och självgodhet att 789 åklagare varit involverade i hans verksamhet som politiker, att han fått 577 besök av poliser, att han varit föremål för 2 500 domstolsförhör samt att han betalat EUR 174 miljoner i advokatarvoden. Det senare lär inte ha imponerat på många efter tidskriften Forbes uppgifter om att Berlusconi 2012 hade en förmögenhet om USD 5,9 miljarder.

Berlusconis bolag Mediaset styr nu tre av Italiens sju tevebolag samt landets största reklam- och annonsföretag Publitalia. Genom att i sin egenskap av premiärminister också besätta de högsta posterna i den statliga televisionens företag med politiskt lojala medarbetare, skaffade Berlusconi sig ett i praktiken dominerande inflytande över hela tevesektorn. Han äger vidare en majoritetspost i Arnoldo Mondadori Editore, som är Italiens största förlag och bland annat ger ut en av landets mest populära tidskrifter Panorama. En av de största bank- och försäkringskoncernerna i Italien, Mediolanum, liksom finansbolaget Fininvest, grundades av Berlusconi, som också har betydande intressen i film- och videoindustrin. Dessutom är han ägare till det framgångsrika fotbollslaget A.C. Milan.

Rättsprocesser mot flera av hans nära medarbetare har bekräftat nära förbindelser mellan Berlusconi och maffiaorganisationen Cosa Nostra. 2004 dömdes Marcello Dell’Utri, som tillsammans med Berlusconi grundat partiet Forza Italia, till nio års fängelse för samverkan med det sicilianska brottssyndikatet. Av domen framgår att Berlusconis bolag Fininvest via bulvaner betalat betydande årliga summor till Cosa Nostra, mot att maffian med olika metoder skulle främja Forza Italias politiska intressen.

Under hösten 2010 framkom att den då 74-årige Berlusconi var föremål för en polisundersökning rörande köp av sexuella tjänster från en minderårig magdansös, vars egentliga namn var Karima el Mahroug, men som gick under namnet Ruby Rubacuori. Tyngdpunkten i undersökningen låg på det faktum att Berlusconi personligen ingripit med instruktion till polisen att släppa Ruby ur det häkte hon placerats i på grund av misstanke om stöld. Berlusconis motivering för detta tilltag saknar inte intresse. Han hävdade nämligen att hon var den dåvarande egyptiske presidenten Mubaraks dotterdotter, och att hennes kvarhållande i häkte skulle kunna få negativa diplomatiska konsekvenser. Men det visade sig snart att Ruby var född i Marocko och uppvuxen på Sicilien. Inget som helst släktband med Mubarak förelåg.

Polisundersökningen innefattade flera månaders hemlig avlyssning av telefonsamtal mellan Berlusconi och hans omgivning. På grundval av ett material, omfattande tjugotusen sidor, väcktes till en början åtal mot flera av Berlusconis närmaste förtrogna. Bland dem fanns Emilio Fede, programledare för ett av Berlusconis mest populära teveprogram, artistförmedlaren och Mussolinibeundraren Lele Mora samt tandhygienisten och danserskan Nicole Minetti, vilka alla misstänktes ha organiserat en prostitutionskedja i syfte att tillgodose premiärministerns speciella behov av tjänster. Den intresserade läsaren hänvisas, när det gäller Lele Mora och hans krets, till en vida spridd och prisbelönt dokumentärfilm med namnet Videocracy, gjord av svenskitalienaren Erik Gandini. Den säger mer än ord.

Gradvis tydliggjordes under utredningen bilden av en åldrande ledare, som mottog en ström av unga kvinnor i sin villa Arcore utanför Milano, eller sitt sommarresidens på Sardinien, antingen liggande i sin säng eller badande naken med besökarna i swimmingpoolen. En livfull skildring av hur hans så kallade ”Bunga Bunga”-sexfester kunde gå till gavs bland annat av en tjugosjuårig prostituerad vid namn Nadia Macri, som också senare gavs huvudrollen i en häpnadsväckande pornografisk film med namnet Bunga Bunga 3D. Under inledningen av rättegången berättade vittnen att unga kvinnor iförda nunnedräkter betalades för att under dessa fester smeka de deltagande männens underliv och under allmänt stoj beröva varandra kläderna. Försvaret kallade Hollywoodstjärnan George Clooney som vittne i syfte att med dennes hjälp visa att festerna i verkligheten var förfinade och eleganta tillställningar. Clooney förnekade med eftertryck all inblandning, och det kunde inte styrkas att han någonsin deltagit i ett Bunga Bunga-party.

Det var knappast Berlusconis utseende och personliga charm som lockade dessa kvinnor utan de generösa gåvor i form av pengar, bilar och smycken som kompenserade dem för deras tjänster. Han har beskrivits som kortväxt och hårt sminkad med brunaktig underlagskräm i hela ansiktet samt vit eyeliner på de undre ögonlocken för att få ögonen att se mera demoniska ut. Hans eget tunna hår har ersatts av transplantat och är färgat mörkbrunt.

Berlusconis syn på sig själv präglas inte av blygsamhet. Så här har det låtit:

”Jag är världens bäste ledare. Alla andra avundas mig.”

”Jag är politikens Jesus Kristus. Jag är ett tålmodigt offer, jag står ut med allt och offrar mig själv för alla.”

”Av kärlek till Italien måste jag rädda det från vänstern.”

”Jag litar för mycket på det italienska folket för att tro att det skulle finnas många idioter här som skulle rösta mot sina egna intressen.”

Läs del två här.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör