Namn att minnas – Agda Rössel
1960
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
NAMN ATT MINNAS
AGDA RÖSSEL
När Neville Chamberlain vid randen
av Armageddon utsåg sir Thomas Inskip till koordinationsminister för
försvaret utbrast en av de ledande
inom toryoppositionen: »En sådan utnämning har inte skett, sedan Galigula gjorde sin häst till konsul!»
En liknande reaktion kunde förspörjas inom Kongl. Kabinettet för
den Utrikes Brefväxlingen när östen
Unrlen år 1958 utsåg Agda Rössel till
Sveriges ständiga ombud hos Förenta
Nationerna.
Därmed inte sagt att man betraktade Agda Rössel som en häst, än
mindre som en åsna, vilket toryoppositionen torde ha gjort med sir Thomas Inskip. Man ansåg helt enkelt att
hon var fel person på rätt plats. Efter
de två år som gått sedan dess torde
denna uppfattning inte ha undergått
några nämnvärda förändringar. De
allra mest älskvärda formulerar nu sin
uppfattning så, att hon är rätt person
på fel plats.
*
Det är inte svårt att förstå den förtrytelse Agda Rössels utnämning
väckte inom den svenska utrikesförvaltningen, när man granskar hennes
meritlista.
Agda Viola Jäderström – namnet
Rössel är en souvenir från ett numera
upplöst äktenskap med den bizarre
samhällstänkaren James Rössel
föddes för ganska precis 50 år sedan
i Gällivare. Hon var nummer fyra av
sex barn i en fattig järnvägstjänstemannafamilj. Flickan hade läshuvud
och framåtanda, fick gå på gymnasium
och drömde om att bli läkare. Sjukdom och ekonomiska svårigheter
hindrade förverkligandet av denna
dröm. Hon hamnade småningom i
Stockholm som damfrisörbiträde, men
lyckades på lediga stunder läsa in sig
på Socialpolitiska Institutet.
Efter att ha utexaminerats från
denna plantskola för socialt verksamma socialdemokrater – grundad
och ledd av Gösta Bagge! – gjorde
hon snabbt en fackligt-politisk karriär. Hon började som personalkonsulent i SARA, blev därefter ombudsman
i Kvinnliga telefontjänstemannaföreningen och under de sista krigsåren
någonting som hette beredskapskonsulent i Stockholms arbetsnämnd.
Samtidigt hade hon blivit ledamot av
TCO :s styrelse och AU och sekreterare
i Yrkeskvinnors Riksförbund. Partivännerna ansåg nu tiden mogen att
placera henne i statstjänst och hon utnämndes vid skördetidens ingång till
konsulent i arbetsmarknadsstyrelsen.
Nu hade klättringen mot toppen begynt på allvar.
År 1948 valdes hon till ordförande i
Yrkeskvinnors Samarbetsförbund och
kom i samband därmed i nära kontakt
med två inflytelserika kvinnliga partivänner, nämligen Alva Myrdal och
Ulla Lindström, som allt framgent hållit sin hand över henne. Samma år
blev hon byråinspektör i arbetsmarknadsstyrelsen och avdelningschef i
Rädda Barnens internationella hjälpverksamhet. Inte ens partivännerna
512
bland hennes överordnade i arbetsmarknadsstyrelsen tycks ha visat
någon större entusiasm för att ta hennes tjänster i anspråk inom verket,
utan länkade i görligaste mån över
hennes verksamhet på det internationella planet. Där fick hon utlopp för
sina energier, särskilt genom att syssla
med flyktingfrågor vilka hon framför
allt under Ungern-krisen lär ha handlagt med betydligt mera beskäftighet
än omdöme.
Därigenom grundlades emellertid
hennes internationella karriär och en
välvillig press gjorde det mesta möjliga – och kanske lite till – av hennes internationella insatser. På arbetsmarknadsstyrelsen smålog man sötsurt när man såg byråinspektör Rössels fotografi på förstasidorna och nå-
gonstans i slutet av vidhängande artikel läste att i hennes följe återfanns
bl. a. arbetsmarknadsstyrelsens överdirektör. Men Agda Rössel blev ett
namn, inte minst sedan hon efterträtt
Alva Myrdal som vice president i
International Federation of Business
and Professional Women och vad
kunde vara naturligare än att vår nå-
diga regering år 1951 utsåg henne till
Sveriges delegat i FN :s kommission
för de mänskliga rättigheterna.
Sedan har det gått av bara farten.
Hon blev FN-delegat 1952, Sveriges
delegat i FN:s kommission för kvinnans rättsliga ställning – i vilken hon
under två år var ordförande – och
vice ordförande i svenska UNICEFkommittim. Så långt allt väl. Men därifrån och till ambassadör och Sveriges
ständiga ombud hos FN är dock ett
långt steg. Hr Undlm, livligt understödd av Ulla Lindström, tvekade dock
inte att föreslå Agda Rössel detta steg
och hon tvekade inte att ta det. Det
vittnar om graden av hennes ambition och – borde man kanske tillägga
– också om arten av hennes omdöme.
Hon hade genom sina förtrogna låtit
förstä att hon väntade sig en upphö-
jelse. Hon hade räknat med att bli ambassadör i Tel Aviv. Men när hon nu
erbjöds FN – så varför säga nej?
Vid det legendariska tillfälle då hr
Unden avskedade Sven Grafström som
svenskt FN-ombud, skedde det med
den bryska men uppriktiga motiveringen att regeringen önskade en partivän på den posten. En sådan fann
man utan svårighet i hr Thorsing.
Huruvida hr Unden betraktade Thorsings efterträdare Gunnar Jarring som
lika partivänlig må vara osagt, men
han tycks i varje fall ha varit tillräckligt vänlig för hr Unden. I fråga om
Agda Rössel var det inget problem.
Hennes merit – om inte den enda, så
i varje fall den absolut avgörande –
för posten var partiboken.
Någonting sådant som ett ramaskri
kan inte tänkas i det svenska utrikesdepartementet, men man inlade verkligen en protest mot utnämningen hos
hr Unden. Den viftades naturligtvis
bort med hela den självrådighet och
egenrättfärdighet som är den gamle
herrn egen. Protesten förestavades
inte av någon speciell personlig motvilja mot Agda Rössel utan av principiella skäl. Den riktade sig helt enkelt
mot det på senare år grasserande ofoget att till chefsposter inom utrikesförvaltningen utnämna socialdemokrater, som varken äger unika kvalifikationer eller spelat en ledande politisk
roll. I serien Oscar Thorsing, Klas
Böök, Ole Jödahl, Rolf Edberg, Alva
Myrdal och Agda Rössel var Agda Rössel droppen, som kom den svenska
karriärdiplomatiens tålamod att rinna
över.
Sedan dess har först Claes Carbonnier, sedan Jens Malling och nu Marc
Giron dragit lasset i den svenska FNrepresentationen. På det sättet går det
ju ändå. Men det är liksom inte det
som är meningen. Försöker man genom samtal med fru Rössels gamla delegationskolleger i FN bilda sig en
uppfattning om hennes person och insatser får man ungefär följande bild.
Hon är inte utan en viss robust charm,
inte obegåvad, har en utpräglad fallenhet för ideflykt och påtagliga sociala ambitioner, men så föga betydande att hon redan därigenom får en
viss betydelse, så att säga av negativ
art.
Vänligt sinnade personer anser att
man gjort fru Rössel en björntjänst
genom att placera henne på en så
krävande och utsatt post. Men vem vet
513
ändå? Kanske hr Unden har sett
längre än andra? Så länge FN spelar
en politisk roll måste fru Rössels utnämning för varje yrkesdiplomat –
och f. ö. varje oförvillad betraktare –
framstå som en utmaning mot det allmänna förnuftet. Men om FN nedsjunker till politisk betydelselöshet och
genom urskillningslösa inval av nya
stater förvandlas till en internationell
storbarnkammare, en kosmopolitisk
lekstuga för ädla vildar – kommer då
inte just Agda Rössel att vara den
idealiska FN-ambassadören?
G. U.
WARGÖNS
AKTIEBOLAG
•
FERROLEGERINGAR
PAPPER
AGDA RÖSSEL
När Neville Chamberlain vid randen
av Armageddon utsåg sir Thomas Inskip till koordinationsminister för
försvaret utbrast en av de ledande
inom toryoppositionen: »En sådan utnämning har inte skett, sedan Galigula gjorde sin häst till konsul!»
En liknande reaktion kunde förspörjas inom Kongl. Kabinettet för
den Utrikes Brefväxlingen när östen
Unrlen år 1958 utsåg Agda Rössel till
Sveriges ständiga ombud hos Förenta
Nationerna.
Därmed inte sagt att man betraktade Agda Rössel som en häst, än
mindre som en åsna, vilket toryoppositionen torde ha gjort med sir Thomas Inskip. Man ansåg helt enkelt att
hon var fel person på rätt plats. Efter
de två år som gått sedan dess torde
denna uppfattning inte ha undergått
några nämnvärda förändringar. De
allra mest älskvärda formulerar nu sin
uppfattning så, att hon är rätt person
på fel plats.
*
Det är inte svårt att förstå den förtrytelse Agda Rössels utnämning
väckte inom den svenska utrikesförvaltningen, när man granskar hennes
meritlista.
Agda Viola Jäderström – namnet
Rössel är en souvenir från ett numera
upplöst äktenskap med den bizarre
samhällstänkaren James Rössel
föddes för ganska precis 50 år sedan
i Gällivare. Hon var nummer fyra av
sex barn i en fattig järnvägstjänstemannafamilj. Flickan hade läshuvud
och framåtanda, fick gå på gymnasium
och drömde om att bli läkare. Sjukdom och ekonomiska svårigheter
hindrade förverkligandet av denna
dröm. Hon hamnade småningom i
Stockholm som damfrisörbiträde, men
lyckades på lediga stunder läsa in sig
på Socialpolitiska Institutet.
Efter att ha utexaminerats från
denna plantskola för socialt verksamma socialdemokrater – grundad
och ledd av Gösta Bagge! – gjorde
hon snabbt en fackligt-politisk karriär. Hon började som personalkonsulent i SARA, blev därefter ombudsman
i Kvinnliga telefontjänstemannaföreningen och under de sista krigsåren
någonting som hette beredskapskonsulent i Stockholms arbetsnämnd.
Samtidigt hade hon blivit ledamot av
TCO :s styrelse och AU och sekreterare
i Yrkeskvinnors Riksförbund. Partivännerna ansåg nu tiden mogen att
placera henne i statstjänst och hon utnämndes vid skördetidens ingång till
konsulent i arbetsmarknadsstyrelsen.
Nu hade klättringen mot toppen begynt på allvar.
År 1948 valdes hon till ordförande i
Yrkeskvinnors Samarbetsförbund och
kom i samband därmed i nära kontakt
med två inflytelserika kvinnliga partivänner, nämligen Alva Myrdal och
Ulla Lindström, som allt framgent hållit sin hand över henne. Samma år
blev hon byråinspektör i arbetsmarknadsstyrelsen och avdelningschef i
Rädda Barnens internationella hjälpverksamhet. Inte ens partivännerna
512
bland hennes överordnade i arbetsmarknadsstyrelsen tycks ha visat
någon större entusiasm för att ta hennes tjänster i anspråk inom verket,
utan länkade i görligaste mån över
hennes verksamhet på det internationella planet. Där fick hon utlopp för
sina energier, särskilt genom att syssla
med flyktingfrågor vilka hon framför
allt under Ungern-krisen lär ha handlagt med betydligt mera beskäftighet
än omdöme.
Därigenom grundlades emellertid
hennes internationella karriär och en
välvillig press gjorde det mesta möjliga – och kanske lite till – av hennes internationella insatser. På arbetsmarknadsstyrelsen smålog man sötsurt när man såg byråinspektör Rössels fotografi på förstasidorna och nå-
gonstans i slutet av vidhängande artikel läste att i hennes följe återfanns
bl. a. arbetsmarknadsstyrelsens överdirektör. Men Agda Rössel blev ett
namn, inte minst sedan hon efterträtt
Alva Myrdal som vice president i
International Federation of Business
and Professional Women och vad
kunde vara naturligare än att vår nå-
diga regering år 1951 utsåg henne till
Sveriges delegat i FN :s kommission
för de mänskliga rättigheterna.
Sedan har det gått av bara farten.
Hon blev FN-delegat 1952, Sveriges
delegat i FN:s kommission för kvinnans rättsliga ställning – i vilken hon
under två år var ordförande – och
vice ordförande i svenska UNICEFkommittim. Så långt allt väl. Men därifrån och till ambassadör och Sveriges
ständiga ombud hos FN är dock ett
långt steg. Hr Undlm, livligt understödd av Ulla Lindström, tvekade dock
inte att föreslå Agda Rössel detta steg
och hon tvekade inte att ta det. Det
vittnar om graden av hennes ambition och – borde man kanske tillägga
– också om arten av hennes omdöme.
Hon hade genom sina förtrogna låtit
förstä att hon väntade sig en upphö-
jelse. Hon hade räknat med att bli ambassadör i Tel Aviv. Men när hon nu
erbjöds FN – så varför säga nej?
Vid det legendariska tillfälle då hr
Unden avskedade Sven Grafström som
svenskt FN-ombud, skedde det med
den bryska men uppriktiga motiveringen att regeringen önskade en partivän på den posten. En sådan fann
man utan svårighet i hr Thorsing.
Huruvida hr Unden betraktade Thorsings efterträdare Gunnar Jarring som
lika partivänlig må vara osagt, men
han tycks i varje fall ha varit tillräckligt vänlig för hr Unden. I fråga om
Agda Rössel var det inget problem.
Hennes merit – om inte den enda, så
i varje fall den absolut avgörande –
för posten var partiboken.
Någonting sådant som ett ramaskri
kan inte tänkas i det svenska utrikesdepartementet, men man inlade verkligen en protest mot utnämningen hos
hr Unden. Den viftades naturligtvis
bort med hela den självrådighet och
egenrättfärdighet som är den gamle
herrn egen. Protesten förestavades
inte av någon speciell personlig motvilja mot Agda Rössel utan av principiella skäl. Den riktade sig helt enkelt
mot det på senare år grasserande ofoget att till chefsposter inom utrikesförvaltningen utnämna socialdemokrater, som varken äger unika kvalifikationer eller spelat en ledande politisk
roll. I serien Oscar Thorsing, Klas
Böök, Ole Jödahl, Rolf Edberg, Alva
Myrdal och Agda Rössel var Agda Rössel droppen, som kom den svenska
karriärdiplomatiens tålamod att rinna
över.
Sedan dess har först Claes Carbonnier, sedan Jens Malling och nu Marc
Giron dragit lasset i den svenska FNrepresentationen. På det sättet går det
ju ändå. Men det är liksom inte det
som är meningen. Försöker man genom samtal med fru Rössels gamla delegationskolleger i FN bilda sig en
uppfattning om hennes person och insatser får man ungefär följande bild.
Hon är inte utan en viss robust charm,
inte obegåvad, har en utpräglad fallenhet för ideflykt och påtagliga sociala ambitioner, men så föga betydande att hon redan därigenom får en
viss betydelse, så att säga av negativ
art.
Vänligt sinnade personer anser att
man gjort fru Rössel en björntjänst
genom att placera henne på en så
krävande och utsatt post. Men vem vet
513
ändå? Kanske hr Unden har sett
längre än andra? Så länge FN spelar
en politisk roll måste fru Rössels utnämning för varje yrkesdiplomat –
och f. ö. varje oförvillad betraktare –
framstå som en utmaning mot det allmänna förnuftet. Men om FN nedsjunker till politisk betydelselöshet och
genom urskillningslösa inval av nya
stater förvandlas till en internationell
storbarnkammare, en kosmopolitisk
lekstuga för ädla vildar – kommer då
inte just Agda Rössel att vara den
idealiska FN-ambassadören?
G. U.
WARGÖNS
AKTIEBOLAG
•
FERROLEGERINGAR
PAPPER