Politik och psykologi

Längan efter ett sammanhang får människor att delta i demonstrationer som kan få en våldsam utgång, enligt en studie som refereras i Psykologtidningen. Kan det också vara en förklaring till att så många röstade på Sverigedemokraterna, trots järnrörsskandaler? undrar Martin Moraeus.

Avståndet mellan psykologi och politik har varit, och är, stort, konstaterar psykologen Jonas Mosskin i en krönika i Psykologtidningen (nr 7). Men ska det fortsättta att vara så? Han uttrycker en oro för att psykologin kommer att bli omsprungen, om inte även psykologer börjar engagera sig politiskt. ”Vi psykologer måste sluta be snällt om inflytande och våga ta ansvar, hur obehagligt det än är att säga som det är”.

Politik handlar om att ta ställning. Psykologi handlar om att lyssna. Att hjälpa andra att själva komma fram till vad som är rätt och fel. Psykologi är att inte ta ställning. Kanske är det detta som har orsakat denna ovilja, alternativt oförmåga, att engagera sig politiskt?

Det är varje intresseorganisations plikt att ställa politiker mot väggen med skarpa frågor om vad politiken kan göra för att främja just dess särintresse. Psykologtidningen gör det den måste göra. Här följer standardmallen för lobbyarbete, enligt modell från läkarfacket – som länge har gjort detta framgångsrikt och från lärarfacken – som ännu inte har nått samma framgång.

Minska utbudet på psykologer genom att utöka titelskyddet och införa behörighetskrav för att få utöva psykologyrket. Givetvis för att ”skydda allmänheten från oseriös yrkesutövning”.

Öka efterfrågan på psykologer genom att utöka psykologers befogenheter och uppgifter i samhället. Psykologer borde få skriva sjukintyg, varje vårdcentral ska ha tillgång till en psykolog.

Minskat utbud och ökad efterfrågan. Så ska en slipsten i dras!

Tidningen blir riktigt intressant när den lämnar den lobbyism som den, till synes en aning motvilligt, utövar i sin ”valspecial”. När den låter systrarna Emma och Hanna Bäck presentera sin forskning blir det riktigt läsvärt, tankeväckande och bra. Emma är doktor i psykologi, Hanna är docent i statsvetenskap. Deras artikel handlar om drivkrafterna bakom politisk aktivism.

Hur kan man förstå varför vissa människor väljer att engagera sig politiskt, på så olika sätt? ”För att bättre förstå varför människor väljer att rösta måste man gå till det psykologiska”, säger Emma Bäck.

Forskarna konstaterar att valdeltagandet i svenska riksdagsval fortfarande är högt, trots att engagemanget i partipolitiska organisationer har minskat. Människor väljer andra former av politiskt deltagande. Speciellt protester har blivit vanligare. Något som tidigare har ansetts vara extremt.

Vad är det dåsom gör att människor är villiga att göra den uppoffring det innebär att deltaga i en demonstation? Där de dessutom riskerar att hamna i en situation som urartar i bråk med polis eller motdemonstranter.

Den första slutsatsen är, till synes, uppenbar. En förutsättning för deltagande i en demonstration är att ”hen kan och att hen vill”. Att ha möjlighet att avsätta tid och pengar för att åka till en demonstration gör att de socio-ekonomiska faktorerna påverkar vilka som oftare engagerar sig i aktivism och demonstrationer.

Men varifrån kommer viljan att engagera sig? För det första är det mycket vanligare att individer som identifierar sig som vänster på den politiska skalan deltar i protester än de som är till höger. Artikeln ger oss inget svar på varför det är så. Forskarna fokuserar i stället på de psykologiska orsakerna till att vissa väljer att delta i sådana här sammanhang. Vår djupt nedärvda vilja att känna samhörighet är drivkraften. Särskilt starkt blir detta hos personer som tidigare, i något annat sammanhang, har upplevt känslor av avvisning. Forskningen visar att samma område i hjärnan som aktiveras vid extrem fysisk smärta även aktiveras vid social utfrysning. Där är vi människor extremt känsliga, även för småsubtila signaler på icke-acceptans.

När vi utsätts för detta blir vår längtan att hitta ett sammanhang, eller en grupp, där vi kan få känna tillhörighet och acceptans, stark. Så stark att vi är beredda att bortse från att den nya gruppen ägnar sig åt politiskt våldsamma handlingar. Vi blir till och med benägna att själva utföra sådana.

Den studie som refereras handlar om demonstrationer och politisk aktivism, men kanske kan dess slutsatser användas till att ge svar även på andra frågor kring människors val och sympatier?

Hur kan det komma sig att 13 procent av befolkningen är beredda att rösta på Sverigedemokraterna, trots järnrörsskandaler och förkastliga uttalanden från ledande politiker? Är det kanske vi övriga som, genom att så tydligt ta avstånd och exkludera dem från vår gemenskap, skapar de signaler i hjärnan som gör att de är beredda att bortse från järnrören?

Martin Moraeus är lantbrukare från Orsa och går Svenska Nyhetsbyråns skribentskola.

Läs mer:
Psykologin i SD:s väljarbas av Ralph Sundberg