Stort intresse för utställning om RAF
RAF – Terroristische Gewalt
Deutsches Historisches Museum, DHM, Berlin
Utställning t o m 26 april 2015
Baader Meinhof-ligans, eller Röda armé-fraktionen (RAF) som de själva kallade sig, härjningar präglade den västtyska samhällsdebatten under min uppväxts många resor till landet. Överallt på färjor, gränsstationer och rastplatser såg jag affischerna med bilder på de efterlysta terroristerna. En gång blev vi till och med stoppade vid gränsen till Belgien eftersom polisen tyckte min pappa liknade någon av de efterlysta terroristerna. Mitt intresse för fenomenet Röda armé-fraktionen har därefter varit stort.
På Deutsches Historisches Museum, DHM, i Berlin pågår en utställning om Röda armé-fraktionen som egentligen skulle ha avslutats i mars men som på grund av stort intresse förlängts till 26 april. Utställningen visar dokument och föremål med koppling till Baader Meinhof-ligans olika terroristdåd som sammanställts av och först visats på Haus der Geschichte Baden-Württemberg. De flesta terroristdåden skedde i sydvästra Tyskland men historien började i Västberlin.
Efter andra världskriget valde DDR att hävda att landet inte hade någon som helst relation med nazityskland. Västtyskland försökte på många sätt ta sitt ansvar men många individer som varit med under kriget fanns kvar och gjorde nya karriärer i den nya republiken. En proteströrelse bland studenter i Västberlin riktade kritik mot detta och mot USA. En extrem grupp började också genomförde olika former av provokationer för att skapa uppmärksamhet för sin agenda.
I samband med demonstrationer mot Shahen av Irans besök i Berlin 1967 dödades studenten Benno Ohnesorg till synes helt oprovocerat av en polis. Efter detta radikaliserades RAF ytterligare. De sprängde bomber och genomförde terroraktioner i sydvästra Tyskland. När medlemmar i RAF arresterades svarade de med kidnappningar och flygkapningar. Ibland hävdas att RAF till skillnad mot dagens terrorister bara angrepp samhällstoppar men så var inte fallet. Bombattentat mot Springer Verlag i Hamburg och kapningen av Lufthansaplanet Landshut drabbade inte bara arbetsgivarchefer och bankdirektörer. RAFs aktioner och polisens insatser trappades upp allt mer fram till den så kallade tyska hösten 1977 då ligan i september kidnappade och mördade arbetsgivarchefen Hanns Martin Schleyer. Den 18 oktober begick Andreas Baader, Gudrun Ensslin och Jan-Carl Raspe självmord i Stammheimfängelset.
Provokationerna från RAF syftade till att få BRD att framstå som en brutal polisstat. Lyckades de med detta? Det är denna frågeställning som jag funderar på när jag lämnar utställningen. I princip följer utställningen filmen The Baader Meinhof Komplex så den som inte hinner till Berlin denna månad kan se filmen istället.
På sätt och vis påminner utställningen om RAF om en tidigare utställning i Deutsches Historischen Museum. På 80-talet fanns en måttligt verklighetsnära utställning om DDRs historia. Efter murens fall fanns denna utställning med bland annat DDR-ledaren Otto Grotewohls skrivbord kvar i flera år. Alla visste att DDR-utställningen inte visade hela sanningen men den utgjorde ett viktigt tidsdokument; den visade hur DDR-diktaturen valde att skildra sig själv. Som sådan fanns det en viktig poäng i att behålla utställningen och själv tillhör jag dem som saknar både Otto Grotewohls skrivbord och det nu rivna Palast der Republik. Även falsk historieskrivning som utställningar och byggnader som ska ge sken av demokrati kan vara värd att spara och visa upp för kommande generationer.
På lite samma sätt ser jag på den nu aktuella RAF-utställningen. Utställningen ger en rättvis bild av hur Västtyskland såg på RAF då det begav sig. Den tar upp den i detta perspektiv än i dag högst relevanta frågeställningen hur hårt en demokratisk rättsstat ska agera mot inhemsk terrorism. Kan man acceptera åtgärder som även går ut över den egna befolkningen? Som svensk tänker man på exempelvis FRA-debatten.
Men i dag vet vi också att den västtyska polisen Karl-Heinz Kurras som sköt studenten Benno Ohnesorg under studentprotesterna 1967 var en Stasi officer. Detta känsliga och kanske avgörande kapitlet om Stasi och RAF i Tysklands moderna historia behandlas högst extensivt på utställningen på DHM.
Polisen Karl-Heinz Kurras hade varit inofficiell medarbetare, IM, till Stasi sedan 1955. Efter skottet mot Ohnesorg backade den västtyska polisen upp Kurras som hävdade att han skjutit i nödvärn. Att Kurras och flera andra som var med på platsen i samband med mordet var Stasimedarbetare kom fram först 2012 och ett intensivt utredningsarbete påbörjades för att få fram om och i så fall på vilket sätt Stasi haft ansvar för skottet. Kurras gick nyligen bort och vägrade in i det sista att berätta mer än han gjorde 1967, många av de som var med finns inte längre och den nya utredningen lades ned. Frågan kvarstår om Kurras agerade på order från Normannenstraße eller på egen hand? I Stasis arkiv finns inget men kanske var det en så het fråga att inga papper upprättades eller sparades?
Klart är att RAF fick militär träning av Stasi och att de fick avgörande logistisk support från DDR-diktaturen. Ulrike Meinhof arbetade på vänstertidskriften Konkret i Hamburg som finansierades av Stasi. Västtyska myndigheter trodde in i det längsta att efterlysta terrorister fanns i mellanöstern eller Jemen när de i själva verket bodde i Dresden eller Frankfurt Oder. RAFs insatser destabiliserade västtysk politik. Och efter murens fall försvann RAF.
I dag när vi ser hur gröna män på Krim är en del i modern krigsföring börjar vi lära oss att det som ska föreställa inhemsk terrorism kanske är något annat. Om man ser på RAF med dagens kunskap om hur Stasi arbetade kanske historien sett helt annorlunda ut. Insatserna mot RAF kanske inte handlade om att bevaka den egna befolkningen utan om något helt annat. Om detta handlar dock inte utställningen på DHM.
Anders Ydstedt är rådgivare till företag och organisationer och styrelseordförande för Svensk Tidskrift.