Svensk konservatism i perspektiv
1969
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
BIRGER HAGÅRD:
Svensk konservatism
i perspektiv
Den svenska konservatismen tas
förunderligt sällan upp till debatt,
påpekar universitetslektor Birger
Hagård, som i denna artikel granskar
de resultat, som docent RolfTorstendahl
kommit fram till i sin avhandling
”Mellan nykonservatism och
liberalism. Idebrytningar inom högern
och bondeförbundet 1918-1934”. En
av Torstendahls viktigaste slutsatser
berör den idemässiga orsaken till
brytningen mellan Allmänna
valmansförbundet och Sveriges
Nationella Ungdomsförbund 1934. Man
har länge trott, att AVF av något slags
demokratiska renlighetskrav tvingades
att göra sig kvitt ett alltmera
nazistanstucket ungdomsförbund.
Torstendahl visar emellertid
övertygande, skriver Hagård, att
tvistefrågan låg på ett annat plan och
främst gällde statsmaktens omfång.
AVF och Arvid Lindman vägrade att
acceptera SNU:s planhushållningstankar, medan den yngre högergenerationen vägrade att acceptera
AVF:s ekonomiska liberalism.
Det har stundom påtalats vilken säregen
historielöshet, som utmärker den svenska politiska debatten. Detta gäller –
mirabile dictu – särskilt för de borgerliga partiernas vidkommande. Måhända
förvånar det mindre, då det är fråga
om folkpartiet och centerpartiet. För
många liberaler är utan tvivel traditionslösheten en bärande princip, och
för centerpartiet, som just i inbrytningen
i städerna kan se nyckeln till sina framgångar på senare tid, ligger det självfallet inte särskilt nära till hands att erinra
om bonderörelsens genombrottstid. Moderata samlingspartiet gör dock anspråk
på att företräda en konservativ idthradition med en fast förankring i den historiska kontinuiteten. Mot den bakgrunden förvånar det, att partiets idedebatt i så liten utsträckning har anknytning till tankegångar, som utformats av
tidigare ledande konservativa personligheter och debattörer. Det hör till undantagen att Lindman, Bagge, Domö eller
för den delen Hjalmarson eller Heckscher åberopas eller citeras. Och dock är
det ju inte så, att problematiken i dagens
samhälle är så unik, att inte diskussionen
i förgången tid i många hänseenden
skulle kunna ge både inspiration och
stundom vägledning.
Självfallet finns det både en (handlings)programmatisk och en praktisk politisk kontinuitet i högerpartiet-moderata samlingspartiet. Men likafullt överraskar det, att man i den ideologiska diskussionen så sällan blickar tillbaka på
den svenska konservativa idedebatten.
374
Möjligtvis kan någon gång Burke eller
Disraeli omnämnas men aldrig Hjärne
eller Kjellen.
Varpå kan denna frånvaro av tillbakablick bero? Förhåller det sig så, att
den svenska högern efter nära fyrtio år
i praktiskt taget permanent opposition
hemfallit åt att låta konjunkturbedömningarna och taktiken vara så avgörande för partiets ställningstagande, att bekännelsen till historisk kontinuitet endast blivit en tom fras? Anser man det
helt enkelt inte finnas något värdefullt
i en äldre tids konservativa åskådning
(varigenom naturligtvis begreppet konservatism applicerat på dagens åskådning blir irrelevant)? Eller gör brytningen mellan högern och dess ungdomsrörelse 1934 det ideologiska bakåtperspektivet så känsligt, att man helst vill undvika problemkomplexet? Eller är det så,
att kunskap helt simpelt saknas om den
tidigare konservativa idedebatten?
Ideutvecklingen
Visserligen finns det inte några direkt
populära och lättillgängliga översikter
över konservatismens ideutveckling i
Sverige, men vetenskapen har dock –
låt vara i begränsad utsträckning –
ägnat konservatismen någon uppmärksamhet. Gunnar Heckscher har i ”Svensk
konservatism före representationsreformen” gjort en analys av konservatismens utveckling under förra århundradets första hälft, den utveckling som
kulminerade i motståndet mot representationsreformen och som bl a ledde till
uppkomsten av vårt första riksdagsparti med en klart utformad konservativ
idebakgrund under August von Hartmansdorffs ledning. Nils Elvander har
i sin avhandling ”Harald Hjärne och
konservatismen” behandlat den efterföljande tidsperioden fram till 1922.
Ä ven om hans framställning centrerats
till Hjärne, omfattar den likväl också
en analys av den konservativa idedebatten i stort under tidsperioden. Ett särskilt avsnitt ägnas åt Rudolf Kjellen, och
även andra konservativa förgrundsgestalter som Hans Forssell, Oscar Noren,
Oscar Alin och Adrian Molin passerar
revy.
En nyutkommen undersökning av docent Rolf Torstendahl, ”Mellan nykonservatism och liberalism” (Studia Historica Upsaliensia, Svenska Bokförlaget),
behandlar ”idebrytningar inom högern
och bondepartierna 1918-1934”. Författarens grundläggande problemställning är ståndpunkterna till frihet och
stat. Detta innebär, att han till stor
del kommer att syssla med högerns och
bondeförbundets anpassning till demokratien. skulle denna accepteras eller ej?
Antisocialism står emot statssolidaritet
och återspeglas i ställningstaganden till
den ekonomiska och sociala politiken.
Korporativa tankegångar bryts mot liberalt färgade demokratiska. Och gammalliberala ideer om individens maximala frihet erbjuder samtidigt en stark
konkurrens.
En väsentlig utgångspunkt för att rätt
kunna förstå dessa idebrytningar är ideutvecklingen under 1800-talet och fram
till första världskrigets slut. Konservatismens främsta motståndare under
1800-talet var liberalismen. I kritiken
mot laissez-faire liberalismen kunde
konservativa och förmarxistiska socialister förenas, låt vara från skilda utgångspunkter. Det är betecknande, att
det många gånger är svårt att skilja de
båda skolorna åt. Helhetens intresse
ställs från konservativ sida mot liberalismens individualistiska. I England blir
under Disraeli sociala reformer i syfte
att överbrygga klyftan mellan ”de två
nationerna” – rika och fattiga – konservatismens svar på manchesterliberalismen. Mot slutet av 1800-talet förändras mönstret. Den marxistiskt inspirerade socialismen får vind i seglen, och
konservatismen upptar mycket av den
äldre liberalismens försvar för individens fri- och rättigheter som ett vapen
mot socialismens ekonomiska jämlikhetssträvanden och krav på statsmaktens expansion. Gentemot denna omorientering inom högern reagerar den
s k nykonservatismen, som i stället är
beredd att med anknytning till en äldre
idetradition om staten som en organism
gå i bräschen för att staten tar sig an
sina olika lemmar, dvs genomför en aktiv ekonomisk och social politik. Häri
ligger nyckeln till förståelse av de skeenden, som bl a ledde fram till brytningen
mellan Allmänna valmansförbundet
(AVF) och Sveriges Nationella Ungdomsförbund (SNU).
375
”Extrem konservatism?”
T Orstendahls framställning har många
förtjänster. Den fyller ut ett tomrum
i vår idehistoriska litteratur. En viss
kritik kan dock redan inledningsvis riktas. På sakligheten finns intet att anmärka, när han redovisar sina resultat.
Framför allt är han välgörande fri från
”bias”, när han analyserar de idemässiga
orsakerna till brytningen mellan AVF
och SNU. Så mycket mera förvånande
är det, att han utan närmare begreppsdefinition använder uttrycket ”extremkonservatism” som synonymt med begreppet nykonservatism. Han anger, att
ett konservativt värdesystem i hans
framställning ”utgår från att det politiska förstarangsintresset bör vara att
stärka och utvidga samhörigheten i staten och/eller andra organisatoriska enheter”. På motsvarande sätt utgår det
system, han benämner liberalt, ”från att
individuell frihet är primärt eftersträ-
vansvärd”. Men vad som skulle vara
”extremt” definieras inte.
Att nykonservatismen i den vetenskapliga litteraturen för Tysklands vidkommande under mellankrigstiden kommit
att betecknas som extrem konservatism
är självfallet inte någon tillräcklig motivering för att motsvarande applicering skall göras på svenska förhållanden. Inte heller går det utan vidare att
”läsa sig till” vad T Orstendahl menar
med termen ”extrem”. Möjligen menar
han begrepp sådana som nationalism,
nationalromantik, korporatism, bondeidealisering och rasism. Det är dock up- 376
penbart, att alla ideologiska begrepp
måste ses i sina tidssammanhang. Och
är de till stor del allmänt omfattade som
de nämnda var alltifrån förra seklets
slut fram till 1930-talet, blir epitetet
extrem meningslöst.
Det bör också påpekas, att Torstendahl baserar sin undersökning på material som säges ha att göra med ”inre
partiuppbyggelse och utåtriktad valpropaganda” från AVF, SNU, Bondeförbundet och Jordbrukarnas riksförbund.
Tidskrifter, småskrifter och politiska
broschyrer har genomgåtts systematiskt.
Bl a utgör Svensk Tidskrift en viktig
källa. Det är möjligt, att den bild, som
Torstendahl ger, åtminstone delvis kan
komma att förändras, då den kompletteras med riksdags- och tidningsdebatten, som endast undantagsvis har beaktats. Detta är dock luckor, som lätt kan
täppas till.
Bondeförbundets åsklidning
Torstendahl visar hur bondeförbundet
från början hade vad han kallar ”en
markerat extremkonservativ profil”. I
den åskådning, som dess företrädare gav
uttryck för, fanns nationalismen som
grund. Nationalromantiken, som alltsedan 1800-talet hade vunnit terräng,
spelade en framträdande roll. Två andra typiska drag var antikapitalismen i
betydelsen ”det internationella storkapitalet” och antibyråkratismen, den senare givetvis underblåst av motsatsställningen mellan jordbrukare och myndigheter under första världskriget. Det intressanta är emellertid, att bakom såväl
antikapitalismen som antibyråkratismen
fanns en gemensam individualistisk och
liberal frihetsuppfattning. I ett centraliserat och byråkratiskt system fanns inte
något utrymme för den enskildes strä-
vanden. Och bonden var nu en gång
van vid att sköta sitt utan inblandning.
Därmed kan antibyråkratismen också
sammankopplas med allmogeidealiseringen. Odalmannen betraktades som
något av ett ideal, men steget var inte
långt till att vidga begreppet till att omfatta hela medelklassen som företrädare
för de ”rotfasta” i motsats till industriarbetarna. Den bästa och största delen
av medelklassen utgjorde dock bönderna. Följaktligen blev böndernas intressen oskiljaktiga från rikets, helhetens, intressen. Bondeintressena blev
riksintressen. Och lät man varje intresse
få vad som tillkom det, uppnåddes en
intresseharmoni. Detta innebar emellertid, att intressepolitiken försvarades på
delvis andra grunder inom bonderörelsen än bland de nykonservativa. För de
senare var organismteorien utgångspunkten och korporatismen blev ett sätt
att legitimera intressepolitiken.
Det borde ha legat nära till hands för
bonderörelsen att acceptera ett korporativt samhällsskick. Detta skedde nu inte,
vilket framhäves av TorstendahL Tankarna hade emellertid ett betydande gehör hos Jordbrukarnas riksförbund (som
slogs samman med bondeförbundet
1921) under de diskusioner, som fördes
1917. Främst på tillskyndan av Nils
Wohlin, som fram till sitt inträde i
Tryggers ministär kan betecknas som
bonderörelsens ”chefsideolog”, övergavs
emellertid dessa ideer. Jordbrukarnas
riksförbund och även bondeförbundet
kom i huvudsak att acceptera Wohlins
syn på författningsfrågan, vilket bl a
innebar att man gav upp motståndet
mot den lika kommunala rösträtten.
Knda fram till början av 1930-talet
fanns det dock en utbredd skepsis mot
såväl demokratien som parlamentarismen.
Kven om konservativa värderingar
dominerade inom bondeförbundet, fanns
det också inslag av en liberal åskådning,
något som särskilt kom till uttryck i det
ekonomiska programmet. I början av
1930-talet förändrades emellertid bilden. TOrstendahl skildrar hur man inom
bondeförbundet successivt ger upp de
liberala värderingarna beträffande politikens innehåll. Tanken på en allomfattande statsmakt med bl a en reglerad
ekonomi accepteras, men samtidigt uppger man den konservativt färgade kritiken av politikens former och blir benä-
gen att acceptera den demokratiska parlamentarismen. Därmed jämnas också
den ideologiska vägen för en samverkan
med socialdemokraterna.
Högersynen
Högern inrymde många ideologiska
schatteringar. En gammalliberal laissezfaire politik hade många anhängare,
men mot en sådan åsHdning stod både
377
de nykonservativa, vilka framhävde
statsintressets betydelse, och de ”moderata” konservativa med ambitionen att
förena en individualistisk syn med statsintressets krav. Arvid Lindman, den moderna högerns grundare, hade som partiledare en svår uppgift då det gällde att
hålla samman de stridande viljorna och
ideerna. Alldeles klar var långtifrån heller hans ideologiska inställning. Det
finns, menar Torstendahl helt riktigt, en
dubbelbottnad värderingsgrund. Lindman sökte förena begreppen individualism och nationell statlig helhet. Han
gick dock långt på den ekonomiska liberalismens väg, även om det fanns inskränkningar. Riksintresset betonades
skarpt och särskilt gentemot klassintressena. Udden mot bondeförbundet var
uppenbar, eftersom Lindman såg som en
huvuduppgift att samla alla icke-socialister under en gemensam politik. Gentemot demokratien var han i början av
1920-talet starkt kritisk, för övrigt en
allmän högeruppfattning vid denna tid.
I början av 1930-talet bekände sig Lindman till ”folkstyre” enligt konservativ
tradition, men den demokratiska parlamentarismen behövde naturligtvis inte
vara – och var det enligt Torstendahl
icke – för Lindman den bästa formen.
Helt i enlighet med flertalet högermän
bekände han sig till kravet på en stark
regeringsmakt.
Särskilt intressant är Torstendahls genomgång av Svensk Tidskrifts ideologiska inställning under den angivna perioden, eftersom tidskriftens redaktör
378
under 1920-talet, Gösta Bagge, skulle
bli Lindmans efterträdare som högerledare. Torstendahl jämför åskådningen
i Svensk Tidskrift med den hos Arvid
Lindman och finner klara åtskillnader.
Vad gällde politikens innehåll var värderingsgrunden utpräglat liberal för
Svensk Tidskrift, särskilt i ekonomiskt-politiskt hänseende. Bagge sekunderades av sin tidigare medredaktör Eli
Heckscher. Mot en kollektivistisk solidaritet på konservativ grundval anfördes argument, som framhävde den individuella friheten. När det gällde politikens former tog Svensk Tidskrift däremot en klart konservativ ståndpunkt.
Parlamentarismen underkändes och demokratien kritiserades. En stark statsoch regeringsmakt motiverades med utgångspunkt från tanken på den statliga
helheten. Torstendahl uttrycker skillnaden mellan Lindman och Svensk Tidskrift på följande sätt: ”Blandningen av
konservativa och liberala värderingsgrunder fanns såväl i Svensk Tidskrift
som hos Lindman. Däremot var det en
klar skillnad i tillämpningen av de olika
värderingsgrundvalarna. Medan Lindman lät det konservativa värderingsmönstret genombryta det liberala punktvis beträffande politikens innehåll och
i synnerhet beträffande den ekonomiska
politiken och sökte motivera hela sitt
relativt moderata program på författningsområdet med konservativa argument, fanns det i Svensk Tidskrift en
klar skillnad mellan politikens former
och innehåll.”
Inom SNU fanns det redan i slutet
av tiden kring första världskriget åtskilliga idegivare, som önskade bygga
vidare på den nykonservativa linje, som
haft Kjellen men delvis också Hjärne
som inspiratörer. Till inspiratörernas
krets skall också föras Adrian Molin,
vilken liksom Nils Wohlin i propagandan mot emigrationen vid seklets början
funnit en klart antiliberal utgångspunkt.
Molins tidskrift ”Det nya Sverige” var
också en samlingspunkt, där såväl äldre
som yngre ”unghögermän” kom till tals.
Liksom inom AVF ställde man sig inom
SNU kritisk mot demokratien. Några
utformade sina tankar närmare. Jarl
Hjalmarson, Rutger Essen och Gustaf
Olsson utgick från organismteorien och
underkände demokratien som sågs som
uttryck för en atomistisk och liberal individualism. Sture Bolin och Elmo Lindholm utformade mera djupgående teorier. Bolin inspirerades av de Maistre,
en av den franska kontrarevolutionens
teoretiker par excellence, och såg auktoriteten som en av konservatismens
viktigaste grundvalar. Lindholm presenterade under inflytande av Charles
Maurras ett nykonservativt program,
där han särskilt betonade statsmaktens
auktoritet med en personifiering i
kungamakten. Men för en oinskränkt
statsmakt hade han intet till övers.
Tvärtom underströk han betydelsen av
att statsmakten, även om den var stark,
inskränktes – decentralisering och ökad
kommunal självstyrelse sågs som något
väsentligt. I enlighet med sin organismteoretiska utgångspunkt ställde sig Lindholm positiv till korporatismen. Erik
Arrhen var kritisk mot demokratien
och accepterade mycket av auktoritetstänkandet men försvarade individualismen. Gunnar Heckscher bekämpade
kollektivismen och auktoritetstänkandet
hos nykonservatismen och gjorde sig till
talesman för liberala värderingar.
Brytningen AVF-SNU
Det fanns således många ideologiska
synsätt inom såväl AVF som SNU. Detta betydde dock mindre för sammanhållningen både vad politikens form och
innehåll beträffade så länge det inte berörde vissa för särskilt Lindman grundläggande principer på den ekonomiska
politikens område.
Inom SNU dominerade länge gammalliberala tankar den programmatiska
utformningen av den ekonomiska politiken. Detta gällde de båda programmen
1919 och 1929, medan däremot arbetsprogrammet 1934 har ett utpräglat nykonservativt innehåll. Under åren 1929
-1934 genomgick SNU i ekonomisktpolitiskt hänseende en total omvandling. Liksom Bondeförbundet blev SNU
statsbejakande och positivt till en planhushållningspolitik. Förändringen skedde delvis under inspiration av de nykonservativa ideernas frammarsch ute
i Europa. Vissa av nazismens och fascismens ideer accepterades. Särskilt gällde
detta statsmaktens förhållande till den
ekonomiska och sociala politiken. Detta
gjorde dock självfallet inte SNU nazis- 379
tiskt, lika litet som Bondeförbundet.
Det blev främst SNU:s förbundsordfö-
rande, som gick i bräschen för de nya
ideerna om ”nationell planhushållning”.
Samhällssolidariteten utgjorde ledstjärnan. Nazism och fascism ansågs ge ovidkommande associationer, medan Lindholm däremot uttryckligen pekade på
Roosevelts New Deal och franska förebilder som inspirationskällor. Han knöt
också direkt an till Kjellens ”nationella
socialism”.
Torstendahl klargör, att Lindmans kritik av SNU i hög grad gällde just den
ekonomiska politiken. SNU:s angrepp
på den ekonomiska liberalismen och dess
krav, att det ekonomiska livet skulle
underordnas statsmaktens auktoritet,
kunde inte accepteras av Lindman under
några omständigheter. Hans åskådning
byggde ju till betydande del på föreställningen om en skarp gränslinje mellan
socialism och borgerlighet i den ekonomiska politiken. Också kritiken av
SNU:s författningspolitiska inställning
med ett visst korporatistiskt inslag spelar en viss roll. Däremot betyder inställningen till demokratien ingenting i sammanhanget, och rasistiska föreställningar var överhuvudtaget av underordnad
betydelse. Att sedan hela frågan om
planhushållning både av Lindman och
AVF i dess propaganda åren 1933-34
sammankopplades med nazismen, är en
annan sak. Från SNU:s sida uppfattades inte frågan på det sättet. För de
nykonservativa var det avgörande att
få den svenska högern att överge den
380
ekonomiska liberalismen för att i stället
slå in på de vägar, som de nya tidsströmningarna tycktes kräva. Bondeförbundet
gjorde det men inte högern. Detta betydde, säger Torstendahl, att ”en traditionellt liberal värdering hade segrat
över en traditionellt konservativ”.
Röttema bak~t
Torstendahls tidsmässiga begränsning av
sin undersökning har övervägande fördelar. Men det bör påpekas, att den bristande kännedomen om tiden före 1918
också i vissa fall kan leda till skevheter
i bedömningen. Icke onaturligt faller
Torstendahl vad beträffar den konservativa ideutvecklingen före 1918 till stor
del tillbaka på Elvanders framställning.
Denna täcker dock inte den konservativa idedebatten under 1900-talets första decennier. Torstendahl påpekar helt
riktigt, att varken Hjärne eller Kjellen
var talesmän för de konservativa riksdagspartierna. Dessa var till stor del
konturlösa. Men hur förhöll det sig med
de många konservativa ”hjälporganisationerna”, sådana som Svenska folkförbundet, Sveriges Allmoge eller Sveriges
Landtmannaförbund för att nämna några exempel? Det tog sin tid, innan AVF
framstod som en i egentlig mening modern val- och partiorganisation. Desto
väsentligare är det för framtiden att
undersöka vilken roll som högerns
många städorganisationer spelade. För
många av dem torde det vara berättigat
att anta, att de drevs av mera klart utformade ideologiska bevekelsegrunder
än AVF. I varje fall torde detta gälla
Svenska folkförbundet.
Om debatten före 1918 klarlagts tillfyllest, borde det ha varit möjligt för
Torstendahl att ännu tydligare än vad
han gör betona nykonservatismens rötter
bakåt i tiden. Den konservativa nationalismen i Sverige hade fått näring
framför allt i tullfrågan på 1880-talet
och därefter såväl i försvarsfrågan som
unionsfrågan. Under årtiondet före första världskriget gav dessutom emigrationsfrågan en mäktig inspiration till det
nationella lägret – såväl det konservativa som det liberala. I detta sammanhang uppträdde också jordfrågan som
ett delproblem av stor betydelse. Gentemot ett liberalsocialistiskt krav på gynnande av småbrukarrörelsen och besittningsrätt framför äganderätt kom att
stå, inspirerat främst av Nils Wohlin,
ett högerkrav på att samhället skulle
slå vakt om det bärkraftiga bondejordbruket, detta trots att småbrukarröretsen från början framför allt var socialkonservativt motiverad.
Överhuvudtaget förefaller det som
om Torstendahl alltför mycket begränsar bondeidealiseringens omfattning.
Han anger, att den skulle ha fått sin
programmatiska kodifiering i bondeförbundets grundprogram 1933. Mot detta
kan ställas vad som sades i programmet
för det s k Åsenpartiet, lantmannapartiet inom Älvsborgs läns mellersta valkrets, redan 1911, där det hette, att då
jordbruket var modernäringen följde
därmed också, att bönderna var rikets
”märg och kärna”. Detta ledde i sin tur
automatiskt till att bondesamling var
att uppfatta som en åtgärd för att tillgodose ”fäderneslandets välfärd”. Vad
Torstendahl kallar bonderomantik var i
själva verket i hög grad florerande ända
från 1800-talet till fram på 1940-talet,
då Nils Wohlin bejakade sin ungdoms
åskådning, att storstäderna var att betrakta som ”förbränningsugnar av folkmaterialet”. Och parollen ”tillbaka till
jorden” kunde också ha en ekonomisk
bakgrund, som t ex när Wohlin tillsammans med socialdemokraterna Fabian
Månsson och Edvard Björnsson 1922
pläderade för kraftfulla åtgärder för att
nybilda besuttna bondejordbruk, eftersom det kunde befaras att industrialiseringen fört in många europeiska samhällen i en ekonomisk ”återvändsgränd”.
Viktig forskningsinsats
Detta är emellertid endast randanmärkningar, som inte skall tillåtas fördunkla
Torstendahls forskningsinsats. Denna är
särskilt betydelsefull vad det gäller klargörandet av den idemässiga bakgrunden
till brytningen mellan AVF och SNU.
Länge har på många håll den uppfattningen gjort sig gällande, att AVF av
något slags demokratiska renlighetskrav
tvingades att göra sig kvitt ett nazistanstucket ungdomsförbund. Detta förhållande tycktes också till en del bestyrkas av Eric Wärenstam i hans avhandling ”Sveriges Nationella Ungdomsför- 381
hund och högern 1928-1934”. Wärenstams ”konspirationsteori”, dvs att den
s k lundakonservatismens anhängare
målmedvetet strävade efter att omvandla SNU i nazistisk riktning, avvisas
emellertid övertygande av TorstendahL
De idemässiga brytningarna låg på ett
annat plan. Tvistefrågan var statsmaktens omfång. AVF:s ekonomiska liberalism kunde inte accepteras av en yngre
högergeneration, och Lindman och AVF
kunde inte aceptera tanken på planhushållning, vilken oavsett om den förekom
i kommunistisk, nazistisk eller socialistisk tappning ansågs leda till diktatur.
Brytningen mellan AVF och SNU
fick konsekvenser, som ända in i våra
dagar påverkat högerpartiet – moderata samlingspartiet. Partiet förlorade
Sveriges största ungdomsorganisation.
Högerns Ungdomsförbund har aldrig
lyckats återvinna den position, som
SNU innehade. En stor del av en generation gick förlorad för högerpartiet,
och värre för partiet var, att många av
dessa var aktiva, politiskt kunniga och
erfarna krafter. Många av dem fick
orättmätigt naziststämpeln på sig. Hö-
gerpartiet förvandlades i sin tur i alltmera liberal riktning och blev under
lång tid ett nejsägareparti. Gång efter
annan har nya idebrytningar inträffat
mellan konservativa och liberala värderingar, och ännu har sannolikt inte den
sista striden utkämpats.
Svensk konservatism
i perspektiv
Den svenska konservatismen tas
förunderligt sällan upp till debatt,
påpekar universitetslektor Birger
Hagård, som i denna artikel granskar
de resultat, som docent RolfTorstendahl
kommit fram till i sin avhandling
”Mellan nykonservatism och
liberalism. Idebrytningar inom högern
och bondeförbundet 1918-1934”. En
av Torstendahls viktigaste slutsatser
berör den idemässiga orsaken till
brytningen mellan Allmänna
valmansförbundet och Sveriges
Nationella Ungdomsförbund 1934. Man
har länge trott, att AVF av något slags
demokratiska renlighetskrav tvingades
att göra sig kvitt ett alltmera
nazistanstucket ungdomsförbund.
Torstendahl visar emellertid
övertygande, skriver Hagård, att
tvistefrågan låg på ett annat plan och
främst gällde statsmaktens omfång.
AVF och Arvid Lindman vägrade att
acceptera SNU:s planhushållningstankar, medan den yngre högergenerationen vägrade att acceptera
AVF:s ekonomiska liberalism.
Det har stundom påtalats vilken säregen
historielöshet, som utmärker den svenska politiska debatten. Detta gäller –
mirabile dictu – särskilt för de borgerliga partiernas vidkommande. Måhända
förvånar det mindre, då det är fråga
om folkpartiet och centerpartiet. För
många liberaler är utan tvivel traditionslösheten en bärande princip, och
för centerpartiet, som just i inbrytningen
i städerna kan se nyckeln till sina framgångar på senare tid, ligger det självfallet inte särskilt nära till hands att erinra
om bonderörelsens genombrottstid. Moderata samlingspartiet gör dock anspråk
på att företräda en konservativ idthradition med en fast förankring i den historiska kontinuiteten. Mot den bakgrunden förvånar det, att partiets idedebatt i så liten utsträckning har anknytning till tankegångar, som utformats av
tidigare ledande konservativa personligheter och debattörer. Det hör till undantagen att Lindman, Bagge, Domö eller
för den delen Hjalmarson eller Heckscher åberopas eller citeras. Och dock är
det ju inte så, att problematiken i dagens
samhälle är så unik, att inte diskussionen
i förgången tid i många hänseenden
skulle kunna ge både inspiration och
stundom vägledning.
Självfallet finns det både en (handlings)programmatisk och en praktisk politisk kontinuitet i högerpartiet-moderata samlingspartiet. Men likafullt överraskar det, att man i den ideologiska diskussionen så sällan blickar tillbaka på
den svenska konservativa idedebatten.
374
Möjligtvis kan någon gång Burke eller
Disraeli omnämnas men aldrig Hjärne
eller Kjellen.
Varpå kan denna frånvaro av tillbakablick bero? Förhåller det sig så, att
den svenska högern efter nära fyrtio år
i praktiskt taget permanent opposition
hemfallit åt att låta konjunkturbedömningarna och taktiken vara så avgörande för partiets ställningstagande, att bekännelsen till historisk kontinuitet endast blivit en tom fras? Anser man det
helt enkelt inte finnas något värdefullt
i en äldre tids konservativa åskådning
(varigenom naturligtvis begreppet konservatism applicerat på dagens åskådning blir irrelevant)? Eller gör brytningen mellan högern och dess ungdomsrörelse 1934 det ideologiska bakåtperspektivet så känsligt, att man helst vill undvika problemkomplexet? Eller är det så,
att kunskap helt simpelt saknas om den
tidigare konservativa idedebatten?
Ideutvecklingen
Visserligen finns det inte några direkt
populära och lättillgängliga översikter
över konservatismens ideutveckling i
Sverige, men vetenskapen har dock –
låt vara i begränsad utsträckning –
ägnat konservatismen någon uppmärksamhet. Gunnar Heckscher har i ”Svensk
konservatism före representationsreformen” gjort en analys av konservatismens utveckling under förra århundradets första hälft, den utveckling som
kulminerade i motståndet mot representationsreformen och som bl a ledde till
uppkomsten av vårt första riksdagsparti med en klart utformad konservativ
idebakgrund under August von Hartmansdorffs ledning. Nils Elvander har
i sin avhandling ”Harald Hjärne och
konservatismen” behandlat den efterföljande tidsperioden fram till 1922.
Ä ven om hans framställning centrerats
till Hjärne, omfattar den likväl också
en analys av den konservativa idedebatten i stort under tidsperioden. Ett särskilt avsnitt ägnas åt Rudolf Kjellen, och
även andra konservativa förgrundsgestalter som Hans Forssell, Oscar Noren,
Oscar Alin och Adrian Molin passerar
revy.
En nyutkommen undersökning av docent Rolf Torstendahl, ”Mellan nykonservatism och liberalism” (Studia Historica Upsaliensia, Svenska Bokförlaget),
behandlar ”idebrytningar inom högern
och bondepartierna 1918-1934”. Författarens grundläggande problemställning är ståndpunkterna till frihet och
stat. Detta innebär, att han till stor
del kommer att syssla med högerns och
bondeförbundets anpassning till demokratien. skulle denna accepteras eller ej?
Antisocialism står emot statssolidaritet
och återspeglas i ställningstaganden till
den ekonomiska och sociala politiken.
Korporativa tankegångar bryts mot liberalt färgade demokratiska. Och gammalliberala ideer om individens maximala frihet erbjuder samtidigt en stark
konkurrens.
En väsentlig utgångspunkt för att rätt
kunna förstå dessa idebrytningar är ideutvecklingen under 1800-talet och fram
till första världskrigets slut. Konservatismens främsta motståndare under
1800-talet var liberalismen. I kritiken
mot laissez-faire liberalismen kunde
konservativa och förmarxistiska socialister förenas, låt vara från skilda utgångspunkter. Det är betecknande, att
det många gånger är svårt att skilja de
båda skolorna åt. Helhetens intresse
ställs från konservativ sida mot liberalismens individualistiska. I England blir
under Disraeli sociala reformer i syfte
att överbrygga klyftan mellan ”de två
nationerna” – rika och fattiga – konservatismens svar på manchesterliberalismen. Mot slutet av 1800-talet förändras mönstret. Den marxistiskt inspirerade socialismen får vind i seglen, och
konservatismen upptar mycket av den
äldre liberalismens försvar för individens fri- och rättigheter som ett vapen
mot socialismens ekonomiska jämlikhetssträvanden och krav på statsmaktens expansion. Gentemot denna omorientering inom högern reagerar den
s k nykonservatismen, som i stället är
beredd att med anknytning till en äldre
idetradition om staten som en organism
gå i bräschen för att staten tar sig an
sina olika lemmar, dvs genomför en aktiv ekonomisk och social politik. Häri
ligger nyckeln till förståelse av de skeenden, som bl a ledde fram till brytningen
mellan Allmänna valmansförbundet
(AVF) och Sveriges Nationella Ungdomsförbund (SNU).
375
”Extrem konservatism?”
T Orstendahls framställning har många
förtjänster. Den fyller ut ett tomrum
i vår idehistoriska litteratur. En viss
kritik kan dock redan inledningsvis riktas. På sakligheten finns intet att anmärka, när han redovisar sina resultat.
Framför allt är han välgörande fri från
”bias”, när han analyserar de idemässiga
orsakerna till brytningen mellan AVF
och SNU. Så mycket mera förvånande
är det, att han utan närmare begreppsdefinition använder uttrycket ”extremkonservatism” som synonymt med begreppet nykonservatism. Han anger, att
ett konservativt värdesystem i hans
framställning ”utgår från att det politiska förstarangsintresset bör vara att
stärka och utvidga samhörigheten i staten och/eller andra organisatoriska enheter”. På motsvarande sätt utgår det
system, han benämner liberalt, ”från att
individuell frihet är primärt eftersträ-
vansvärd”. Men vad som skulle vara
”extremt” definieras inte.
Att nykonservatismen i den vetenskapliga litteraturen för Tysklands vidkommande under mellankrigstiden kommit
att betecknas som extrem konservatism
är självfallet inte någon tillräcklig motivering för att motsvarande applicering skall göras på svenska förhållanden. Inte heller går det utan vidare att
”läsa sig till” vad T Orstendahl menar
med termen ”extrem”. Möjligen menar
han begrepp sådana som nationalism,
nationalromantik, korporatism, bondeidealisering och rasism. Det är dock up- 376
penbart, att alla ideologiska begrepp
måste ses i sina tidssammanhang. Och
är de till stor del allmänt omfattade som
de nämnda var alltifrån förra seklets
slut fram till 1930-talet, blir epitetet
extrem meningslöst.
Det bör också påpekas, att Torstendahl baserar sin undersökning på material som säges ha att göra med ”inre
partiuppbyggelse och utåtriktad valpropaganda” från AVF, SNU, Bondeförbundet och Jordbrukarnas riksförbund.
Tidskrifter, småskrifter och politiska
broschyrer har genomgåtts systematiskt.
Bl a utgör Svensk Tidskrift en viktig
källa. Det är möjligt, att den bild, som
Torstendahl ger, åtminstone delvis kan
komma att förändras, då den kompletteras med riksdags- och tidningsdebatten, som endast undantagsvis har beaktats. Detta är dock luckor, som lätt kan
täppas till.
Bondeförbundets åsklidning
Torstendahl visar hur bondeförbundet
från början hade vad han kallar ”en
markerat extremkonservativ profil”. I
den åskådning, som dess företrädare gav
uttryck för, fanns nationalismen som
grund. Nationalromantiken, som alltsedan 1800-talet hade vunnit terräng,
spelade en framträdande roll. Två andra typiska drag var antikapitalismen i
betydelsen ”det internationella storkapitalet” och antibyråkratismen, den senare givetvis underblåst av motsatsställningen mellan jordbrukare och myndigheter under första världskriget. Det intressanta är emellertid, att bakom såväl
antikapitalismen som antibyråkratismen
fanns en gemensam individualistisk och
liberal frihetsuppfattning. I ett centraliserat och byråkratiskt system fanns inte
något utrymme för den enskildes strä-
vanden. Och bonden var nu en gång
van vid att sköta sitt utan inblandning.
Därmed kan antibyråkratismen också
sammankopplas med allmogeidealiseringen. Odalmannen betraktades som
något av ett ideal, men steget var inte
långt till att vidga begreppet till att omfatta hela medelklassen som företrädare
för de ”rotfasta” i motsats till industriarbetarna. Den bästa och största delen
av medelklassen utgjorde dock bönderna. Följaktligen blev böndernas intressen oskiljaktiga från rikets, helhetens, intressen. Bondeintressena blev
riksintressen. Och lät man varje intresse
få vad som tillkom det, uppnåddes en
intresseharmoni. Detta innebar emellertid, att intressepolitiken försvarades på
delvis andra grunder inom bonderörelsen än bland de nykonservativa. För de
senare var organismteorien utgångspunkten och korporatismen blev ett sätt
att legitimera intressepolitiken.
Det borde ha legat nära till hands för
bonderörelsen att acceptera ett korporativt samhällsskick. Detta skedde nu inte,
vilket framhäves av TorstendahL Tankarna hade emellertid ett betydande gehör hos Jordbrukarnas riksförbund (som
slogs samman med bondeförbundet
1921) under de diskusioner, som fördes
1917. Främst på tillskyndan av Nils
Wohlin, som fram till sitt inträde i
Tryggers ministär kan betecknas som
bonderörelsens ”chefsideolog”, övergavs
emellertid dessa ideer. Jordbrukarnas
riksförbund och även bondeförbundet
kom i huvudsak att acceptera Wohlins
syn på författningsfrågan, vilket bl a
innebar att man gav upp motståndet
mot den lika kommunala rösträtten.
Knda fram till början av 1930-talet
fanns det dock en utbredd skepsis mot
såväl demokratien som parlamentarismen.
Kven om konservativa värderingar
dominerade inom bondeförbundet, fanns
det också inslag av en liberal åskådning,
något som särskilt kom till uttryck i det
ekonomiska programmet. I början av
1930-talet förändrades emellertid bilden. TOrstendahl skildrar hur man inom
bondeförbundet successivt ger upp de
liberala värderingarna beträffande politikens innehåll. Tanken på en allomfattande statsmakt med bl a en reglerad
ekonomi accepteras, men samtidigt uppger man den konservativt färgade kritiken av politikens former och blir benä-
gen att acceptera den demokratiska parlamentarismen. Därmed jämnas också
den ideologiska vägen för en samverkan
med socialdemokraterna.
Högersynen
Högern inrymde många ideologiska
schatteringar. En gammalliberal laissezfaire politik hade många anhängare,
men mot en sådan åsHdning stod både
377
de nykonservativa, vilka framhävde
statsintressets betydelse, och de ”moderata” konservativa med ambitionen att
förena en individualistisk syn med statsintressets krav. Arvid Lindman, den moderna högerns grundare, hade som partiledare en svår uppgift då det gällde att
hålla samman de stridande viljorna och
ideerna. Alldeles klar var långtifrån heller hans ideologiska inställning. Det
finns, menar Torstendahl helt riktigt, en
dubbelbottnad värderingsgrund. Lindman sökte förena begreppen individualism och nationell statlig helhet. Han
gick dock långt på den ekonomiska liberalismens väg, även om det fanns inskränkningar. Riksintresset betonades
skarpt och särskilt gentemot klassintressena. Udden mot bondeförbundet var
uppenbar, eftersom Lindman såg som en
huvuduppgift att samla alla icke-socialister under en gemensam politik. Gentemot demokratien var han i början av
1920-talet starkt kritisk, för övrigt en
allmän högeruppfattning vid denna tid.
I början av 1930-talet bekände sig Lindman till ”folkstyre” enligt konservativ
tradition, men den demokratiska parlamentarismen behövde naturligtvis inte
vara – och var det enligt Torstendahl
icke – för Lindman den bästa formen.
Helt i enlighet med flertalet högermän
bekände han sig till kravet på en stark
regeringsmakt.
Särskilt intressant är Torstendahls genomgång av Svensk Tidskrifts ideologiska inställning under den angivna perioden, eftersom tidskriftens redaktör
378
under 1920-talet, Gösta Bagge, skulle
bli Lindmans efterträdare som högerledare. Torstendahl jämför åskådningen
i Svensk Tidskrift med den hos Arvid
Lindman och finner klara åtskillnader.
Vad gällde politikens innehåll var värderingsgrunden utpräglat liberal för
Svensk Tidskrift, särskilt i ekonomiskt-politiskt hänseende. Bagge sekunderades av sin tidigare medredaktör Eli
Heckscher. Mot en kollektivistisk solidaritet på konservativ grundval anfördes argument, som framhävde den individuella friheten. När det gällde politikens former tog Svensk Tidskrift däremot en klart konservativ ståndpunkt.
Parlamentarismen underkändes och demokratien kritiserades. En stark statsoch regeringsmakt motiverades med utgångspunkt från tanken på den statliga
helheten. Torstendahl uttrycker skillnaden mellan Lindman och Svensk Tidskrift på följande sätt: ”Blandningen av
konservativa och liberala värderingsgrunder fanns såväl i Svensk Tidskrift
som hos Lindman. Däremot var det en
klar skillnad i tillämpningen av de olika
värderingsgrundvalarna. Medan Lindman lät det konservativa värderingsmönstret genombryta det liberala punktvis beträffande politikens innehåll och
i synnerhet beträffande den ekonomiska
politiken och sökte motivera hela sitt
relativt moderata program på författningsområdet med konservativa argument, fanns det i Svensk Tidskrift en
klar skillnad mellan politikens former
och innehåll.”
Inom SNU fanns det redan i slutet
av tiden kring första världskriget åtskilliga idegivare, som önskade bygga
vidare på den nykonservativa linje, som
haft Kjellen men delvis också Hjärne
som inspiratörer. Till inspiratörernas
krets skall också föras Adrian Molin,
vilken liksom Nils Wohlin i propagandan mot emigrationen vid seklets början
funnit en klart antiliberal utgångspunkt.
Molins tidskrift ”Det nya Sverige” var
också en samlingspunkt, där såväl äldre
som yngre ”unghögermän” kom till tals.
Liksom inom AVF ställde man sig inom
SNU kritisk mot demokratien. Några
utformade sina tankar närmare. Jarl
Hjalmarson, Rutger Essen och Gustaf
Olsson utgick från organismteorien och
underkände demokratien som sågs som
uttryck för en atomistisk och liberal individualism. Sture Bolin och Elmo Lindholm utformade mera djupgående teorier. Bolin inspirerades av de Maistre,
en av den franska kontrarevolutionens
teoretiker par excellence, och såg auktoriteten som en av konservatismens
viktigaste grundvalar. Lindholm presenterade under inflytande av Charles
Maurras ett nykonservativt program,
där han särskilt betonade statsmaktens
auktoritet med en personifiering i
kungamakten. Men för en oinskränkt
statsmakt hade han intet till övers.
Tvärtom underströk han betydelsen av
att statsmakten, även om den var stark,
inskränktes – decentralisering och ökad
kommunal självstyrelse sågs som något
väsentligt. I enlighet med sin organismteoretiska utgångspunkt ställde sig Lindholm positiv till korporatismen. Erik
Arrhen var kritisk mot demokratien
och accepterade mycket av auktoritetstänkandet men försvarade individualismen. Gunnar Heckscher bekämpade
kollektivismen och auktoritetstänkandet
hos nykonservatismen och gjorde sig till
talesman för liberala värderingar.
Brytningen AVF-SNU
Det fanns således många ideologiska
synsätt inom såväl AVF som SNU. Detta betydde dock mindre för sammanhållningen både vad politikens form och
innehåll beträffade så länge det inte berörde vissa för särskilt Lindman grundläggande principer på den ekonomiska
politikens område.
Inom SNU dominerade länge gammalliberala tankar den programmatiska
utformningen av den ekonomiska politiken. Detta gällde de båda programmen
1919 och 1929, medan däremot arbetsprogrammet 1934 har ett utpräglat nykonservativt innehåll. Under åren 1929
-1934 genomgick SNU i ekonomisktpolitiskt hänseende en total omvandling. Liksom Bondeförbundet blev SNU
statsbejakande och positivt till en planhushållningspolitik. Förändringen skedde delvis under inspiration av de nykonservativa ideernas frammarsch ute
i Europa. Vissa av nazismens och fascismens ideer accepterades. Särskilt gällde
detta statsmaktens förhållande till den
ekonomiska och sociala politiken. Detta
gjorde dock självfallet inte SNU nazis- 379
tiskt, lika litet som Bondeförbundet.
Det blev främst SNU:s förbundsordfö-
rande, som gick i bräschen för de nya
ideerna om ”nationell planhushållning”.
Samhällssolidariteten utgjorde ledstjärnan. Nazism och fascism ansågs ge ovidkommande associationer, medan Lindholm däremot uttryckligen pekade på
Roosevelts New Deal och franska förebilder som inspirationskällor. Han knöt
också direkt an till Kjellens ”nationella
socialism”.
Torstendahl klargör, att Lindmans kritik av SNU i hög grad gällde just den
ekonomiska politiken. SNU:s angrepp
på den ekonomiska liberalismen och dess
krav, att det ekonomiska livet skulle
underordnas statsmaktens auktoritet,
kunde inte accepteras av Lindman under
några omständigheter. Hans åskådning
byggde ju till betydande del på föreställningen om en skarp gränslinje mellan
socialism och borgerlighet i den ekonomiska politiken. Också kritiken av
SNU:s författningspolitiska inställning
med ett visst korporatistiskt inslag spelar en viss roll. Däremot betyder inställningen till demokratien ingenting i sammanhanget, och rasistiska föreställningar var överhuvudtaget av underordnad
betydelse. Att sedan hela frågan om
planhushållning både av Lindman och
AVF i dess propaganda åren 1933-34
sammankopplades med nazismen, är en
annan sak. Från SNU:s sida uppfattades inte frågan på det sättet. För de
nykonservativa var det avgörande att
få den svenska högern att överge den
380
ekonomiska liberalismen för att i stället
slå in på de vägar, som de nya tidsströmningarna tycktes kräva. Bondeförbundet
gjorde det men inte högern. Detta betydde, säger Torstendahl, att ”en traditionellt liberal värdering hade segrat
över en traditionellt konservativ”.
Röttema bak~t
Torstendahls tidsmässiga begränsning av
sin undersökning har övervägande fördelar. Men det bör påpekas, att den bristande kännedomen om tiden före 1918
också i vissa fall kan leda till skevheter
i bedömningen. Icke onaturligt faller
Torstendahl vad beträffar den konservativa ideutvecklingen före 1918 till stor
del tillbaka på Elvanders framställning.
Denna täcker dock inte den konservativa idedebatten under 1900-talets första decennier. Torstendahl påpekar helt
riktigt, att varken Hjärne eller Kjellen
var talesmän för de konservativa riksdagspartierna. Dessa var till stor del
konturlösa. Men hur förhöll det sig med
de många konservativa ”hjälporganisationerna”, sådana som Svenska folkförbundet, Sveriges Allmoge eller Sveriges
Landtmannaförbund för att nämna några exempel? Det tog sin tid, innan AVF
framstod som en i egentlig mening modern val- och partiorganisation. Desto
väsentligare är det för framtiden att
undersöka vilken roll som högerns
många städorganisationer spelade. För
många av dem torde det vara berättigat
att anta, att de drevs av mera klart utformade ideologiska bevekelsegrunder
än AVF. I varje fall torde detta gälla
Svenska folkförbundet.
Om debatten före 1918 klarlagts tillfyllest, borde det ha varit möjligt för
Torstendahl att ännu tydligare än vad
han gör betona nykonservatismens rötter
bakåt i tiden. Den konservativa nationalismen i Sverige hade fått näring
framför allt i tullfrågan på 1880-talet
och därefter såväl i försvarsfrågan som
unionsfrågan. Under årtiondet före första världskriget gav dessutom emigrationsfrågan en mäktig inspiration till det
nationella lägret – såväl det konservativa som det liberala. I detta sammanhang uppträdde också jordfrågan som
ett delproblem av stor betydelse. Gentemot ett liberalsocialistiskt krav på gynnande av småbrukarrörelsen och besittningsrätt framför äganderätt kom att
stå, inspirerat främst av Nils Wohlin,
ett högerkrav på att samhället skulle
slå vakt om det bärkraftiga bondejordbruket, detta trots att småbrukarröretsen från början framför allt var socialkonservativt motiverad.
Överhuvudtaget förefaller det som
om Torstendahl alltför mycket begränsar bondeidealiseringens omfattning.
Han anger, att den skulle ha fått sin
programmatiska kodifiering i bondeförbundets grundprogram 1933. Mot detta
kan ställas vad som sades i programmet
för det s k Åsenpartiet, lantmannapartiet inom Älvsborgs läns mellersta valkrets, redan 1911, där det hette, att då
jordbruket var modernäringen följde
därmed också, att bönderna var rikets
”märg och kärna”. Detta ledde i sin tur
automatiskt till att bondesamling var
att uppfatta som en åtgärd för att tillgodose ”fäderneslandets välfärd”. Vad
Torstendahl kallar bonderomantik var i
själva verket i hög grad florerande ända
från 1800-talet till fram på 1940-talet,
då Nils Wohlin bejakade sin ungdoms
åskådning, att storstäderna var att betrakta som ”förbränningsugnar av folkmaterialet”. Och parollen ”tillbaka till
jorden” kunde också ha en ekonomisk
bakgrund, som t ex när Wohlin tillsammans med socialdemokraterna Fabian
Månsson och Edvard Björnsson 1922
pläderade för kraftfulla åtgärder för att
nybilda besuttna bondejordbruk, eftersom det kunde befaras att industrialiseringen fört in många europeiska samhällen i en ekonomisk ”återvändsgränd”.
Viktig forskningsinsats
Detta är emellertid endast randanmärkningar, som inte skall tillåtas fördunkla
Torstendahls forskningsinsats. Denna är
särskilt betydelsefull vad det gäller klargörandet av den idemässiga bakgrunden
till brytningen mellan AVF och SNU.
Länge har på många håll den uppfattningen gjort sig gällande, att AVF av
något slags demokratiska renlighetskrav
tvingades att göra sig kvitt ett nazistanstucket ungdomsförbund. Detta förhållande tycktes också till en del bestyrkas av Eric Wärenstam i hans avhandling ”Sveriges Nationella Ungdomsför- 381
hund och högern 1928-1934”. Wärenstams ”konspirationsteori”, dvs att den
s k lundakonservatismens anhängare
målmedvetet strävade efter att omvandla SNU i nazistisk riktning, avvisas
emellertid övertygande av TorstendahL
De idemässiga brytningarna låg på ett
annat plan. Tvistefrågan var statsmaktens omfång. AVF:s ekonomiska liberalism kunde inte accepteras av en yngre
högergeneration, och Lindman och AVF
kunde inte aceptera tanken på planhushållning, vilken oavsett om den förekom
i kommunistisk, nazistisk eller socialistisk tappning ansågs leda till diktatur.
Brytningen mellan AVF och SNU
fick konsekvenser, som ända in i våra
dagar påverkat högerpartiet – moderata samlingspartiet. Partiet förlorade
Sveriges största ungdomsorganisation.
Högerns Ungdomsförbund har aldrig
lyckats återvinna den position, som
SNU innehade. En stor del av en generation gick förlorad för högerpartiet,
och värre för partiet var, att många av
dessa var aktiva, politiskt kunniga och
erfarna krafter. Många av dem fick
orättmätigt naziststämpeln på sig. Hö-
gerpartiet förvandlades i sin tur i alltmera liberal riktning och blev under
lång tid ett nejsägareparti. Gång efter
annan har nya idebrytningar inträffat
mellan konservativa och liberala värderingar, och ännu har sannolikt inte den
sista striden utkämpats.