Dags att skilja på trygghet och omställning

Sverige har extremt dyra trygghetssystem som trots detta inte lyckas säkra tryggheten för de allra svagaste i samhället. Detta går att förändra. Vi kan reformera trygghetssystemen för att inkludera fler, öppna upp arbetsmarknaden och samtidigt sänka skatterna.

De stora trygghetssystemen har två huvudfunktioner 1. Att garantera alla människor ett golv att stå på. Detta är lägstanivån som vi inte vill att någon människa ska behöva falla under. 2 Att vara en omställningsförsäkring som säkrar en trygghet i tider av tillfällig otrygghet. Detta gör att man har tid att fokusera på att söka nytt jobb, i stället för att oroa sig för att behöva lämna hus och hem, om man blivit uppsagd eller av annan anledning behöver byta jobb.

I dag fungerar ingen av de två funktionerna fullt ut. Systemen blöder i både botten och toppen. Grupper som är svaga på arbetsmarknaden till exempel unga eller personer som ännu inte hunnit jobba ihop grundvillkoret i a-kassan faller genom golvet och får liten eller ingen trygghet alls tillgodosedd av det offentliga. Grupper som har höga inkomster slår snabbt i taket och har liten eller ingen nytta av den omställningsförsäkring som finns med minskad rörlighet på arbetsmarknaden som följd.

Vidare är systemen extremt dyra då en puckel av medelinkomsttagare får höga ersättningar under långa perioder. Stora grupper får 80 % av lönen i 200 dagar innan ersättningen trappas av. Effekten av detta är att kostnaderna för skyddsnäten tillsammans utgör 42 % av den offentliga sektorns utgifter. Om man som borgerlig debattör menar allvar med att man vill sänka skatterna måste man se elefanten i rummet och våga föreslå förändringar i trygghetssystemen.

Lösningen är att tydligt göra om trygghetssystemen till två system direkt riktade mot de två huvudfunktioner som presenterades ovan: Ett grundtrygghetssystem och en omställningsförsäkring av flexicurity-modell. På så vis kan vi både få en solid trygghetsmodell som omfattar alla samtidigt som vi får en bättre fungerande arbetsmarknad.

Detta innebär att stora delar av de existerande trygghetssystemen samlas och harmoniseras. Ett grundtrygghetssystem garanterar alla människor en värdig trygghet och alla människor behandlas lika. Det spelar ingen roll om du är högutbildad eller lågutbildad, gammal eller ung, eller vilken inkomst du hade tidigare – alla får samma ersättning. Grundtryggheten bör ersätta garantinivåerna i dagens a-kassa, sjukersättning och pension samt ytterligare några bidragssystem och arbetsmarknadsåtgärder till exempel aktivitetsstöd och aktivitetsersättning. Ersättningsnivån bör vara tillräckligt hög för att garantera en värdig lägsta levnadsstandard samtidigt som den måste vara tillräckligt låg för att skapa incitament till arbete. Det ska också vara utformat så att det alltid lönar sig att gå upp i arbetstid.

Ett enklare och mer sammanhållet system, som erbjuder alla samma ersättning, möjliggör också för lägre skatter. Detta frigör större utrymme att själv välja hur man vill investera i sin trygghet utöver grundtryggheten. Grundtrygghetssystemet ska inte ses som människors enda skydd utan just som grunden på vilken en större mångfald av trygghetslösningar kan vila. Olika människor känner trygghet av olika saker. Vissa vill köpa inkomstbortfallsförsäkringar, vissa vill investera i sitt boende och vissa vill ha en ekonomisk buffert på bankkontot.

Men kan vi verkligen skapa utrymme för skattesänkningar genom att inkludera fler i trygghetssystemen? Detta är den rimliga frågan att ställa sig efter att ha läst ovanstående. Svaret är: Ja. Dels genom att ersättningsnivåerna sänks till lägre nivåer än det nuvarande genomsnittet och ett större ansvar läggs på individen. Dels genom att andra kostnader för samhället minskar. När människor stängs ute från trygghetssystemen löper de större risk att hamna i psykisk ohälsa, missbruk och kriminalitet, tragedier för såväl samhället som individen. Dessa problem samt tillhörande kostnader skulle sannolikt minska om dessa individer bättre fångades upp av skyddsnäten.

Ovanpå grundtrygghetssystemet behövs ett system av trygg flexibilitet (flexicurity) liknande det som redan i dag tillämpas i Danmark och som redan idag förespråkas av Centerpartiet. Detta innebär att man kombinerar en flexiblare arbetsmarknad med en arbetslöshetsförsäkring som fungerar som en omställningsförsäkring.

En flexiblare och rörligare arbetsmarknad har många fördelar. Trösklarna skulle bli lägre för de som står utanför arbetsmarknaden, vilket ofta är unga och nyanlända, och matchningen skulle bli bättre om arbetstagarna tilläts konkurrera med sina yrkeskunskaper. Det skulle även motverka inlåsningseffekter som gör att de som arbetat länge inte vågar lämna en arbetsplats som de inte trivs på.

Att arbetslöshetsförsäkringen fungerar mer som en omställningsförsäkring innebär att ersättningsnivån inledningsvis är hög (högre än i dagsläget) för att sedan fasas ut relativt snabbt. På så vis kan vi få större rörlighet på arbetsmarknaden samtidigt som den som förlorat jobbet kan känna sig trygg i att ha sin tillvaro säkrad under tiden man söker nytt jobb. Det är dock just under en omställningsperiod som ersättningen är hög. Den som tidigare varit höginkomsttagare kan inte räkna med att kunna upprätthålla en dyr livsstil någon längre tid utan får snart anpassa sig och leva på samma villkor som alla andra. Den som tjänar mycket har haft alla möjligheter att själv investera i sin egen trygghet. Det vi betalar gemensamt måste i första hand säkra en värdig lägstanivå för de allra svagaste i samhället.

Niklas Svanlindh är författare av Centerstudenters trygghetsmotion till Centerpartiets partistämma i september.