Ulf Kristersson; Risk för generationskrig
1992
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
—
ULF KRISTERSSON:
Risk för generationskrig
40-talisternas föräldrar- välfärdsstatens första generation
och skapare – byggde delvis
upp sitt folkhem med framtida
generationers pengar som insats. 40-talisterna har njutit av
systemet och trott på en evig
högkonjunktur och politikens
fantastiska möjligheter att lägga
människors liv till rätta.
Nu är det dags för 40-talisternas barn att betala notan efter
festen i folkhemmet. Vi riskerar
ett generationskrig om pensionerna. Krisen i pensionssystemet är ett gott skäl för nytänkande inom välfärdspolitiken.
Civilekonom Ulf Kristersson är
riksdagsman och har varit ordförande i Moderata Ungdomsförbundet.
D
e kommande veckorna läser nog
minst tiotusen svenska 40-talister
de här raderna av en inte helt
okänd svensk super-40-talist:
”Och det osannolika inträffade att Carl
Bildt blev statsminister. Se där, ännu en
sak att inte kunna förstå. Om nu folk valde denne man till att vara statsminister,
vilket var då i så fall mitt folk? Främlingar? Jag hade vuxit upp i ett socialdemokratiskt Sverige, för mig var det så gott
som en självklarhet. En och annan borgerlig svacka i det jämna flödet kunde naturligtvis uppstå, men nu var det annorlunda. Det smått rosenkindade sextiotalet
var verkligen långt borta.
Mitt land hade förändrats. Det socialdemokratiska folkhemmets tid var förbi.
Nu var Carl Bildt statsminister. Och en
jävla massa moderater tog plats som statsråd, och folkpartister och en och annan
surmulen centerpartist. Mitt land har föränrlrats – varför?
Och sossarna tycktes skratta åt alltihop,
liksom glada över att bli av med allt, och
mitt land var ett förändrat land som ville in
i EG och som skulle hamna där också, tids
nog, och ingenting skulle bli som förr och
vår nye ledare var den högst osannolike
Carl Bildt, denne grönsak från Halland.
Mitt folk var förändrat …, mitt folk ville in i framtiden, mitt folk ville för alltid
lämna det gamla bakom sig, mitt folk ville
ha nya tider …”
Jag vet inte om man skall skratta åt honom eller tycka synd om honom. Det är i
vilket fall som helst Ulf Lundeli som i
denna anspråkslösa ton beskriver vad
som har hänt med ”hans folk”.Några av er
kanske känner igen det, det är hämtat ur
hans senaste bok Saknaden. På sitt sätt är
han kanske en typisk 40-talist.
460
Många av min generations föräldrar är
också födda på 40-talet. Och det är väl
inget speciellt med det? Som att vara född
på 60-talet eller 70-talet, fast litet äldre.
Men så är det inte. 40-talistema har betytt
mer än så, de har styrt oss mer än bara
som föräldrar. Och de kommer att behålla
greppet långt efter det att de blivit gamla.
Det handlar om en hel generation; 40-talistema. De som nu motvilligt börjar förstå att folkhemmets tid är ute, och som nu
desperat undrar vad som skall komma i
stället. Men vad är det egentligen för samhälle de har skapat? Vad är det som de nu
börjar sakna?
De började på 40-talet genom att vara
så oerhört många. De var fler än på länge,
och med efterkrigstidens ekonomiska
högkonjunktur som bränsle fick de god
smak på livet.
Under 50-talet skapade de den första
riktiga tonårsgenerationen, med Tommy,
Elvis och amerikanska bilar. De första
charmiga auktoritetsupproren kom. Skolan, kyrkan och familjen var löjliga och
meningslösa traditioner.
Sedan kom 60-talet med socialism,
Vietnam och studentuppror. De var naturligtvis fler än någonsin som ville gå i
universitet och högskolor. Sverige fick
sina första själlösa utbildningsfabriker.
På 70-talet skulle de bo, och de var väldigt många som ville bo. Miljonprogrammets ofta tragiska bostadsområden byggdes för alla 40-talister som ville ha en
egen lägenhet.
På 70-talet fick de också barn och ville
ha barnomsorg. Då uppfanns kommunala
dagis, världens enda barnomsorgsform
som kostar 100 000 kronor per barn och
år. Ingen annan generation har som de
uppfostrat sina barn på dagis och fritis.
Och ingen annan har heller låtit skattebetalama betala så dyrt.
En del känner kanske som Kristin
Henschen, 19-årig reporter på Aftonbladet. Hon skriver:
”Min uppväxt är dagisfröknar som
också var med i Partiet SKP, dvs Sveriges
Kommunistiska Parti. Samma fröknar
blev på somrarna maoistledare på de
pionjärläger där vi barn marscherade
med röda schalar knutna runt halsen. Alla
hade täcknamn- om kriget och underrättelsetjänsten skulle komma. På siA-undervisningen på lågstadiet lärde vi oss att
Ingen annan generation har haft
motsvarande tro på politikens fantastiska möjligheter att lägga människors liv till rätta som 40-talisterna.
utveckla vår kreativitet. Med positivism
till lunch och optimism som middagsmål
skulle vi dansande och sjungande skutta
ut i livet. Men verkligheten vi mötte motsvarade inte visionerna.”
40-talisternas samhälle
När 40-talistemas barn började skolan
gjorde naturligtvis deras 40-talistkompisar barnprogrammen. Ville, Valle och
Viktor, Vilse i pannkakan med den kapitalistiska storpotäten och Kapten Zoom
är några klassiska mästerverk från den
tiden. Alltihop har sedan gått i repris
genom ”Det var då i 1V 2”.
40-talistema ville ha jobb och på Sveriges Radio drog en hel Vietnamdemonstration in, för att citera Jan Guillou. Men
de flesta fick inte jobb just där. De flesta
såg till att vi fick en explosion istatliga och
kommunala förvatningar.Ingen annan generation har haft motsvarande tro på politikens fantastiska möjligheter att lägga
människors liv till rätta.
Den politiska dimensionen
Och där kommer den rent politiska dimensionen in. När 40-talisterna ville
köpa villa på 70-talet, var priserna låga,
inflationen hög och avdragen maximala.
Ingen annan generation har lyckats bygga
en ny villa för 100 000 kronor och få staten att bära 90 procent av kostnaderna.
Ingen annan generation än 40-talisterna har lyckats bygga en ny villa
för 100 000 kronor och få staten att
bära 90 %av kostnaderna.
Ingen annan generation har heller
lyckats bo sig till miljonförmögenheter på
20 år. Villaägarna blev det nya skattefrälset.
I slutet av 80-talet var sedan amorteringarna på hus och fjällstugor slutbetalda
och 40-talisternas nettoinkomster högre.
Då passade de på och lade om skattesystemet så att inkomstskatten sjönk och
avdragen blev värdelösa. Bostadssubventionerna trappades ned samtidigt som 40-
talisternas barn tvingades köpa små lä-
genheter för många hundra tusen kronor.
Då hade dessutom 40-talisterna hunnit
skilja sig, skaffa ny fru och man, och bosatt sig inne i stan igen, så de billiga bruksvärdesreglerade hyreslägenheterna tog
slut.
Som 40-åringar var 40-talisterna också
klara med avbetalningen på sina subven- 461
tionerade studielån. Då lade de om systemet så att vi som är dagens studenter i
bästa fall får resten av vår studieskuld
efterskänkt vid 65. Några hundra tusen i
evig livsskuld från universitetet blev 40-
talisternas arv till sina barn.
40-talisterna började intressera sig för
äldreomsorg. Inte för att gamla människor var något nytt förstås, utan för att
deras egna föräldrar började bli gamla
och kräva omsorg. Och om inte staten tog
hand om dem, skulle de ju tvingas att göra
det själva. Äldrevård blev modernt och
barnomsorg omodernt.
40-talisterna var många. Kommande
generationer blir allt färre. Just nu går det
14 stycken 20-24-åringar på en 55-60-
åring. Om tio år går det 7 stycken 20-24-
åringar på en 55-60-åring.
Dubbelt så många gamla skall alltså
försörjas av varje ung år 2000. Jag behö-
ver knappt säga det: övertron på politiska
beslut gör att vi nu står inför ett generationsproblem.
Man brukar ju säga att tredje generationen i en industrifamilj kommer att förlora det som första generationen byggde
1pp och den andra generationen förvaltade.
Kanske är det likadant med välfårdsstaten. Med den skillnaden att välfårdsstatens första generation och skapare –
40-talisternas föräldrar – delvis byggde
upp sitt folkhem med framtida generationers pengar som insats. Välfärdsstatens
barn är 40-talisterna. De har njutit av
systemet, inte oroat sig. De har trott på
folkhemmet och på en evig högkonjunktur.
De har gjort politik på lånade pengar.
Pengar som de har lånat av oss. Man kan
säga att de intecknar framtiden och belå-
462
nar sina barn.Bara budgetunderskottet är
bevis nog.
Nu är det min generation som är välfärdsstatens barnbarn. Välfärdsstatens
tredje generation. Vi är inte längre så
oskuldsfulla. Vi vet att kvaliteten i folkhemsbygget alltför ofta var lika låg som
kvaliteten i miljonprogrammets bostäder.
Vi litar inte längre på att allt kornmer att
fungera. Vi tror inte längre att politikerna
kommer att lösa allt, bara vi sitter still i
båten. Låt mig ta 40-talisternas ålderdom
och min generations ekonomiska mardröm som exempel. Det handlar om pensionssystemet.
Ett uselt pensionssystem
ATP infördes 1959. Redan då stod striden mellan kollektivism och individualism. Skulle vi ha ett fördelningssystem
eller ett premiereservsystem? Eftersom
en tvehågsen folkpartist lade ner sin röst i
riksdagen, vann socialdemokraterna och
kommunisterna och införde det system vi
nu har.
Fördelningssystemet innebär i korthet
att de som yrkesarbetar betalar pensionen åt den samtidigt levande pensionärsgenerationen genom arbetsgivaravgifter.
Det finns alltså ingen koppling mellan vad
vi var och en betalar in i systemet och vad
vi senare får ut. Avgifterna ett år går ut
igen till samma års pensionärer.
I klartext innebär detta att den första
ATP-generationen beviljade sig själva
pensionsutbetalningar som de inte hade
sparat ihop till. Det är också det som gör
att det är så svårt att bryta sig ur ATP.
Någon generation- och jag räknar kallt
med att det blir vår! – måste nämligen
betala dubbelt.
SAF-ekonomen Bo Carlsson som har
skisserat på ett helt nytt pensionssystem
skriver så här:
”ATP- systemet har varit mycket gynnsamt för den generation som var med om
folkomröstningen 1957. För deras barn är
det väsentligt mindre gynnsamt. För deras
barnbarn är systemet uselt.”
Någon måste helt enkelt betala notan
efter festen ifolkhemmet.
Några hundra tusen i evig livsskuld
från universitetet blev 40-talisternas
arv till sina barn.
Dagens ATP-system är framför allt
känsligt för att årskullarnas storlek förändras. Precis det har nu hänt. Vi får ju
allt fler äldre och allt färre unga och yrkesarbetande. Grunden för ATP – hög tillväxt, många unga och få gamla- håller på
att raseras.
Faktum är att när den stora 40-talsgenerationen pensioneras omkring år 2010,
kommer varje yrkesarbetande att tvingas
finansiera mer än en halv pension utöver
sin egen. Välfärdsstatens politik riskerar
att skapa ett generationskrig om pensionerna.
Den ekonomiska utvecklingen inom
ATP är helt absurd. Med nuvarande låga
tillväxt kommer systemet att kollapsa
långt innan 40-talsgenerationen skall
pensioneras. De 13 procent som man i
dag får betala i arbetsgivaravgifter för
ATP kommer att öka till 35 procent år
2025. Detta innebär alltså att man skall
lägga till en extra skatt, stor som en
mycket hög kommunalskatt, på var och en
som arbetar. Om tillväxten blir negativ,
kommer pensionskollapsen ännu tidigare.
Som om detta inte var problem nog,
kan man summera den sammanlagda
pensionsskuld som nu finns. Dvs hur stor
är statens skuld i dag till människor som
har jobbat ihop ATP-poäng. Vi får den
fullständigt orimliga summan av 3 000
miljarder kronor i pensionsskuld. Det är
en belastning vi varje år skjuter framför
oss på kommande generationer. För att
förstå storleken kan vi jämföra med BNP
som varje år inte ens når upp till halva den
summan. Eller konstatera att pensionsskulden motsvarar 10 års sammanlagda
offentliga utgifter.
Välfärdsstatens politik riskerar att
skapa ett generationskrig om pensionerna.
Nödvändigt med nytänkande
Den beskyllning som med gott fog kan
riktas mot dagens generation aktiva politiker, främst socialdemokrater i alla par- 463
tier, ofta 40-talister dessutom, är framför
allt att de ser problemen. Men de orkar
inte göra något åt dem. Socialminister
Bengt Westerberg ser att de stora välfärdssystemen inte längre fungerar. Men
han är blockerad av dem. I stället för att
föreslå riktiga systemförändringar säger
han i sitt klassiska uttalande: ”Jag älskar
skattetrycket!”
Sådan handlingsförlamning kan inte vi
som är välfärdsstatens barnbarn längre
unna oss.
Att göra marginalförändringar i pensionssystemet för att rädda det åtminstone en tid till undan kollaps är bekvämt,
politiskt lätt att bli överens om, men knappast heroiskt. Det är naturligtvis inte så att
min generation har någon allmän politisk
”generationsuppfattning”. Det är tvärtom
så att det är den ”socialdemokratiserade”
välfårdsyran som brett ut sig i alla partier
sedan 60-talet som nu måste ge vika. Den
nya generationsklyftan och krisen i pensionssystemet är goda skäl för borgerligt
nytänkande inom välfärdspolitiken.
ULF KRISTERSSON:
Risk för generationskrig
40-talisternas föräldrar- välfärdsstatens första generation
och skapare – byggde delvis
upp sitt folkhem med framtida
generationers pengar som insats. 40-talisterna har njutit av
systemet och trott på en evig
högkonjunktur och politikens
fantastiska möjligheter att lägga
människors liv till rätta.
Nu är det dags för 40-talisternas barn att betala notan efter
festen i folkhemmet. Vi riskerar
ett generationskrig om pensionerna. Krisen i pensionssystemet är ett gott skäl för nytänkande inom välfärdspolitiken.
Civilekonom Ulf Kristersson är
riksdagsman och har varit ordförande i Moderata Ungdomsförbundet.
D
e kommande veckorna läser nog
minst tiotusen svenska 40-talister
de här raderna av en inte helt
okänd svensk super-40-talist:
”Och det osannolika inträffade att Carl
Bildt blev statsminister. Se där, ännu en
sak att inte kunna förstå. Om nu folk valde denne man till att vara statsminister,
vilket var då i så fall mitt folk? Främlingar? Jag hade vuxit upp i ett socialdemokratiskt Sverige, för mig var det så gott
som en självklarhet. En och annan borgerlig svacka i det jämna flödet kunde naturligtvis uppstå, men nu var det annorlunda. Det smått rosenkindade sextiotalet
var verkligen långt borta.
Mitt land hade förändrats. Det socialdemokratiska folkhemmets tid var förbi.
Nu var Carl Bildt statsminister. Och en
jävla massa moderater tog plats som statsråd, och folkpartister och en och annan
surmulen centerpartist. Mitt land har föränrlrats – varför?
Och sossarna tycktes skratta åt alltihop,
liksom glada över att bli av med allt, och
mitt land var ett förändrat land som ville in
i EG och som skulle hamna där också, tids
nog, och ingenting skulle bli som förr och
vår nye ledare var den högst osannolike
Carl Bildt, denne grönsak från Halland.
Mitt folk var förändrat …, mitt folk ville in i framtiden, mitt folk ville för alltid
lämna det gamla bakom sig, mitt folk ville
ha nya tider …”
Jag vet inte om man skall skratta åt honom eller tycka synd om honom. Det är i
vilket fall som helst Ulf Lundeli som i
denna anspråkslösa ton beskriver vad
som har hänt med ”hans folk”.Några av er
kanske känner igen det, det är hämtat ur
hans senaste bok Saknaden. På sitt sätt är
han kanske en typisk 40-talist.
460
Många av min generations föräldrar är
också födda på 40-talet. Och det är väl
inget speciellt med det? Som att vara född
på 60-talet eller 70-talet, fast litet äldre.
Men så är det inte. 40-talistema har betytt
mer än så, de har styrt oss mer än bara
som föräldrar. Och de kommer att behålla
greppet långt efter det att de blivit gamla.
Det handlar om en hel generation; 40-talistema. De som nu motvilligt börjar förstå att folkhemmets tid är ute, och som nu
desperat undrar vad som skall komma i
stället. Men vad är det egentligen för samhälle de har skapat? Vad är det som de nu
börjar sakna?
De började på 40-talet genom att vara
så oerhört många. De var fler än på länge,
och med efterkrigstidens ekonomiska
högkonjunktur som bränsle fick de god
smak på livet.
Under 50-talet skapade de den första
riktiga tonårsgenerationen, med Tommy,
Elvis och amerikanska bilar. De första
charmiga auktoritetsupproren kom. Skolan, kyrkan och familjen var löjliga och
meningslösa traditioner.
Sedan kom 60-talet med socialism,
Vietnam och studentuppror. De var naturligtvis fler än någonsin som ville gå i
universitet och högskolor. Sverige fick
sina första själlösa utbildningsfabriker.
På 70-talet skulle de bo, och de var väldigt många som ville bo. Miljonprogrammets ofta tragiska bostadsområden byggdes för alla 40-talister som ville ha en
egen lägenhet.
På 70-talet fick de också barn och ville
ha barnomsorg. Då uppfanns kommunala
dagis, världens enda barnomsorgsform
som kostar 100 000 kronor per barn och
år. Ingen annan generation har som de
uppfostrat sina barn på dagis och fritis.
Och ingen annan har heller låtit skattebetalama betala så dyrt.
En del känner kanske som Kristin
Henschen, 19-årig reporter på Aftonbladet. Hon skriver:
”Min uppväxt är dagisfröknar som
också var med i Partiet SKP, dvs Sveriges
Kommunistiska Parti. Samma fröknar
blev på somrarna maoistledare på de
pionjärläger där vi barn marscherade
med röda schalar knutna runt halsen. Alla
hade täcknamn- om kriget och underrättelsetjänsten skulle komma. På siA-undervisningen på lågstadiet lärde vi oss att
Ingen annan generation har haft
motsvarande tro på politikens fantastiska möjligheter att lägga människors liv till rätta som 40-talisterna.
utveckla vår kreativitet. Med positivism
till lunch och optimism som middagsmål
skulle vi dansande och sjungande skutta
ut i livet. Men verkligheten vi mötte motsvarade inte visionerna.”
40-talisternas samhälle
När 40-talistemas barn började skolan
gjorde naturligtvis deras 40-talistkompisar barnprogrammen. Ville, Valle och
Viktor, Vilse i pannkakan med den kapitalistiska storpotäten och Kapten Zoom
är några klassiska mästerverk från den
tiden. Alltihop har sedan gått i repris
genom ”Det var då i 1V 2”.
40-talistema ville ha jobb och på Sveriges Radio drog en hel Vietnamdemonstration in, för att citera Jan Guillou. Men
de flesta fick inte jobb just där. De flesta
såg till att vi fick en explosion istatliga och
kommunala förvatningar.Ingen annan generation har haft motsvarande tro på politikens fantastiska möjligheter att lägga
människors liv till rätta.
Den politiska dimensionen
Och där kommer den rent politiska dimensionen in. När 40-talisterna ville
köpa villa på 70-talet, var priserna låga,
inflationen hög och avdragen maximala.
Ingen annan generation har lyckats bygga
en ny villa för 100 000 kronor och få staten att bära 90 procent av kostnaderna.
Ingen annan generation än 40-talisterna har lyckats bygga en ny villa
för 100 000 kronor och få staten att
bära 90 %av kostnaderna.
Ingen annan generation har heller
lyckats bo sig till miljonförmögenheter på
20 år. Villaägarna blev det nya skattefrälset.
I slutet av 80-talet var sedan amorteringarna på hus och fjällstugor slutbetalda
och 40-talisternas nettoinkomster högre.
Då passade de på och lade om skattesystemet så att inkomstskatten sjönk och
avdragen blev värdelösa. Bostadssubventionerna trappades ned samtidigt som 40-
talisternas barn tvingades köpa små lä-
genheter för många hundra tusen kronor.
Då hade dessutom 40-talisterna hunnit
skilja sig, skaffa ny fru och man, och bosatt sig inne i stan igen, så de billiga bruksvärdesreglerade hyreslägenheterna tog
slut.
Som 40-åringar var 40-talisterna också
klara med avbetalningen på sina subven- 461
tionerade studielån. Då lade de om systemet så att vi som är dagens studenter i
bästa fall får resten av vår studieskuld
efterskänkt vid 65. Några hundra tusen i
evig livsskuld från universitetet blev 40-
talisternas arv till sina barn.
40-talisterna började intressera sig för
äldreomsorg. Inte för att gamla människor var något nytt förstås, utan för att
deras egna föräldrar började bli gamla
och kräva omsorg. Och om inte staten tog
hand om dem, skulle de ju tvingas att göra
det själva. Äldrevård blev modernt och
barnomsorg omodernt.
40-talisterna var många. Kommande
generationer blir allt färre. Just nu går det
14 stycken 20-24-åringar på en 55-60-
åring. Om tio år går det 7 stycken 20-24-
åringar på en 55-60-åring.
Dubbelt så många gamla skall alltså
försörjas av varje ung år 2000. Jag behö-
ver knappt säga det: övertron på politiska
beslut gör att vi nu står inför ett generationsproblem.
Man brukar ju säga att tredje generationen i en industrifamilj kommer att förlora det som första generationen byggde
1pp och den andra generationen förvaltade.
Kanske är det likadant med välfårdsstaten. Med den skillnaden att välfårdsstatens första generation och skapare –
40-talisternas föräldrar – delvis byggde
upp sitt folkhem med framtida generationers pengar som insats. Välfärdsstatens
barn är 40-talisterna. De har njutit av
systemet, inte oroat sig. De har trott på
folkhemmet och på en evig högkonjunktur.
De har gjort politik på lånade pengar.
Pengar som de har lånat av oss. Man kan
säga att de intecknar framtiden och belå-
462
nar sina barn.Bara budgetunderskottet är
bevis nog.
Nu är det min generation som är välfärdsstatens barnbarn. Välfärdsstatens
tredje generation. Vi är inte längre så
oskuldsfulla. Vi vet att kvaliteten i folkhemsbygget alltför ofta var lika låg som
kvaliteten i miljonprogrammets bostäder.
Vi litar inte längre på att allt kornmer att
fungera. Vi tror inte längre att politikerna
kommer att lösa allt, bara vi sitter still i
båten. Låt mig ta 40-talisternas ålderdom
och min generations ekonomiska mardröm som exempel. Det handlar om pensionssystemet.
Ett uselt pensionssystem
ATP infördes 1959. Redan då stod striden mellan kollektivism och individualism. Skulle vi ha ett fördelningssystem
eller ett premiereservsystem? Eftersom
en tvehågsen folkpartist lade ner sin röst i
riksdagen, vann socialdemokraterna och
kommunisterna och införde det system vi
nu har.
Fördelningssystemet innebär i korthet
att de som yrkesarbetar betalar pensionen åt den samtidigt levande pensionärsgenerationen genom arbetsgivaravgifter.
Det finns alltså ingen koppling mellan vad
vi var och en betalar in i systemet och vad
vi senare får ut. Avgifterna ett år går ut
igen till samma års pensionärer.
I klartext innebär detta att den första
ATP-generationen beviljade sig själva
pensionsutbetalningar som de inte hade
sparat ihop till. Det är också det som gör
att det är så svårt att bryta sig ur ATP.
Någon generation- och jag räknar kallt
med att det blir vår! – måste nämligen
betala dubbelt.
SAF-ekonomen Bo Carlsson som har
skisserat på ett helt nytt pensionssystem
skriver så här:
”ATP- systemet har varit mycket gynnsamt för den generation som var med om
folkomröstningen 1957. För deras barn är
det väsentligt mindre gynnsamt. För deras
barnbarn är systemet uselt.”
Någon måste helt enkelt betala notan
efter festen ifolkhemmet.
Några hundra tusen i evig livsskuld
från universitetet blev 40-talisternas
arv till sina barn.
Dagens ATP-system är framför allt
känsligt för att årskullarnas storlek förändras. Precis det har nu hänt. Vi får ju
allt fler äldre och allt färre unga och yrkesarbetande. Grunden för ATP – hög tillväxt, många unga och få gamla- håller på
att raseras.
Faktum är att när den stora 40-talsgenerationen pensioneras omkring år 2010,
kommer varje yrkesarbetande att tvingas
finansiera mer än en halv pension utöver
sin egen. Välfärdsstatens politik riskerar
att skapa ett generationskrig om pensionerna.
Den ekonomiska utvecklingen inom
ATP är helt absurd. Med nuvarande låga
tillväxt kommer systemet att kollapsa
långt innan 40-talsgenerationen skall
pensioneras. De 13 procent som man i
dag får betala i arbetsgivaravgifter för
ATP kommer att öka till 35 procent år
2025. Detta innebär alltså att man skall
lägga till en extra skatt, stor som en
mycket hög kommunalskatt, på var och en
som arbetar. Om tillväxten blir negativ,
kommer pensionskollapsen ännu tidigare.
Som om detta inte var problem nog,
kan man summera den sammanlagda
pensionsskuld som nu finns. Dvs hur stor
är statens skuld i dag till människor som
har jobbat ihop ATP-poäng. Vi får den
fullständigt orimliga summan av 3 000
miljarder kronor i pensionsskuld. Det är
en belastning vi varje år skjuter framför
oss på kommande generationer. För att
förstå storleken kan vi jämföra med BNP
som varje år inte ens når upp till halva den
summan. Eller konstatera att pensionsskulden motsvarar 10 års sammanlagda
offentliga utgifter.
Välfärdsstatens politik riskerar att
skapa ett generationskrig om pensionerna.
Nödvändigt med nytänkande
Den beskyllning som med gott fog kan
riktas mot dagens generation aktiva politiker, främst socialdemokrater i alla par- 463
tier, ofta 40-talister dessutom, är framför
allt att de ser problemen. Men de orkar
inte göra något åt dem. Socialminister
Bengt Westerberg ser att de stora välfärdssystemen inte längre fungerar. Men
han är blockerad av dem. I stället för att
föreslå riktiga systemförändringar säger
han i sitt klassiska uttalande: ”Jag älskar
skattetrycket!”
Sådan handlingsförlamning kan inte vi
som är välfärdsstatens barnbarn längre
unna oss.
Att göra marginalförändringar i pensionssystemet för att rädda det åtminstone en tid till undan kollaps är bekvämt,
politiskt lätt att bli överens om, men knappast heroiskt. Det är naturligtvis inte så att
min generation har någon allmän politisk
”generationsuppfattning”. Det är tvärtom
så att det är den ”socialdemokratiserade”
välfårdsyran som brett ut sig i alla partier
sedan 60-talet som nu måste ge vika. Den
nya generationsklyftan och krisen i pensionssystemet är goda skäl för borgerligt
nytänkande inom välfärdspolitiken.