Kriget i Ukraina har nu pågått längre än första världskriget, som avslutades efter 52 månader. Sedan Ukraina lyckades slå tillbaka angreppet mot Kiev rör det sig ur militär synvinkel om ett utnötningskrig. Det strider mot folkrätten inte bara som anfallskrig, utan också därför att förstörelsen av bostäder, sjukhus, skolor samt kraftverk och energiförsörjning i syfte att terrorisera civilbefolkningen utgör krigsförbrytelser som begås med folkmordsavsikt.

För lite drygt 100 år sedan publicerade det socialdemokratiska ungdomsförbundet skriften ”Befäst fattighus”. Huvudtesen var att det borgerliga samhället anslog orimliga summor till rikets försvar. Detta var enligt skribenterna upprörande och omoraliskt inte minst eftersom satsningarna på det sociala området var så begränsade. Valet av tidpunkt för utgivningen var mindre lyckad.

Under senare år har forskare i allt högre grad uppmärksammat nollsummetänkande – det vill säga den utbredda föreställningen att ekonomiska, sociala eller politiska framgångar för en grupp endast kan uppnås på bekostnad av andra grupper. Shai Davidai och Martino Ongis vid Columbia University i New York är två av dem som undersökt sambandet mellan nollsummetänkande och politiska ideologier.

Mandatperioden i underhuset är fyra år, vilket innebär att regeringen nu har relativt gott om tid att driva igenom även kontroversiella reformer. Premiärminister Takaichi är sedan tidigare en uttalad förespråkare för en ändring av den japanska konstitutionen, framför allt dess artikel 9, som förbjuder Japan att åter militariseras.

Samtidigt som Bibeln ger en tydlig uppmaning om att vi ska visa gästfrihet och solidaritet med migranter, säger den inte hur en modern demokrati ska utforma sin migrationspolitik. Den som vill dra en rak linje från det gammaltestamentliga Israel till det moderna Sverige behöver av trovärdighetsskäl argumentera för en strikt assimilationspolitik om man inte ska anklagas för politisk-teologisk cherry picking.

Världens stormakter är mycket intresserade av Afrikas naturresurser. Det konstaterar Le Monde som samtidigt noterar att omvärlden ägnat liten uppmärksamhet åt den våg av statskupper som svept över kontinenten de senaste åren.