100 år i centrum

Centerpartiet
Mailis Dahlberg, Thomas Korsfeldt, Håkan Larsson, Emelie Löthgren m. fl.
100 år av handlingskraft
Jengel Förlag 2010

”Bröder, låtom oss enas!”, löd uppropet som Carl Berglund i Gimmene publicerade i tidningen Landsbygden den 1 december 1910. ”Industri, kapital och arbete var för sig och på de mest skilda områden sluta sig samman i föreningar, för att skaffa sig större inflytande i allmänna angelägenheter och bereda sig större fördelar i ekonomiskt avseende. Den jordbrukande befolkningen allena tycks icke förstå sina intressen, utan låter sig ledas och exploateras av de övriga.” Detta räknar dagens Centerparti som sin födelse och firar därmed 100-årsjubileum i helgen i Skövde inte långt från Gimmene.

Som ett led i 100-årsfirandet har också boken 100 år av handlingskraft tagits fram och för den som är något intresserad av svensk politik och modern historia är det rekommenderad läsning under snöiga decemberhelger. Dels är den rikt illustrerad – åtminstone valaffischerna var bättre förr. Som extramaterial finns också en film där samtliga nu levande partiledare intervjuas – Thorbjörn Fälldin, Karin Söder, Olof Johansson, Lennart Daléus, och Maud Olofsson.

Dels för att boken via Centerpartiets historia också ger en god illustration av hur mycket Sverige har förändrats under dessa 100 år. Från att ha varit ett jordbruksland, via industrination till ett tjänste- och kunskapssamhälle. Det kan tyckas märkligt att de partier som i så hög grad utgick ifrån samhället som det såg ut för 100 år sedan har lyckats överleva. Tiden borde ha sprungit ifrån både det gamla Bondeförbundet och Arbetarpartiet.

Men det är förstås inte bara Sverige som har förändrats, utan även Centerpartiet. Länge var det motsättningen mellan stad och land som var den bärande konflikten. Politiken utformades i kontrast mot ”stadspartiernas” och det ursprungliga syftet var, som Berglunds upprop löd, att samla landsbygdens befolkning. Ganska långt ifrån Stureplanscentern.

Samtidigt går det givetvis att hitta ideologiska trådar som löper genom historien. Om det för 100 år sedan verkligen var ett bondeförbund är det väl snarare vissa värderingar förknippade med landsbygden som lever kvar: småföretagande, decentralisering, misstro mot allt för mycket byråkrati och egenmakt.

Det boken också visar är hur olika partier är, även om de över tid förändras, överlappar varandra eller byter plats på den ideologiska kartan. Då och då kommer någon tillräckligt utomstående debattör med en idé om att ett par eller flera partier borde slås ihop. De tycker ju ändå ganska lika, brukar det heta. Men frågan är om det räcker. 100 år av handlingskraft visar tydligt att det inte bara är politiken som skiljer partierna åt, varje parti har också en alldeles unik partikultur och historia. Den här boken hade sett helt annorlunda ut om den handlat om till exempel Folkpartiet.

Ett konkret exempel på en typisk centerpartistisk företeelse som boken redogör utförligt för är den omfattande tävlingsverksamhet som karakteriserade partiet under decennier. Allt ifrån knyppling och sockerkaksbak till linryckning och mötesledning bedömdes.

En annan sak som slår läsaren är självbilden av att ha räddat Sverige. Den är knappast unik för Centerpartiet, men blir tydlig redan i bokens titel. Främst handlar det om krisuppgörelsen – eller kohandeln, beroende på vem som skriver historien – med Socialdemokraterna 1933. Den låg till grund för Socialdemokraternas i det närmaste obrutna maktinnehav under resten av 1900-talet. Å andra sidan, menar 100 år av handlingskraft, var den nödvändig för att inte arbetare och bönder, som drabbades hårt av krisen, skulle radikaliseras i sina politiska uppfattningar. ”Krisuppgörelsen och samarbetet mellan Bondeförbundet och Socialdemokraterna var en bidragande orsak till att fascismen inte fick något fotfäste i Sverige.” Så räddade Bondeförbundet Sverige från fascismen.

1930-talet hade sin kris, 1990-talet sin. ”När behövs politiker? När vanligt folk inte kan klara sig på egen hand”, sade Olof Johansson som var med på seminariet i onsdags när boken presenterades. Han blev märkbart upprörd över den förklaring som en av bokens författare Emelie Löthgren, gav till att Centerpartiet efter de borgerliga regeringarna på 1970-talet, ändå fortsatte att tidvis göra upp med Socialdemokraterna i olika frågor. De hade helt enkelt ”blivit vana vid att få vara med och bestämma” menade hon. I boken skriver hon också, apropå slutet av 1980-talet när Johansson tillträdde som partiledare: ”Den nya partiledningens ambition var att Centerpartiet skulle spela en roll i svensk politik oavsett vilken majoritet som hade regeringsmakten. Det skulle helt enkelt inte vara möjligt att gå förbi Centerpartiet.”

”Vi är en del som har fått vara med om att sopa upp rester”, sa Johansson med hänvisning till den 500 %-iga räntan, men ”inte fan vill man ha makt när det är besvärligt.”

Oavsett hur det är med den saken har Centerpartiet onekligen spelat en central roll i svensk politik under dessa 100 år.

Maria Eriksson är chefredaktör för Svensk Tidskrift.