1992 nr 1
1992
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Svensk tidskrift Arg. 79 · 1992 nr l
Redaktörer: Odd Eiken, Bo Hugemark, Lillemor Lindberg,
Göran Thorstenson
Ansvarig utgivare: Hans Birger Ekström. Redaktionen: Lillemor Lindberg
Redaktion och expedition: Linnegatan 28-30, IV, 114 47 Stockholm. Telefon 08-667 59 55. Telefax 667 32 41
Postgiro 72744-6. Bankgiro 575-7620 · Prenumeration: kr 270:- för helår, kr 150:- för halvår.
I Finland Fmk 157:- för helår. Lösnummer kr 50:- · Pärmar till årgångarna: kr 70:- · Tidskriften utkommer
med 9 nummer om året. AB Ystads Centraltryckeri, Ystad 1992 · ISSN 0039-677X
Ledare
Dagens frågor
Artiklar
Litteratur
Till sist
Exit LO?
Om skalkar locka …
Socialdemokratins sönderfall
Inget systemskifte i biståndet
Att devalvera eller icke, det är frågan
Socialdemokratin och de stora klippen
Privatisera mera
Angående nationell katastrof
Det gränslösa Europa- en utmaning, Percy Barnevik
EG efter Maastricht, Hans von Friesen
Det nya Europa växer fram, Göran Lennmarker
Europeisk eller västeuropeisk union? Peeter Luksep
Samtal med Kenneth Minogue, Carl Johan Ljungberg
Ett fyrtioårigt hyckleri, Björn von der Esch
Bota Amerikas sjukvårdsondal Milton Friedman
Tid för radikala åtgärder, Margit Gennser
Höjd pensionsålder för kvinnor? Charlotte Cederschiöld
Århundradets skattereform närmar sig ånyo,
Fredrik Reinfeldt
Ideologin lever, Nils Bildt
Kunskapens hastighet, Paul Johnson
Varför ryssarna tog Raoul Wallenberg, Per Anger
Anpassning eller förändring? Stig-Björn Ljunggren
Mission impossible, Johan Andersson
Partiets kansler, Mats Fält
Baltikum, Gunnar Hökmark
(S)äregen utrikespolitik, Ann-Sofie Nilsson
Förutsätter samarbete altrusim? Danne Nordling
Om kriget, Hans Zettermark
Higgins
2
4
6
6
7
8
8
9
lO
16
20
24
28
30
33
40
44
47
51
54
58
61
68
70
72
74
75
78
80
Framtidens Europa -den totalitära staten har kapitulerat -det civila samhället reser segerfanan. (Foto: Björn Lundberg, Pressens Bild)
LEDARE
Exit LO?
L
O är i kris. Skälet sägs vara en
osedvanlig kombination av ogynnsamma händelser.
Finanskrisen har slagit hårt mot LO.
Aktieportföljen har rasat i värde, betydligt snabbare än indexnedgången. LO har
satsat stora summor på fastighetsköp, senast köptes det ståtliga slottet Örenäs
utanför Landskrona för 90 miljoner. En
stor del av fastighetsköpen gjordes när
fastighetspriserna nådde sin historiska
topp 1990. Till detta kommer LOs svindlande tidningsaffärer, där pengarna formligen har forsat ur fackets kistor.
Med den borgerliga regeringen har
också en del av de säkra intäkter i statsbidrag som facket kunnat räkna med försvunnit. Dessa bidrag har döljts under
många namn och titlar. Det har t ex varit
anslaget för information kring Medbestämmandelagen (som givit LO en dryg
miljard under det senaste decenniet) med
vilket LO och LOs förbund kunnat arrangera kurser, konferenser, givit ut pamfletter och videos och till och med givit ut
en roman om hur eländet spred sig under
den förra borgerliga regeringsperioden.
Nu stängs den kranen.
På utbildningsdepartementets område
har facket kunnat räkna med en kedja av
statsbidrag, där ett bidrag betalts för fackliga kurser, ett annat för rekrytering av
deltagare till fackliga kurser och ett tredje
till planering av rekrytering av deltagare
till fackliga kurser. Nu slopas eller minskas också alla dessa bidrag till LO.
LO har fortfarande en miljardförmö-
genhet och en omsättning på flera miljarder. Men intäkterna sinar och notorna för
misslyckade affärer och felspekulationer
är dyra. Avkastningen på kapitalet är ynkliga 4 procent.
I affärspressen skrivs om ”kriskoncernen LO”. Och i de långa analyserna får
man läsa bra länge innan man inser att det
inte handlar om Fermenta, Nordbanken,
Nyckeln eller något annat skandalföretag
utan faktiskt om Landsorganisationen,
om arbetarnas fackliga rörelse. Frågan är
om det inte är detta, snarare än bristen på
pengar, som är LOs verkliga kris.
En organisation som mist sin legitimitet, därför att den hamnat i otakt med tiden och inte längre har sina medlemmars
förtroende, kan fortsätta leva ett utifrån
sett stabilt och välmående liv om kassakistan är stinn och statsstödet fortsätter
flöda ymnigt. I varje fall ett tag. Men förr
eller senare tränger verkligheten igenom.
Och då är den mäktiga katedralen inte
mycket stabilare än ett Stasi när murarna
faller. Det är detta LO nu får erfara.
LOs kris bestårjust i att det förvandlats
till ett statssubventionerat och osedvanligt illa skött investmentbolag, vars ideer
går i otakt med tiden och de egna medlemmarnas värderingar. Det finns tre
viktiga skäl till detta.
För det första är det svårt att vinna
medlemmarnas sympati för att fackets
viktigaste uppgift skall vara att fungera
som en socialdemokratisk kampanjorganisation, när mer än hälften av medlemrnarna röstar på andra partier.
För det andra bygger facket fortfarande på en människosyn där folk kan delas
in i yrkesgrupper och, väl sorterade i
dessa fack, kan behandlas som en homogen massa. Men människor är inte enbart
beklädnadsarbetare eller metallare. De är
också föräldrar, villaägare, bilägare, skå-
ningar, folkpartister, Volvoanställda eller
boulespelare och den identifikationen
kan vara väl så stark som identifikationen
till ett yrkesskrå uppfunnet för 100 år sedan. Därtill kommer att det krävs alltmer
konstlade medel för att upprätthålla indelningen av människor i arbetare, tjänstemän och företagare. Den yngling som
börjar jobba med att reparera kontorsmaskiner, för att sedan bli distriktschef
och en dag kanske starta eget eller bli delägare har svårt att känna sig hemma under smattrande röda fanor som förkunnar
”klass mot klass”.
Krisen inom LO har mötts av två typer
av reaktioner bland funktionärerna. Den
ena reaktionen är det mekaniska ramaskriet över en regering som drar in subventionerna, med den underförstådda
förhoppningen att om bara socialdemokraterna kommer åter så kommer nog
manna åter att regna över slotten och
kursgårdarna. Den reaktionen påminner
mest om dem som satt kvar i Titanies bar
och väntade på sina drinkar.
Den andra reaktionen kommer från
dem som säger att det kan nog vara bra
med litet mindre statsbidrag, så att facket
kan bli en levande kamporganisation
igen. De som säger så, har insett problemet men inte dess orsaker.
3
Att försöka gaska liv i marxistisk konfliktteori och kampretorik lär inte rädda
facket. Fackets enda chans på sikt är att
inse var och hur de behövs.
Det behövs nog sammanslutningar för
de anställda även i framtiden. Men de blir
mer av advokatkontor för alla anställda
än klasskampsorganisatörer. Till de viktiga uppgifterna blir lokala lönefrågor, att
bevaka att ingen anställd mobbas eller behandlas illa av sin arbetsgivare, att bevaka
arbetsmiljön och fånga upp ideer bland
medarbetarna, att hitta former för medarbetarnas kompetensutveckling och delägande och att arbeta för utbildning och
fortbildning som kan göra att den ständiga förändringen av arbetsplatserna blir
framgångrik och sker utan utslagning av
vare sig anställda eller företag. Allt detta
behövs. Men det har ingenting med arbetare eller tjänstemän att göra. Det har
heller ingenting med socialism eller socialdemokrati att skaffa. Och det är uppgifter som endast kan lösas lokalt på
arbetsplatsen.
För katedralen vid Norra Bantorget är
det svårt att se någon roll i framtiden.
Redaktörer: Odd Eiken, Bo Hugemark, Lillemor Lindberg,
Göran Thorstenson
Ansvarig utgivare: Hans Birger Ekström. Redaktionen: Lillemor Lindberg
Redaktion och expedition: Linnegatan 28-30, IV, 114 47 Stockholm. Telefon 08-667 59 55. Telefax 667 32 41
Postgiro 72744-6. Bankgiro 575-7620 · Prenumeration: kr 270:- för helår, kr 150:- för halvår.
I Finland Fmk 157:- för helår. Lösnummer kr 50:- · Pärmar till årgångarna: kr 70:- · Tidskriften utkommer
med 9 nummer om året. AB Ystads Centraltryckeri, Ystad 1992 · ISSN 0039-677X
Ledare
Dagens frågor
Artiklar
Litteratur
Till sist
Exit LO?
Om skalkar locka …
Socialdemokratins sönderfall
Inget systemskifte i biståndet
Att devalvera eller icke, det är frågan
Socialdemokratin och de stora klippen
Privatisera mera
Angående nationell katastrof
Det gränslösa Europa- en utmaning, Percy Barnevik
EG efter Maastricht, Hans von Friesen
Det nya Europa växer fram, Göran Lennmarker
Europeisk eller västeuropeisk union? Peeter Luksep
Samtal med Kenneth Minogue, Carl Johan Ljungberg
Ett fyrtioårigt hyckleri, Björn von der Esch
Bota Amerikas sjukvårdsondal Milton Friedman
Tid för radikala åtgärder, Margit Gennser
Höjd pensionsålder för kvinnor? Charlotte Cederschiöld
Århundradets skattereform närmar sig ånyo,
Fredrik Reinfeldt
Ideologin lever, Nils Bildt
Kunskapens hastighet, Paul Johnson
Varför ryssarna tog Raoul Wallenberg, Per Anger
Anpassning eller förändring? Stig-Björn Ljunggren
Mission impossible, Johan Andersson
Partiets kansler, Mats Fält
Baltikum, Gunnar Hökmark
(S)äregen utrikespolitik, Ann-Sofie Nilsson
Förutsätter samarbete altrusim? Danne Nordling
Om kriget, Hans Zettermark
Higgins
2
4
6
6
7
8
8
9
lO
16
20
24
28
30
33
40
44
47
51
54
58
61
68
70
72
74
75
78
80
Framtidens Europa -den totalitära staten har kapitulerat -det civila samhället reser segerfanan. (Foto: Björn Lundberg, Pressens Bild)
LEDARE
Exit LO?
L
O är i kris. Skälet sägs vara en
osedvanlig kombination av ogynnsamma händelser.
Finanskrisen har slagit hårt mot LO.
Aktieportföljen har rasat i värde, betydligt snabbare än indexnedgången. LO har
satsat stora summor på fastighetsköp, senast köptes det ståtliga slottet Örenäs
utanför Landskrona för 90 miljoner. En
stor del av fastighetsköpen gjordes när
fastighetspriserna nådde sin historiska
topp 1990. Till detta kommer LOs svindlande tidningsaffärer, där pengarna formligen har forsat ur fackets kistor.
Med den borgerliga regeringen har
också en del av de säkra intäkter i statsbidrag som facket kunnat räkna med försvunnit. Dessa bidrag har döljts under
många namn och titlar. Det har t ex varit
anslaget för information kring Medbestämmandelagen (som givit LO en dryg
miljard under det senaste decenniet) med
vilket LO och LOs förbund kunnat arrangera kurser, konferenser, givit ut pamfletter och videos och till och med givit ut
en roman om hur eländet spred sig under
den förra borgerliga regeringsperioden.
Nu stängs den kranen.
På utbildningsdepartementets område
har facket kunnat räkna med en kedja av
statsbidrag, där ett bidrag betalts för fackliga kurser, ett annat för rekrytering av
deltagare till fackliga kurser och ett tredje
till planering av rekrytering av deltagare
till fackliga kurser. Nu slopas eller minskas också alla dessa bidrag till LO.
LO har fortfarande en miljardförmö-
genhet och en omsättning på flera miljarder. Men intäkterna sinar och notorna för
misslyckade affärer och felspekulationer
är dyra. Avkastningen på kapitalet är ynkliga 4 procent.
I affärspressen skrivs om ”kriskoncernen LO”. Och i de långa analyserna får
man läsa bra länge innan man inser att det
inte handlar om Fermenta, Nordbanken,
Nyckeln eller något annat skandalföretag
utan faktiskt om Landsorganisationen,
om arbetarnas fackliga rörelse. Frågan är
om det inte är detta, snarare än bristen på
pengar, som är LOs verkliga kris.
En organisation som mist sin legitimitet, därför att den hamnat i otakt med tiden och inte längre har sina medlemmars
förtroende, kan fortsätta leva ett utifrån
sett stabilt och välmående liv om kassakistan är stinn och statsstödet fortsätter
flöda ymnigt. I varje fall ett tag. Men förr
eller senare tränger verkligheten igenom.
Och då är den mäktiga katedralen inte
mycket stabilare än ett Stasi när murarna
faller. Det är detta LO nu får erfara.
LOs kris bestårjust i att det förvandlats
till ett statssubventionerat och osedvanligt illa skött investmentbolag, vars ideer
går i otakt med tiden och de egna medlemmarnas värderingar. Det finns tre
viktiga skäl till detta.
För det första är det svårt att vinna
medlemmarnas sympati för att fackets
viktigaste uppgift skall vara att fungera
som en socialdemokratisk kampanjorganisation, när mer än hälften av medlemrnarna röstar på andra partier.
För det andra bygger facket fortfarande på en människosyn där folk kan delas
in i yrkesgrupper och, väl sorterade i
dessa fack, kan behandlas som en homogen massa. Men människor är inte enbart
beklädnadsarbetare eller metallare. De är
också föräldrar, villaägare, bilägare, skå-
ningar, folkpartister, Volvoanställda eller
boulespelare och den identifikationen
kan vara väl så stark som identifikationen
till ett yrkesskrå uppfunnet för 100 år sedan. Därtill kommer att det krävs alltmer
konstlade medel för att upprätthålla indelningen av människor i arbetare, tjänstemän och företagare. Den yngling som
börjar jobba med att reparera kontorsmaskiner, för att sedan bli distriktschef
och en dag kanske starta eget eller bli delägare har svårt att känna sig hemma under smattrande röda fanor som förkunnar
”klass mot klass”.
Krisen inom LO har mötts av två typer
av reaktioner bland funktionärerna. Den
ena reaktionen är det mekaniska ramaskriet över en regering som drar in subventionerna, med den underförstådda
förhoppningen att om bara socialdemokraterna kommer åter så kommer nog
manna åter att regna över slotten och
kursgårdarna. Den reaktionen påminner
mest om dem som satt kvar i Titanies bar
och väntade på sina drinkar.
Den andra reaktionen kommer från
dem som säger att det kan nog vara bra
med litet mindre statsbidrag, så att facket
kan bli en levande kamporganisation
igen. De som säger så, har insett problemet men inte dess orsaker.
3
Att försöka gaska liv i marxistisk konfliktteori och kampretorik lär inte rädda
facket. Fackets enda chans på sikt är att
inse var och hur de behövs.
Det behövs nog sammanslutningar för
de anställda även i framtiden. Men de blir
mer av advokatkontor för alla anställda
än klasskampsorganisatörer. Till de viktiga uppgifterna blir lokala lönefrågor, att
bevaka att ingen anställd mobbas eller behandlas illa av sin arbetsgivare, att bevaka
arbetsmiljön och fånga upp ideer bland
medarbetarna, att hitta former för medarbetarnas kompetensutveckling och delägande och att arbeta för utbildning och
fortbildning som kan göra att den ständiga förändringen av arbetsplatserna blir
framgångrik och sker utan utslagning av
vare sig anställda eller företag. Allt detta
behövs. Men det har ingenting med arbetare eller tjänstemän att göra. Det har
heller ingenting med socialism eller socialdemokrati att skaffa. Och det är uppgifter som endast kan lösas lokalt på
arbetsplatsen.
För katedralen vid Norra Bantorget är
det svårt att se någon roll i framtiden.