Tolkien en sagornas försvarare

Filmatiseringen av J R R Tolkiens Bilbo – en hobbits äventyr har nyligen haft premiär. Många är de som velat göra Tolkiens värld till en symbol för de egna politiska visionerna. Johan Carlson diskuterar här i vilken utsträckning man kan utläsa någon politisk åskådning ur Tolkiens författarskap.

Det är nog få personer som betraktar J R R Tolkien som en tydligt politisk författare. Även om många drömmar sig bort i de detaljerade skildringarna av Midgård så är dess värld för de flesta bara en fantasi och ett anständigt sätt för vuxna människor att frossa i älvor, orcher och andra mer eller mindre osannolika väsen.

Ändå är det många som har velat göra Tolkiens värld till en symbol för de egna politiska visionerna. Hos 70-talets studentvänster i Berkeley förekom våldsamma demonstrationer där guvernör Ronald Reagan pekades ut som en sentida variant av Sauron, och där det kommunistiska paradis de strävade efter var en kombination av ett återupprättat Gondor och den pastorala idyll som utgörs av Fylke. Även radikala miljövänner och konservativa romantiker har låtit sig inspireras av Tolkien och pekat på Mordor som det yttersta exemplet på destruktiv industrialism och den förödande miljöförstöring som den automatiskt anses leda till.

Tolkien själv, till skillnad från så många andra författare, lät sig aldrig lockas in i något direkt politiskt engagemang. Han avvisade varje försök till en allegorisk läsning av sina verk och särskilt upprörd blev han över dem som försökte likna hans Midgård och dess härskarring med Richard Wagners bombastiska operor om Nibelungens ring. Tolkiens ideal stod också långt från den krigsromantik och kampideologi som Wagner representerar för många.

När Tolkien ändå fick frågor kring sin politiska hemvist så använde han sig av begrepp som många betraktar som anakronistiska och motsägelsefulla. I ett brev till sin son Christopher från 1943 så skriver han:

”Mina politiska åsikter drar mer och mer åt det anarkistiska hållet (i begreppets filosofiska mening, i avskaffande av kontroll och tvång och inte i betydelsen av män med slokmustasch som har en bomb under armen) eller mot den ickekonstitutionella monarkin”. Vidare: ”det mest olämpliga arbetet för någon människa, till och med för helgonen (som hur som helst inte är intresserade av det) är att styra och ställa över någon annan.”

Tolkiens bild av idealhärskaren ligger ganska långt från den machiavelliska när han skriver:

”Ge mig en kung vars primära intresse är för frimärken, tågfart eller kapplöpningshästar och vars enda makt består i att kunna sparka sin storvisir (eller vad han nu vill kalla honom) ifall han ogillar skärningen på dennes byxor.”

Går det då att dra några egentliga politiska slutsatser av Tolkiens liv och verk? Den politiska ideolog som letar efter inspiration till någon färdig samhällsstruktur torde här bli tämligen besviken. Då är det snarare den optimistiska men ändå robusta människosyn som präglar skildringen av Midgård som är av mer bestående betydelse.

I en föga läst, men ändå central, essä av Tolkien från 1947, ”On Fairy stories”, så lyfter han fram den klassiska sagan och då särskilt dess förmåga att beskriva en helt annorlunda men ändå inom sitt ramverk fullt logisk och rationell värld. Genom att studera de sagor som utspelar sig i världar så totalt annorlunda vår egen så trodde Tolkien att vi också får en möjlighet att lära oss något väsentligt om oss själva. Sagans universum skall ses som en möjlig verklighet som man som läsare eller åhörare faktiskt kan tänka sig att existera inom. Det är i detta perspektiv man kan se Tolkiens mångåriga arbete att i Silmarillion i detalj beskriva den värld som hans berättelser utspelar sig i.

Vidare argumenterar Tolkien kring det positiva i att sagornas värld också ger läsaren en möjlighet att drömma sig bort och ägna sig åt eskapism. Denna hållning hos Tolkien har gjort att han tidvis har kritiserats, inte minst från marxistiskt håll, för att vilja flytta fokus från de verkliga problem som människor har att hantera till de rena fiktioner som präglar den klassiska sagan. Anledningen till att han anlägger en så positiv syn på själva drömmandet in i sagans värld är att han ansåg att de oväntat lyckliga slut, ofta med en stark och plötslig vändning I slutet av texten, som präglar klassiskt sagoberättande för människor ofta kan utgöra såväl en emotionell tröst om en bättre tillvaro som en, och det är det viktiga, moralisk inspiration för att även den enskilda människan kan göra skillnad även om allt verkar hopplöst.

Denna process som Tolkien kallar för en ”eukatastrof”, kan illustreras med slutet på ”Sagan om konungens återkomst”, där det först ser ut som om slaget är förlorat när Frodo ger efter för ringens makt, men där de goda krafterna till slut segrar genom en så enkel sak som att monstret Gollum tappar balansen och därmed faller med ringen ned i domedagsbergets eldar. Detta parti är en nyckel till att förstå hur Tolkien såg på människa och samhälle. Trots att det samtidigt pågår ett stort krig så är det i det lilla sammanhanget som det verkligt avgörande sker. Och det är här som Tolkien vill mana sina läsare till att leva sig in i sagan, och på ett sätt faktiskt i det ögonblicket hålla den för sann, och ge dem ett hopp att också de kan göra skillnad i sina liv. Dessa idéer ligger visserligen långt från det politiska arbete som strävar efter att skapa förutsättningar för ett gott samhälle, men de kan ändå, eller kanske just därför, bidra till det gemensamma bästa.

Johan Carlson, arbetar som politisk sekreterare vid Moderaternas riksdagskansli men skriver här som privatperson.