491´´-´´140´´
1964
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
74
”491”-”140”
När detta skrives har regeringen
nyss fattat beslut, att filmen ”491”
skall frisläppas med vissa beskärningar. Att utgången på många håll
emotsetts med spänning och kanske
oro är sannolikt. Ekonomiska och
andra intressen är involverade. Men
frågan gäller inte bara friheten att
förevisa alster av föregiven konstnärlig kvalitet; den gäller också allmänhetens anspråk på skydd mot
framställningar, som sårar tukt och
sedlighet, d. v. s. handlingar som är
straffbara enligt allmän lag.
För den som inte har sett filmen
är det självfallet omöjligt att bedöma dess art och kvalitet. Men den
bygger på Lars Görlings bok med
samma namn- en med brutal realism serverad skildring av lastbarhet, våld och abnorm sexualitet i
en skara av asociala individer ur
samhällets bottenskikt – och det
är svårt att tänka sig, att filmen
utan en avsevärd beskärning och
omarbetning av grundmaterialet
skulle kunna bli mindre motbjudande än vissa centrala partier av
boken. Att dessa icke uppfattats
som otillåtna enligt tryckfrihetsförordningen har säkerligen överraskat en hel del läsare. Oavsett hur
härmed må förhålla sig är det dock
tydligt, att många, kanske inte
minst ungdomar, skulle lockas att
såväl se filmen som läsa boken, och
det är ställt utom allt tvivel, att
denna kombination av intryck i
många fall skulle kunna få allvarliga verkningar.
På radikalt håll avvisas alla betänkligheter och krävs, att filmen
släpps fri. Man erkänner visserligen
ibland, att den är förfärlig, därför
att den skildrar en förfärlig verklighet. Det har t. o. m. uttalats oro
över hur unga människor upplever
konst, som skildrar hemska och för
de flesta okända avsnitt av denna
verklighet. Men man kräver ändå
frihet för filmproducenterna att
välja sina ämnen och nöjer sig med
förhoppningen att kunskap alltid är
god, även om den är plågsam. Även
om filmen ser in i ett helvete, vägrar man att tro, att den kan verka
förråande. Man kräver, att den visas, men vill helst inte tala om följderna.
Filmen ”491” är icke någon engångsföreteelse i vårt land. De problem som nu debatteras, har varit
aktuella förut och står tydligen i ett
visst sammanhang med kulturradikalismens anstormning mot värderingar och seder, som hittills bildat
grundvalen för samlevnaden mellan
människorna. Lusten att chockera
och utmana människornas känsla
för anständighet har samma ursprung som den kristendomsfientliga och moralnivellerande propaganda, vilken är en av orsakerna
till äktenskapets och familjelivets
försvagning, uppfostrings- och disciplinproblemen i hemmen och skolorna samt till en hel del av de
bekymmersamma företeelser som
vi sammanfattningsvis benämner
ungdomsproblemen. Denna propagandas kännemärke är att den är
övervägande negativ. Den har sällan något annat att sätta i stället
för de förhånade normerna från
en gången tid. Inför konkreta frå-
gor av moralisk innebörd står kulturradikalismen i regel handfallen
och hjälplös.
Att dess självsäkerhet och arrogans i debatterna under sådana
förhållanden ibland gör ett pinsamt intryck är inte så underligt. Men särskilt anmärkningsvärd
är dess då och då demonstrerade
motvilja mot en fördjupad diskussion, mot en i egentlig mening radikal behandling av problemen. De
egna åsikterna etiketteras helt enkelt med gamla slitna honnörsord
såsom ”objektivitet”, ”rationalitet”,
”’frihet” och ”humanism” medan
andras meningar påstås vara yttringar av dumhet eller ”reaktionär”
inställning. Och på detta behändiga
sätt tillsammans med sitt dominerande inflytande över opinionsbildande media smiter man undan
75
djupgående och klarläggande debatt. Ett belysande exempel på denna metodik är det sätt på vilket
vissa radikala kretsar behandlade
de 140 läkarnas framställning till
regeringen om åtgärder mot den
tilltagande promiskuiteten och översexualiteten i vårt samhälle.
I denna skrivelse påvisades den
uppseendeväckande stegringen av
antalet ogifta mödrar under 20-årsåldern och den kraftiga utbredningen under de senare åren av veneriska sjukdomar hos ungdomen i
samma åldrar. Men detta har praktiskt taget över hela linjen negligerats av kritiken, och det är påfallande, i hur ringa grad man visat
intresse för behovet av bot på det
rådande eländet. Invektiv mot undertecknarna får ersätta sakdiskussion. Typiskt är docenten Israels
påstående att författarna av skrivelsen ”i huvudsak utgör en samling erkända reaktionärer, f. d. eller
nya nazister, folk som kanske inte
ens visste vad de skrev på”. På ett
lägre plan kan inte en debatt föras,
och en mera ansvarslös inställning
till ett allvarligt socialt problem kan
icke demonstreras.
Låt vara att de 140 läkarnas skrivelse på en eller annan punkt givits
en mindre lyckad formulering och
att i några fall tankegången icke
blivit tillräckligt utvecklad. Men för
de flesta människor med känsla av
ansvar ter sig dess huvudsynpunkter i det väsetliga både natrliga och
riktiga. Vad är det för fel i tanken,
att skolans karaktärsdanande verk- — — ——-~— –· — – – – -·
76
samhet kräver klara besked om
skillnaden mellan rätt och orätt?
När den moderna skolan lägge beslag på en väsentlig del av de ungas
tid, intresse och arbete, måste skolan väl också i samhällets intresse
utbilda deras sinne för ordning och
disciplin. Den sexuella upplysningen är förvisso betydelsefull, när den
meddelas på ett riktigt sätt, men
den löser inte ensam hithörande
proplem. Det fordras samtidigt en
förpliktande idealbildning, en uppfostran till den hänsyn, varsamhet
och pålitlighet som mer än eljest
krävs just i samlivet mellan man
och kvinna. Och visst är det bäst
för samhället om denna undervisning byggs på förutsättningen, att
äktenskapet inriktas på livslång
gemenskap och gemensamt ansvar
för barnen.
Det är egentligen obegripligt att
sådana tankegångar kan utlösa den
häftiga och obalanserade reaktion
som kommit de 140 läkarnas skrivelse till del. Det är så mycket mera
besynnerligt som skrivelsen ju inte
utmynnar i annat än utredningskrav. Visst får det mot bakgrund
av den rådande situationen anses
vara ett samhällsintresse att få belyst, vilka insatser av medicinsk,
ekonomisk och social natur som
kan göras för att komma till rätta
med missförhållandena. En utredning om möjligheterna att stärka
skolans karaktärsfostrande verksamhet är väl motiverad, när skolan anförtros ett allt större ansvar
i detta hänseende. Det som irriterat
en del radikaler är kanske särskilt
förslaget om en undersökning, huruvida och på vad sätt samhället
kan och bör förstärka sin reaktion
mot de krafter som i press, film,
teater och TV m. m. främjar den
pågående översexualiseringen, förvirrar känslan för vad som är rätt
och sunt och bereder särskilt ungdomen ökade svårigheter. Man får
inte heller glömma, att ekonomiska
intressen bakom ”nöjesindustrien”
kan känna sig hotade av kraven på
starkare samhällelig kontroll. Men
visst får problemet anses vara så
betydelsefullt att det bör underkastas en såvitt möjligt klarläggande
belysning.
De 140 läkarnas varningsord och
den debatt som ägt rum har skapat
oro inom alla samhällslager i vårt
folk. Vi står här inför frågor som
engagerar människorna betydligt
mycket starkare än det politiska kivet om samhällsekonomi, skatter
och fördelning av det materiella
välståndet. För så sund är man
dock i allmänhet att man håller
ordning och fasta normer för sammanlevnaden såsom den viktigaste
förutsättningen för ett lyckligt samhälle.
”491”-”140”
När detta skrives har regeringen
nyss fattat beslut, att filmen ”491”
skall frisläppas med vissa beskärningar. Att utgången på många håll
emotsetts med spänning och kanske
oro är sannolikt. Ekonomiska och
andra intressen är involverade. Men
frågan gäller inte bara friheten att
förevisa alster av föregiven konstnärlig kvalitet; den gäller också allmänhetens anspråk på skydd mot
framställningar, som sårar tukt och
sedlighet, d. v. s. handlingar som är
straffbara enligt allmän lag.
För den som inte har sett filmen
är det självfallet omöjligt att bedöma dess art och kvalitet. Men den
bygger på Lars Görlings bok med
samma namn- en med brutal realism serverad skildring av lastbarhet, våld och abnorm sexualitet i
en skara av asociala individer ur
samhällets bottenskikt – och det
är svårt att tänka sig, att filmen
utan en avsevärd beskärning och
omarbetning av grundmaterialet
skulle kunna bli mindre motbjudande än vissa centrala partier av
boken. Att dessa icke uppfattats
som otillåtna enligt tryckfrihetsförordningen har säkerligen överraskat en hel del läsare. Oavsett hur
härmed må förhålla sig är det dock
tydligt, att många, kanske inte
minst ungdomar, skulle lockas att
såväl se filmen som läsa boken, och
det är ställt utom allt tvivel, att
denna kombination av intryck i
många fall skulle kunna få allvarliga verkningar.
På radikalt håll avvisas alla betänkligheter och krävs, att filmen
släpps fri. Man erkänner visserligen
ibland, att den är förfärlig, därför
att den skildrar en förfärlig verklighet. Det har t. o. m. uttalats oro
över hur unga människor upplever
konst, som skildrar hemska och för
de flesta okända avsnitt av denna
verklighet. Men man kräver ändå
frihet för filmproducenterna att
välja sina ämnen och nöjer sig med
förhoppningen att kunskap alltid är
god, även om den är plågsam. Även
om filmen ser in i ett helvete, vägrar man att tro, att den kan verka
förråande. Man kräver, att den visas, men vill helst inte tala om följderna.
Filmen ”491” är icke någon engångsföreteelse i vårt land. De problem som nu debatteras, har varit
aktuella förut och står tydligen i ett
visst sammanhang med kulturradikalismens anstormning mot värderingar och seder, som hittills bildat
grundvalen för samlevnaden mellan
människorna. Lusten att chockera
och utmana människornas känsla
för anständighet har samma ursprung som den kristendomsfientliga och moralnivellerande propaganda, vilken är en av orsakerna
till äktenskapets och familjelivets
försvagning, uppfostrings- och disciplinproblemen i hemmen och skolorna samt till en hel del av de
bekymmersamma företeelser som
vi sammanfattningsvis benämner
ungdomsproblemen. Denna propagandas kännemärke är att den är
övervägande negativ. Den har sällan något annat att sätta i stället
för de förhånade normerna från
en gången tid. Inför konkreta frå-
gor av moralisk innebörd står kulturradikalismen i regel handfallen
och hjälplös.
Att dess självsäkerhet och arrogans i debatterna under sådana
förhållanden ibland gör ett pinsamt intryck är inte så underligt. Men särskilt anmärkningsvärd
är dess då och då demonstrerade
motvilja mot en fördjupad diskussion, mot en i egentlig mening radikal behandling av problemen. De
egna åsikterna etiketteras helt enkelt med gamla slitna honnörsord
såsom ”objektivitet”, ”rationalitet”,
”’frihet” och ”humanism” medan
andras meningar påstås vara yttringar av dumhet eller ”reaktionär”
inställning. Och på detta behändiga
sätt tillsammans med sitt dominerande inflytande över opinionsbildande media smiter man undan
75
djupgående och klarläggande debatt. Ett belysande exempel på denna metodik är det sätt på vilket
vissa radikala kretsar behandlade
de 140 läkarnas framställning till
regeringen om åtgärder mot den
tilltagande promiskuiteten och översexualiteten i vårt samhälle.
I denna skrivelse påvisades den
uppseendeväckande stegringen av
antalet ogifta mödrar under 20-årsåldern och den kraftiga utbredningen under de senare åren av veneriska sjukdomar hos ungdomen i
samma åldrar. Men detta har praktiskt taget över hela linjen negligerats av kritiken, och det är påfallande, i hur ringa grad man visat
intresse för behovet av bot på det
rådande eländet. Invektiv mot undertecknarna får ersätta sakdiskussion. Typiskt är docenten Israels
påstående att författarna av skrivelsen ”i huvudsak utgör en samling erkända reaktionärer, f. d. eller
nya nazister, folk som kanske inte
ens visste vad de skrev på”. På ett
lägre plan kan inte en debatt föras,
och en mera ansvarslös inställning
till ett allvarligt socialt problem kan
icke demonstreras.
Låt vara att de 140 läkarnas skrivelse på en eller annan punkt givits
en mindre lyckad formulering och
att i några fall tankegången icke
blivit tillräckligt utvecklad. Men för
de flesta människor med känsla av
ansvar ter sig dess huvudsynpunkter i det väsetliga både natrliga och
riktiga. Vad är det för fel i tanken,
att skolans karaktärsdanande verk- — — ——-~— –· — – – – -·
76
samhet kräver klara besked om
skillnaden mellan rätt och orätt?
När den moderna skolan lägge beslag på en väsentlig del av de ungas
tid, intresse och arbete, måste skolan väl också i samhällets intresse
utbilda deras sinne för ordning och
disciplin. Den sexuella upplysningen är förvisso betydelsefull, när den
meddelas på ett riktigt sätt, men
den löser inte ensam hithörande
proplem. Det fordras samtidigt en
förpliktande idealbildning, en uppfostran till den hänsyn, varsamhet
och pålitlighet som mer än eljest
krävs just i samlivet mellan man
och kvinna. Och visst är det bäst
för samhället om denna undervisning byggs på förutsättningen, att
äktenskapet inriktas på livslång
gemenskap och gemensamt ansvar
för barnen.
Det är egentligen obegripligt att
sådana tankegångar kan utlösa den
häftiga och obalanserade reaktion
som kommit de 140 läkarnas skrivelse till del. Det är så mycket mera
besynnerligt som skrivelsen ju inte
utmynnar i annat än utredningskrav. Visst får det mot bakgrund
av den rådande situationen anses
vara ett samhällsintresse att få belyst, vilka insatser av medicinsk,
ekonomisk och social natur som
kan göras för att komma till rätta
med missförhållandena. En utredning om möjligheterna att stärka
skolans karaktärsfostrande verksamhet är väl motiverad, när skolan anförtros ett allt större ansvar
i detta hänseende. Det som irriterat
en del radikaler är kanske särskilt
förslaget om en undersökning, huruvida och på vad sätt samhället
kan och bör förstärka sin reaktion
mot de krafter som i press, film,
teater och TV m. m. främjar den
pågående översexualiseringen, förvirrar känslan för vad som är rätt
och sunt och bereder särskilt ungdomen ökade svårigheter. Man får
inte heller glömma, att ekonomiska
intressen bakom ”nöjesindustrien”
kan känna sig hotade av kraven på
starkare samhällelig kontroll. Men
visst får problemet anses vara så
betydelsefullt att det bör underkastas en såvitt möjligt klarläggande
belysning.
De 140 läkarnas varningsord och
den debatt som ägt rum har skapat
oro inom alla samhällslager i vårt
folk. Vi står här inför frågor som
engagerar människorna betydligt
mycket starkare än det politiska kivet om samhällsekonomi, skatter
och fördelning av det materiella
välståndet. För så sund är man
dock i allmänhet att man håller
ordning och fasta normer för sammanlevnaden såsom den viktigaste
förutsättningen för ett lyckligt samhälle.